Bygg hyresrätter istället för att skuldsätta ungdomar

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

Förslaget på ett statligt startlån för förstagångsköpare av bostad presenterades i början av april och ligger nu ute på remiss. Det är resultatet av en längre utredning som syftar till att underlätta för hushåll att ta sig in på den ägda bostadsmarknaden.

Rent konkret innebär det att förstagångsköpare får möjlighet att låna 95 procent av bostadens värde, jämfört med dagens bolånetak på 85 procent. Idén är att krympa kontantinsatsen, och därmed också minska den tid det tar att spara ihop till den. Man beräknar att 20 000 hushåll kommer att nyttja startlånet årligen.
Målgruppen är den socioekonomiska grupp som av bankerna anses kreditvärdig, men som saknar resursstarka föräldrar som kan bidra till kontantinsatsen.
Vad som är anmärkningsvärt är att förslaget inte syftar till att lösa bostadsbristen, utan snarare att skjuta mer pengar till en redan resursstark grupp.

Silvia Kakembo på Dagens Arena (den 11 april) varnar för att förslaget är tandlöst. Eftersom utbud och efterfrågan styr på den ägda bostadsmarknaden kommer bostadspriserna gå upp när efterfrågan ökar. Därmed kommer också de 5 procent av bostadens värde som förstagångsköparen måste bidra med själv att stiga.
Det kommer inte att vara förstagångsköparna som tjänar på förslaget. Det är istället bankerna, och de som redan äger sin bostad, som blir de stora vinnarna när vi blåser in ny luft i bostadsbubblan.

Det som förslaget dock lyckas med är att vara en del i den process som de senaste decennierna har pågått för att förändra hur vi relaterar till vårt boende. Boendet är inte bara den plats du sover, äter och vilar på, utan också en investering – helst en lukrativ sådan – som varje god medborgare förväntas göra.
För min generation (90-talist) är det lika självklart att man ska göra bostadskarriär som en karriär på arbetsplatsen, och eftersom priserna på bostadsrätter har gått spikrakt uppåt under 10-talet har vi matats med illusionen om att allt löser sig när man väl lyckas lägga vantarna på den första bostadsrätten. Därför är förslaget lika tilltalande som populistiskt.

Förslaget kommer inte bara att öka klassklyftorna, utan även reproducera illusionen om att det ägda boendet är lika med det fria boendet.

Att köpa sin första bostad är på många sätt en transformativ upplevelse. Inte bara för att man får ”en fot in på marknaden”, utan också för att det förändrar vår relation till alla andra i samhället. Man måste låna, och hamnar därmed i skuld.
Bostadsrätten borde därför inte vara lika förknippad med frihet som den faktiskt är, men de senaste årens politik har gjort att det har blivit så. Den som äger sin bostad äger också större mobilitet, fler möjligheter att flytta någon annanstans, och att hyra ut i andrahand (och tjäna en hacka).
Förslaget innehåller visserligen en mekanism för att förhindra att förstahandsköpare köper lägenheter i andrahandsuthyrningssyfte, eftersom man måste vara folkbokförd i bostaden efter att ha blivit beviljad lånet.
Men alla som varit i andrahandssvängen vet att ett inte helt ovanligt krav från den snälla hyresvärden är att man undviker att sätta sitt namn på dörren. Vi lockas av möjligheten att göra affärer av privatlivet. Åh, vilken frihet!

Per Bolund (MP) menade i en interpellationsdebatt att förslaget främjar valfriheten: varje individs rätt att själv välja den boendeform som passar dem.
Problemet är att det inte stämmer. Eftersom förstahandskontrakten är så pass otillgängliga i storstadsområden som Stockholm är det ägda boendet redan i nuläget det enda alternativet för många (resursstarka) som står utanför bostadsmarknaden. Ett bättre sätt att främja valfriheten hade alltså varit att bygga fler hyresrätter.
Istället måste man köpa sin frihet, paradoxalt nog genom att skuldsätta sig. Förslaget kommer inte bara att öka klassklyftorna, utan också reproducera illusionen om att det ägda boendet är lika med det fria boendet.
Men skuldsättning är en uråldrig härskarteknik som gör den skuldsatte till slav. Bostadsrätten var aldrig ett fritt val, och det gjorde oss inte heller friare; vi kanske har blivit lurade hela tiden.

Alternativet är att satsa på att bygga hyresrätter som är tillgängliga för alla samhällsklasser, så att det inte är plånboken som bestämmer om du kan flytta, bo kvar, eller överhuvudtaget bo. Vi behöver en social bostadspolitik som utgår ifrån våra fundamentala behov. Behovet att bo utan att vara i skuld, inte behovet till en illusion om frihet genom ägande.