av Pablo Nyns (PSL/LSP, CWI Belgien) // ur veckotidningen Offensiv
Fredagen den 25 oktober skakades Chile av en av de största demonstrationerna någonsin – över 1 miljon människor var ute på huvudstaden Santiagos gator. Och masskampen fortsätter i trots mot repressionen och utan att låta sig avledas av högerpresidenten Piñeras regeringsombildningar samt falska löften om förändring. Kravet på Piñeras avgång blir allt starkare.
För bara några veckor sedan sa högerpresidenten Piñera i media att Chile var en oas i Latinamerika och att IMF hyllade deras bedrifter. Men när han utlyste en höjning av tunnelbanebiljetten på 30 pesos organiserade tusentals ungdomar från högstadieskolorna massiva protester. Ungdomarna ”invaderade” tunnelbanestationerna och öppnade upp dess portar. Massdemonstrationer, och nu en generalstrejk, fortsätter genom landet – ilskan ökar efter regeringens beslut att använda skarp ammunition där hundratals har skjutits.
Majoriteten av arbetarna tjänar mindre än 5 000 kronor per månad och en tunnelbanebiljett kostar omkring 10 kronor; en ökning på 30 pesos är outhärdligt för många. Transporter absorberar redan i snitt 15 procent av inkomsterna från de chilenska arbetarklassfamiljerna. Men, som demonstranterna säger, är revolten inta bara emot denna ökning, utan mot den politik som har förts de senaste 30 åren sedan ”demokratins” återkomst.
Under dessa 30 år har alla traditionella partier från både vänster och höger gett tomma löften om att införa såväl sociala som demokratiska reformer. Konstitutionen nedärvd från Pinochets diktatur är till stor del fortfarande intakt. Pinochet och hans regim skapade ett laboratorium för global nyliberalism, och de senaste tre årtiondena har denna politik fortsatt.
All viktig service som folk behöver, som vatten, transporter, utbildning, sjukvård och pensioner, har privatiserats. Chile är ett av de mest ojämlika länderna i världen – blott en procent av befolkningen kontrollerar en tredjedel av landets inkomst.
Efter den hårda polisrepressionen mot ungdomar har massdemonstrationer med studenter och arbetare gradvis börjat äga rum i huvudstaden Santiago och sedermera genom hela landet. Medan regeringen låtsas som att demonstrationerna är ”över” fortsätter de att växa.
Chile har upplevt många studentkamper det senaste årtiondet, särskilt 2006 och 2011 när de protesterade för gratis utbildning. Detta har smitt en kampmedvetenhet hos alla chilenska ungdomar. De äldre generationerna som fortfarande minns våldet från militärdiktaturen mot de militanta har blivit eld och lågor av de nya generationerna, och har återvänt till kampen. En populär paroll i landet nu är ”Vi är inte längre rädda”.
I början kom det rapporter om förödelse och plundring. I de flesta fall riktade de sig mot stora matvarubutiker, banker, tunnelbanestationer eller motorvägstullar. Gradvis, i takt med att demonstrationerna växte, blev plundringen mindre. De har fördömts starkt av demonstranterna som ofta anser dessa handlingar vara provokationer av polisen och armén för att vända opinionen emot protesterna. Dessutom har barrikader och blockader organiserats, särskilt i städerna.
Fredagen den 18 oktober beslöt sig det största chilenska hamnarbetarfacket Union Portuaria de Chile för att strejka och uppmanade till generalstrejk. Sebastián Piñeras regering, som kände att de tappade kontrollen över situationen, meddelade samma dag vid midnatt att de skulle frysa höjningen av tunnelbanebiljettpriset. Samtidigt utlyste de ett undantagstillstånd i huvudstaden. Detta begränsar de grundläggande demokratiska rättigheterna som mötesfriheten. Ett sånt steg har inte tagits sedan ”demokratins” återkomst, efter Pinochets diktatur.
Dessutom införde Piñera utegångsförbud kl 19.00-06.00 och skickade ut armén på gatorna med tillåtelse att arrestera vem som helst samt använda skjutvapen för att kväsa revolten. Enligt officiella siffror har 18 människor mist sina liv hittills. Hundratals har skadats och 2 500 har arresterats. Det finns också flera fall av tortyr och våldtäkt.
Användningen av militären och utegångsförbud har varit en enorm chock. Omedelbart kopplade man dessa handlingar till de under diktaturen och det blev en katalysator för ännu starkare och beslutsammare mobiliseringar, samtidigt som regeringen blev svagare och mer osäker.
Lärarnas fack gick ut i strejk, precis som arbetare i den största privata gruvan i världen. Mapucheorganisationer (ursprungsbefolkning i Chile) har anslutit sig till rörelsen. 30 chilenska sociala organisationer och fackförbund kallade till en 48 timmars generalstrejk den 23 och 24 oktober. Bland dessa organisationer finns bland annat kampanjen mot privata pensioner och den feministiska koordineringen för 8 mars. Kort sagt har alla de sektorer som har varit ute i kamp de senaste åren anslutit sig.
Sedan dess har vi sett de största demonstrationerna någonsin i Chile. Under fredagen var det 1,5 miljoner på Santiagos gator och tiotusentals i kuststäder som Valparaiso och Viña Del Mar. Även i de rikare distrikten dundrar revolten och sånger från revolutionären Victor Jara – som mördades av Pinochets diktatur – ekar genom utegångsförbudsnätterna. Hans låt ”El derecho de vivir en paz” (Rätten att leva i frihet) har anammats av rörelsen som ett svar på presidentens påstående om att han är i krig.
Mot en sådan styrka har regeringen tvvingats att backa och be om förlåtelse. Piñera lovar nu att grundpensionen ska ökas med 20 procent, att minimilönen per månad ska höjas till omkring 4 660 kronor, att priset på mediciner ska sänkas, elprishöjningen frysas och lönerna för parlamentsledamöterna sänkas. Ovanpå detta försöker regeringen bygga ”nationell enighet” med oppositionspartierna.
Men det är alldeles för sent för de chilenska arbetarna och ungdomarna. Piñera är nu totalt diskrediterad – huvudkraven från rörelsen är att han ska avgå och att trupperna ska dra sig tillbaka från gatorna. Ett annat huvudkrav är bildandet av en konstituerande församling för att staka ut en väg för att få ett slut på Pinochets nyliberala konstitution.
CWI anser att en fri revolutionär konstituerande församling är ett nyckelkrav. Generalstrejkerna måste fortsätta, utökas och organiseras. De första mötena och koordineringskommittéerna behöver organiseras. Detta måste vara prioritet i alla skolor, på arbetsplatser och i grannskap så att rörelsen kan strukturera sig själv demokratiskt nerifrån och upp, utan fackbyråkrater eller politiska karriärister som försöker avgöra hur rörelsen ska utvecklas.
De första mötena och koordineringskommittéerna behöver organiseras. Detta måste vara prioritet i alla skolor, på arbetsplatser och i grannskap så att rörelsen kan strukturera sig själv demokratiskt nerifrån och upp
Det borde göras uppmaningar till trupperna och polisen att inte agera mot demonstranterna, men ännu viktigare bör koordineringskommittéer och fackföreningar etablera ett organiserat försvar av protesterna.
Detta måste vara en rörelse som fäller regeringen, får ett slut på den nyliberala politiken och sätter upp en arbetares och folkets revolutionära konstituerande församling. Detta kommer vara grunden till att återuppbygga Chile med en antikapitalistisk och socialistisk regering.
Puerto Rico, Ecuador, Haiti, Chile… De folkliga upproren och arbetarkamperna sprider sig genom hela kontinenten. Vi måste ena dessa kamper och kämpa för ett gemensamt alternativ till det krisande kapitalistiska systemet: för en demokratisk och socialistisk federation i Latinamerika.
Stora protester landet runt till stöd för kampen i Chile
GÖTEBORG: Det var en massiv solidaritetsmanifestation i Göteborg i lördags när det demonstrerades i solidaritet med de kämpande massorna i Chile, mot president Piñera och repressionen från polis och militär.
Johannes Lundberg, ordförande i Rättvisepartiet Socialisterna Västra Sverige, var en av talarna:
– Folket i Chile demonstrerar med sina liv som insats, mot president Piñera med den chilenska militären och polisen som mur. Helt klart är Piñera rädd efter att folket rest sig, då han snabbt satte in militär och utlyste undantagstillstånd, något som inte har hänt sedan diktaturen.
– Lika stort behov som att massivt inta gatorna behöver också rörelsen forma sitt egna alternativ för en annan politik, med stopp på åtstramningar och privatiseringar, ett stopp där de allra rikaste fått tillräckligt, ett stopp för nyliberalismen i Chile. Och istället ett återupptagande av en socialistisk politik som bara sågs glimten av innan Pinochets militärkupp 1973.
RS Göteborg
MALMÖ: Lördagen den 26 oktober samlades drygt 600 personer på Triangeltorget i Malmö för att visa sitt stöd för den pågående kampen mot den nyliberala regeringens förödande politik i Chile.
Under parollen ”Solidaritet med Chiles folk” deltog olika chilenska organisationer på vänsterkanten, men även Svensk-Kubanska föreningen och Rojava-föreningen fanns på plats – samt naturligtvis även Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv.
Sång, musik och solidaritetstal avlöste varandra under den 1,5 timme långa manifestationen.
Anders Wemmert
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.