Chappell Roans upp- och motgång

av Meaghan Murray, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA) // Artikel i Offensiv

I början av augusti skrev Chappell Roan historia när hennes framträdande på Lollapalooza i Chicago blev “den största spelningen på dagtid” i festivalens historia.

Chappell Roans främsta publik har varit queera kvinnor i tonåren och 20-årsåldern – lyssnare som känner igen sig i Chappell. På bara några månader har hennes lyssnarbas vuxit sig större än så, och artiklar har proklamerat att hon förenar queers över hela världen. Det är hennes queera uttryck på scen och i vers, hennes förmåga att leverera en oapologetiskt gay, lesbisk pop som ”Naked In Manhattan” till massor av människor. Det är hennes vägran att uppträda i Vita huset under Pride som gör henne så populär bland  ungdomar som hungrar efter förändring i ett samhälle som i allt högre grad begränsar kön och sexualitet.
Men även om fansen av hennes mindre kända album The Rise and Fall of a Midwest Princess från 2023 är glada över att se henne få det erkännande som hon förtjänar, så får det konsekvenser att bli en världsstjärna – särskilt i en brutal, kapitalistisk musikindustri.

Nästan 40 procent av Chappell Roans dagar sedan februari 2024 har ägnats åt liveframträdanden – antingen som förband till Olivia Rodrigo på hennes Guts World Tour, på sena kvällsshower, NPR:s Tiny Desk, på hennes egen Midwest Princess Tour eller på festivaler. Chappells shower är högenergiska, med ikoniska, dragqueeninspirerade kläder, koreografi och en röst som slår en med häpnad, särskilt i hennes senaste singel ”Good Luck, Babe!” Som alla musikartister vet krävs det både mental och fysisk styrka för att vara ute på turné. Under de senaste sex månaderna har Chappell Roan haft ett hektiskt schema.

Chappell föddes som Kayleigh Rose Amstutz i en liten stad i Missouri, var äldst av fyra barn och växte upp i ett konservativt kristet hem i en husvagnspark. Hon är nu 26 år gammal och har arbetat för sin nuvarande kommersiella framgång sedan hon var 14 år. Från att ha provspelat på America’s Got Talent till att ladda upp YouTube-videor med covers och resa mellan Missouri och kusterna för musikaliska showcases, tillbringade singer-songwritern större delen av tonåren och början av tjugoårsåldern till att jaga chansen att bli stor. Det tog tolv år innan hennes hårda arbete gav resultat.
Men i mitten av juni tog Chappell en paus under en spelning i Raleigh, North Carolina, för att tårögd och uppriktigt erkänna att hon var överväldigad av den snabba utvecklingen i sin karriär: ”Jag känner mig bara lite borta idag, för jag tycker att min karriär har gått väldigt fort och det är svårt att hänga med… Det här är allt jag någonsin har velat. Det slår mig bara ibland.”
Och det här är en konstnärs dröm som går i uppfyllelse: Chappell Roan får äntligen göra det hon älskar som ett heltidsjobb. Men att ha ett heltidsjobb under kapitalismen är slitsamt, och precis som alla andra jobb pressas musiker som har ”lyckats” till randen av samma människor som andra arbetare utnyttjas av: cheferna. I det här fallet multinationella musikbolag och streamingtjänster som Universal Music Group och Spotify. Och precis som gigarbetare i andra branscher har artisterna inte det skydd som de skulle ha på en fackligt organiserad arbetsplats. Chappell Roan är väl medveten om detta.

I en Billboardintervju i juni förra året sa Chappell: ”Jag uppmuntrar andra artister att komma ihåg att skivbolagen behöver er. Ni behöver inte dem. Jag hoppas att jag fortsätter att älska mig själv och strävar efter att hitta ett hälsosamt sätt att hantera den här karriären. Den här branschen frodas inte av mildhet. Den frodas av exploatering, tyvärr.” Och hennes bästsäljande varor har redan exploaterats av Harris-Walz-kampanjen; de har samlat in över en miljon dollar med sina ”Chappell Roan-inspirerade” hattar i kamouflagemönster. Dessa vinster kommer att användas för att välja politiker som är för att bomba Palestina i all oändlighet. Frågade de popstjärnan som sa ”Frihet för alla förtryckta människor i ockuperade områden” om de fick kopiera hennes look?
År 2015 var Chappell Roan ursprungligen under kontrakt med Atlantic Records (vars moderbolag är ett av de tre stora: Warner Music Group), men droppades av skivbolaget 2020 – hennes musik var vid den tidpunkten inte ”tillräckligt lönsam”. Hon var ensam och arbetade som produktionsassistent, barnflicka och barista bara för att hålla sig flytande i Los Angeles – så småningom flyttade hon tillbaka till Missouri och arbetade på en drive-through samtidigt som hon gjorde musik på egen hand.

Majoriteten av artisterna i branschen tjänar inte tillräckligt för att leva på intäkterna från sin konst; för en streamingtjänst som Spotify skulle en musiker behöva ha över en miljon streams för att tjäna 3 000-4 000 dollar. Tänk på det: Du kan ha en miljon människor som lyssnar på din musik och tjäna precis tillräckligt för att täcka hyran i Seattle. Du ligger fortfarande under strecket om du betalar hyra i New York City. Det uppgår till en betalning på mellan 0,003 och 0,004 dollar per lyssning. Streamingjätten delar ut småmynt till musikskaparna medan dess nettovärde är 67 miljarder dollar. Vissa artister tjänar pengar genom att uppträda live; förutom att hitta tid för att skapa sin konst måste de också hitta tid och energi för att göra dessa föreställningar och åka på turné. Det är ingen överraskning att några av de största namnen inom musiken är nepotismbebisar med generationsrikedom och kontakter.
Om en artist når kommersiell framgång är det ingen garanti för att de ”har klarat sig”. Deras arbetskraft kan utnyttjas genom dåliga skivkontrakt, oseriösa producenter (se Kesha v. Dr. Luke) och absurda arbetsscheman. I en kapitalistisk värld där branscherna ständigt kräver nästa nya genomslag kan pressen nå en feberhöjd.

Mindre än ett år efter intervjun i Billboard kan man föreställa sig att det har blivit ännu svårare för Chappell Roan att hantera allt som musikindustrin kräver av en artist på uppgång. En sund balans mellan arbete och privatliv är en omöjlig bedrift för de flesta arbetande människor. Mer än 8 miljoner amerikaner har flera jobb bara för att få ekonomin att gå ihop. För många vanliga människor finns det inte tillräckligt med tid på dagen för att arbeta för att betala hyra, sjukvårdsräkningar och studielån, och ändå delta i våra konst- och kulturscener. Kapitalismen berövar oss möjligheten att njuta av musik, museer och film – miljardärklassens behov av att tjäna pengar på vårt arbete prioriteras framför allt: konst, välbefinnande, vila, samarbete, gemenskap – det som inspirerar oss att finna glädje i att leva.■