foto: Natalia Medina
När varken LO-ledningen eller V är beredda att gå i opposition måste kampen byggas på gatorna, arbetsplatserna och i bostadsområdena.
Det är tyvärr lite som tyder på att V när det kommer till kritan trycker på den röda nej-knappen. Jonas Sjöstedts nja syftar till att släppa fram en ny Löfven-regering, trots att denna har förbundit sig att fullfölja Sveriges nyliberala kontrarevolution.
V-toppen är bara så pressad av sina gräsrötter att den både behöver markera sin distans mot den politik som väntar och ändå få några fler vänliga ord från Stefan Löfven som kan dämpa intrycken av att V förnedras genom att klumpas ihop med SD som ”extremister”.
En klapp på axeln lär Sjöstedt kunna få. Kanske även någon vagt uttalad ”ambition” av Löfven om att S i vårbudgeten ska försöka få med sig C och L på att återställa någon av de slopade eftergifterna till V, men detta ändrar inget i grunden. Inga V-krav har ställts som behöver ändra ett enda ord i den nyliberala uppgörelsen med C och L.
LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson ojar sig över den ”jävligt omoderna” fördelningspolitik som den nya Löfven-regeringen ska föra, samtidigt som LO-styrelsen har gett grönt ljus till den skamliga överenskommelsen mellan S, C, L och MP, med argumentet att alternativet skulle vara ännu värre.
Både Sjöstedts, LO-ledningens och många andras ”vad som helst utom M-KD med SD-stöd”-linje är en ohållbar argumentation som leder raka vägen till avgrunden. En mycket svag M-KD-regering skulle, om den bemöttes av hård opposition både i riksdagen och utanför denna av facken och hyresgäströrelsen, ha fått det mycket svårt att genomföra ett så reaktionärt program som S och MP nu åtar sig att leverera på en silverbricka till arbetsgivarlobbyn, fastighetsägarna och den nyliberala högern. En vägran att stödja ett sådant program uppbackat av fackliga massprotester skulle också bädda för ett helt annat resultat i nästa val, medan en nyliberal Löfven 2-regering bäddar för en socialdemokratisk kollaps och solklart ökad risk för att M-KD-SD snart får egen majoritet.
I snart sagt varje annat land skulle ett så fördelningspolitiskt katastrofalt program omedelbart väcka starka krav på en politisk generalstrejk. Men utan några tecken på seriöst motstånd från LO-ledningen eller ens från Vänsterpartiet i riksdagen är det därmed på gatorna, arbetsplatserna och i bostadsområdena som oppositionen måste ta fart.
Redan under hösten har hyfsat stora protester genomförts mot rasistiska provokationer, M-KD:s ”katastrofbudget” före jul och en hel del intresse har väckts för de gula västarnas aktioner i Frankrike. Äldrevårdsupproret i Luleå är också ett nytt uttryck för det undertryckta missnöje som sedan länge har jäst inom vård och omsorg. Lördagens Womens March i Stockholm visar att Metoo-rörelsen lever och att 8 mars skulle kunna bli stort. Även protesterna mot den inskränkning av strejkrätten som föreslagits av regeringen har trots LO-ledningens svek fått bra respons, vilket bäddar för stark sympati med Hamnarbetarförbundets strejkvarsel.
Att idén om strejken som nödvändigt vapen även har väckts och spridits världen runt av 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk mot politikernas passivitet är också ett utslag av klimatrörelsens oundvikliga radikalisering, med allt större betydelse för de ungas medvetenhet. Diskussioner pågår rentav om att lansera den 15 mars som datum för en internationell skolstrejk.
De för dagens skarpaste reaktionerna från etablerade organisationer kommer från Hyresgästföreningen, som kallar överenskommelsen om fria hyror i nyproduktionen ”ett svek mot framtidens hyresgäster och ett hot mot nuvarande” och hade hoppats att deras egna eftergifter för lägeshyror skulle räcka. Ordförande Marie Linder lovar att ta fajten ända till förändringarna genomförs den 1 juli 2021.
Det är en kampvilja som nu måste testas. Nätverket Rädda hyresrätternas och Hyresgästföreningens gemensamma demonstration mot marknadshyror och utförsäljningar av allmännyttan vid Stockholms stadshus måndag den 28 januari kl 17 kan också bli en rejäl avspark för denna kamp. Under veckans planeringsmöte diskuterades även idén om att försöka arrangera en gemensam demonstration mot det nyliberala regeringsprogrammet där hyresgäströrelsen kan marschera sida vid sida med fackföreningar, förortsfolk och välfärdsaktivister.
Vad som skulle behövas för att väcka nytt liv i den vänster som nu är nere för räkning skulle vara en ny rörelse av rörelser – där facken gör gemensam sak med välfärds- och klimatuppror av detta slag. Blir detta möjligt kan en ny socialistisk vänster också resa sig ur askan som en Fågel Fenix.
