Bygg solidariteten med kurdernas kamp mot Turkiets krig

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

USA:s plötsliga tillbakadragande från nordöstra Syrien har i ett slag ställt de syriskkurdiska styrkorna i YPG (Folkets skyddsgrupp) och deras nära allierade i SDF (Syriens demokratiska styrkor) i kriget mot IS utan skydd av USA:s flyg mot Erdoğans flygbombningar och en övermäktig turkisk invasion i nordöstra Syrien.
Detta har inte bara lett till en växande humanitär katastrof med hundratals döda och enligt kurdiska uppgifter 275 000 civila, inklusive 70 000 barn, på flykt från striderna mot okända mål. Det kan också bli början till slutet för det regionala självstyret i Rojava, sedan deras ledare inför hotet av ett turkiskt blodbad har sett sig tvingade att söka skydd från den syriska armén.

Trumps plötsliga besked att i sin ”överlägsna visdom” dra bort USA:s styrkor från området kom uppenbarligen som en total överraskning för YPG och SDF, som in i det sista tycks ha förlitat sig på att den välvilja de mötte i  kriget mot IS skulle bestå. Turkiets inmarsch har också underlättats av att USA under det senaste året har lyckats övertala sina ”allierade” kurder att kompromissa med turkiska ”säkerhetskrav” genom att överge sina tidigare befästningar längs gränsen till Turkiet.
Ställda inför Trumps ”knivhugg i ryggen” och larmet från det turkiska bombardemanget träffades så under påpasslig rysk medling ett dramatiskt avtal med den syriska Assadregimen. Enligt de kurdiska ledarna handlar det ”bara” om militära frågor, än så länge måste det tilläggas. 

I ett uttalande säger SDF är det är den syriska regeringens ”plikt att skydda landets gränser och bevara Syriens suveränitet, så att den syriska armén kommer fram och posterar sig vid den syrisk-turkiska gränsen för att hjälpa SDF att stoppa denna aggression och befria de områden som har besatts av den turkiska armén och dess lejda legosoldater”.
Att ett val ”mellan hammaren och städet” skulle kunna uppstå har de kurdiska organisationerna heller inte varit omedvetna om. ”Vi litar inte på deras löften och vi har vetat att vi måste göra mycket smärtsamma kompromisser med Moskva och Bashar al-Assad om vi börjar samarbeta med dem, men om vi måste välja mellan kompromisser och ett folkmord på vårt folk, väljer vi helt säkert livet för vårt folk”, kommenterar SDF:s överbefälhavare Mazlum Abdi det militärpolitiska lappkastet i USA-tidskriften Foreign Policy.
Den syriska armén har mycket snabbt ryckt fram till nyckelpositioner i norra och östra Syrien som Tel Tamer, Ain Issa (där en turkisk räd på måndagen resulterade i en massflykt av IS-familjemedlemmar) och nu även den strategiskt centrala staden Manbij, mitt framför näsan på Turkiets jihadistiska frikårer i den nu så kallade Syriska nationella armén. Hur den turkiska framryckningen påverkas av detta, lär visa om Erdogan alls kan förmås att kompromissa eller ej. 

På hemmaplan har Erdoğans krig lyckats piska upp ett patriotiskt rus, som har manifesterats i hyllningar vid gränsen till de turkiska soldaterna, givakt-hälsningar från turkiska fotbollsspelare och parlamentariskt stöd från alla större partier utom det vänster- och kurdstödda HDP. Sedan den turkiska högsta domstolen hotat alla kritiker av kriget med åtal för stöd till terrorister förbereds också redan ett åtal mot en ledande CHP-politiker i Istanbul som vågat säga att kriget är ”orättfärdigt” och ”riktat mot kurder”.
Erdoğan har också hittills föraktfullt avvisat alla protester från de både amerikanska och europeiska politiker som nu likt Sveriges nya utrikesminister Ann Linde tvår sina händer och liksom Trump själv trappar upp sina vädjanden om ”återhållsamhet” till krav på eld upphör och förhandlingar, stoppa­de vapenleveranser och hot om vissa sanktioner. Men när Erdoğan nu till synes ställs inför valet att hejda sig en aning eller att utlösa ett än mer förödande krig med ett ryskstött Syrien är insatserna större.

När denna artikel skrivs på den turkiska inmarschens sjunde dag fortsätter de turkiska styrkorna och deras lierade att rycka fram i landsbygdsområden med främst arabisk befolkning, särskilt längs det 45 km breda gränsavsnittet mellan Tal Abyad och det väl befästa Ras al-Ain, som Turkiet trots hårda strider inte har lyckats inta. 
Samtidigt tycks ett relativt lugn när detta skrivs råda både i Manbij och i kurdiska kärnområden som Kobane inte långt därifrån och Qamishli längre österut, där även syrisk militär befinner sig.  
Den turkiska Erdoğan-regimens öppet uttalade mål är att rensa en 32 kilometer djup säkerhetszon från det kurdiska YPG som han kallar PKK-lierade terrorister (PKK har i årtionden fört en periodvis väpnad kamp i Turkiet) längs hela gränsområdet från floden Eufrat till den irakiska gränsen. 
Till detta område vill han också hänvisa uppåt två miljoner av de 3,6 miljoner syriska flyktingarna i Turkiet. Men hans viktigaste mål bakom allt detta är, precis som CWI i Turkiet säger, att knäcka kurdernas demokratiska rättigheter och förhoppningar om en självstyrande region både i Syrien och Turkiet.

Allt tyder på att den ryska Putin-regimen precis som Trump har varit mycket väl informerad i förväg om Turkiets planer. I ett försök att dementera att den turkiska offensiven skulle ha varit godkänd i förväg av Moskva har Putins Syriensändebud Alexander Lavrentiev kallat den ”oacceptabel”, men bekräftat att Ryssland medlat avtalet om den syriska arméns framryckning med de kurdiska styrkorna.
Putins ”röda linje” gentemot den turkiska invasionen tycks vara att Erdoğan håller fast vid sitt löfte om att inte inleda en permanent ockupation, samtidigt som han försöker få turkiskt godkännande till den ryska fredsplan som återger Assad-regimen full kontroll över hela Syrien och samtidigt avväpnar de kurdiska styrkorna. 

Relationerna mellan Rojavas ledare och den blodbesudlade Assad-regimen i Damaskus har hela tiden balanserat på en spänd lina, men inte varit helt bottenfrusna. De kurdiska styrkorna har under det åtta år långa syriska krig som följde efter den arabiska vårens legitima massprotester lyckats hålla sig utanför det sekteristiska blodbad som snabbt utvecklades till ett mindre världskrig i ett land. 
De har (liksom också PKK i Turkiet) begränsat sina politiska krav till en regional konfederation inom Syrien och avstått från att kräva en egen statsbildning. De har också valt att aldrig angripa den syriska armén (och vice versa), samtidigt som ett par syriska militära posteringar har funnits kvar i Rojava (varav den största i den största kurdiska staden Qamishli), handelsförbindelserna har upprätthållits och en viss samordning har skett i kriget mot IS. 

Erdoğans viktigaste mål bakom allt detta är att knäcka kurdernas demokratiska rättigheter och förhoppningar om en självstyrande region både i Syrien och Turkiet.

Det syriska krigets utveckling har också satt punkt för Erdoğans förhoppning om att besegra Assad-­regimen och tillsätta en turkisk vassal i Damaskus, samtidigt som Erdoğan och Assad har gemensamma intressen av att så tydligt som möjligt kväsa kurdernas kamp för regionalt självstyre, uppbackad av en egen säkerhetsstyrka. För Erdoğan handlar det också om att försöka stärka sin försvagade ställning på hemmaplan – kriget mot kurderna är också ett krig mot den inhemska oppositionen. 
Det är möjligt att den turkiska invasionen kan förmås att stanna upp vid en tillsvidare-ockupation av en del av gränsområdet, dit Erdoğan också vill hänvisa en hel del arabiska flyktingar för att ändra den demografiska sammansättningen, om den syriska armén samtidigt lyckas etablera en kontroll av övriga gränsområden. 
Att ryska källor sägs förvänta sig att Turkiet börjar bromsa upp sin invasion och att Erdoğan viftat bort farhågorna om en militär konflikt med Syrien i Kobane (som han enligt USA:s vicepresident Pence till och med har lovat Trump att inte inta och uttalat att ”i Kobane med Rysslands positiva agerande, tycks det inte bli något problem”), kan tyda på något sådant.

Det är samtidigt svårt att föreställa sig att Assad skulle ha vågat flytta fram sina styrkor till så strategiska gränsområden som dessa om han inte fått ryska vinkar om att de inte ska attackeras av det turkiska flyget. 
En nyckelfråga blir i så fall om de kurdiska organisationerna tillåt­er YPG och SDF att upplösas eller att anslutas till den syriska armén, möjligen i utbyte mot erbjudanden om ett avväpnat och urvattnat regionalt eller lokalt självstyre.  
Detta är något som föreslagits i  tidigare förhandlingar av såväl Ryssland som FN-representanter och USA och som inte blankt har avvisats av Assad-regimen (men desto mer kategoriskt av Turkiet och syriska oppositionsgrupper). Men varje antidemokratisk överenskommelse som påtvingats kurderna måste avvisas.

I kampen för nationella, demokratiska och sociala rättigheter, i försvaret av Rojava, kan kurderna bara lita till sin egen styrka och solidariteten från arbetare och förtryckta världen över.  
Samtidigt vilar såväl Assads som Erdoğans auktoritära styren på lösan sand, i Syriens fall på ett land i ruiner och i Turkiets fall på ett undertryckt motstånd mot ett land i växande ekonomisk, social och politisk kris.
På kort sikt försvårar den nationella hysteri som kriget piskat upp liksom de mycket kraftigt begränsade demokratiska rättigheterna i Turkiet en stark antikrigsrörelse i hemlandet, medan den kurdiska diasporan världen runt går i spetsen för internationella protester. 
Men detta kommer att förändras i takt med att invasionens fasor, som till exempel den kallblodiga avrättningen och IS-liknande skändningen av den kvinnliga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, och Erdoğans verkliga syften blir mera kända och solidariteten med kurdernas kamp växer.

RS och Offensiv kräver:

• Stoppa Erdoğans krig – solidaritet med Rojavas kämpande kurder och Syriens förtryckta folk och flyktingar.
• Bojkotta den turkiska regimen – internationella fackliga bojkotter mot all handel med den turkiska krigsmaskinen. Solidaritet med alla kurdiska och turkiska fackföreningar och vänsterorganisationer som motsätter sig kriget.
• Inget samarbete med imperialistiska stormakter varken där eller här.
• Avbryt allt svenskt militärt samarbete med Nato och all vapenexport till Turkiet – inte en krona till Erdoğans krig.
• Allt stöd till den kurdiska kampen för rätten till nationellt självbestämmande, liksom för allas demokratiska rättigheter och kvinnors frigörelse.
• Ned med Erdoğans och alla regionens förtryckarregimer – kämpa för en frivillig, demokratisk och socialistisk federation av alla förtryckta folk i Levanten och hela Mellanöstern.