Clara Sola: Inspirerar och ger hopp

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Det finns rätt många usla filmer här i världen. Vi har alla någon gång känt att det där var två förspillda timmar. Om vi nu inte somnade gott. En film som dock inspirerar och ger hopp är Clara Sola. 

Det finns filmer som på ytan kan verka perfekta, vackra, eller actionfyllda så att vi luras att tro att något verkligen händer, men som misslyckas ge oss vad vi vill ha. Eller vad vi behöver. Efteråt känner vi oss lite tomma, lite dästa och knappast upprymda eller fyllda av tankar och idéer. De filmer som förändrar våra liv, som utmanar oss, som får oss att känna och tänka, de kan aldrig försvinna ut i etern. 
Clara Sola är en mycket vacker film som utspelar sig i Costa Ricas landsbygd i en liten by nära naturen. Naturen har en huvudroll; det regnar och floden svämmar över, det är grönt och små insekter överallt. Kameran smyger tyst fram, och vi får uppleva hur Clara och hennes familj kämpar med och mot varandra, i en spänning mellan det lilla, lugna livet och olika känslor och drömmar. 
Ett tecken på en verkligt bra bok eller film är att man vill veta mer, huvudpersonerna blir verkliga och det som sker känns sant och viktigt. Det finns mer, mycket mer, att berätta. Att alla människor har (minst) en historia att berätta, om vi bara lyssnar, är så sant.

Det är Nathalie Álvarez Meséns långfilmsdebut och sedan den haft premiär har den hyllats världen över, varit med på filmfestivalen i Cannes 2021 och är Costa Ricas Oscarsbidrag nu i år. Medförfattare är Maria Camila Arias, och dansaren Wendy Chinchilla Araya spelar Clara. 
I filmen är Clara född med ett fysiskt handikapp och finns kanske också på autismskalan, vilket gör henne värdefull i familjens försörjning genom att hon anses stå närmare gud och med möjlighet att hela sjuka. Det är en gammal kristen idé, att vissa står närmare gud, ofta barn och vuxna med olika handikapp. Claras mamma håller gudstjänster och tvingar Clara att delta så att människor får se och ta på henne, mot hennes vilja.
Nathalie Álvarez Mesén är född i Sverige och bodde i Fisksätra i Nacka sina första sju år. Sedan flyttade familjen till hennes mammas hemland Costa Rica och som 18-åring kom hon tillbaka till Sverige. Hon har studerat film, bland annat vid Columbia University i New York, och gått mimutbildning. 

Filmen är både en inkännande och intim film som samtidigt leder till en diskussion om hur förändringen ska ske.

Manuset till Clara Sola har funnits länge, som en önskan och en längtan till att visualisera den kultur som hon och de andra kring filmen upplevt: hur flickor och kvinnor lever i ett matriarkat men ändå för vidare patriarkala värderingar, tätt sammanknutna med den katolska kyrkans. Regler och förväntningar från mödrar och mormödrar sitter i kroppen, blir outtalade och förminskande.
Costa Rica är en romersk-katolsk stat i Centralamerika och i en årligen återkommande opinionsundersökning ansåg bara 1/3 av befolkningen att kvinnor ska arbeta eller ägna sig åt politik. De hade en kvinnlig president 2010 till 2014, Laura Chinchilla, som blev vald på att minska brottsligheten och särskilt de mord och andra övergrepp på kvinnor och flickor som är det yttersta uttrycket för patriarkatets förtryck. 
År 2011 var det stora protester i huvudstaden San José, en ”slut-walk” där både kvinnor och män protesterade mot våldet och för rätten till abort, till hälso- och sjukvård, sexualupplysning och ett mer jämlikt samhälle. Stora upprorsrörelser har sedan dess svallat över hela Central- och Latinamerika. Filmen Clara Sola finner på flera sätt sin plats i detta uppvaknande, en ökad medvetenhet om hur begränsande och förtryckande samhället är mot kvinnor, mot fattiga, mot urbefolkningar och migrantarbetare.

Filmen har skapat debatt på sociala medier i Costa Rica och vid filmvisningar börjar publiken tala med varandra; olika generationer har erfarenheter och minnen, varje generation har sin kamp, men allt fler ser också hur dagens unga flickor utsätts för ett annat förtryck, att redan som 13-åringar sminka sig, ha tajta kläder och bli populära genom att ha sex. 
I Costa Rica är aborträtten extremt begränsad och i princip allt som har med sexualitet att göra förbjudet och sker i smyg i en skamkultur som fortfarande existerar. Traditionellt är en flickas 15-årsdag den viktigaste dagen i hennes liv, förutom bröllopsdagen. Det är en övergångsrit från barn till vuxen kvinna, och nu ska hon klara av de sociala krav som familjen och samhället förväntar sig.
I filmen berättas om hur Claras systerdotter fyller 15 år och hur familjen inför detta kämpar för att få ihop pengar till en fest – de tvingas till och med att sälja sin häst, som de behöver och som är viktig för Clara. Filmen är både en inkännande och intim film som samtidigt leder till en diskussion om hur förändringen ska ske, det stilla livet där natur och familj är viktigt, där naturen får läka och djuren prioriteras före storbolagens skövlingar, ett rättvist och jämlikt samhälle där verklig frihet att finna sitt sanna jag råder.