Colombia: Petro vid ett vägskäl

Av ISA Colombia // Artikel i Offensiv

Utgången av förra årets presidentval i Colombia blev historiskt. För första gången på en hel generation fick landet en vänsterpresident, Gustavo Petro, som lovade att sätta punkt den ändlösa fattigdom,  det förtryck och våld som de tidigare regeringarnas nyliberala politik skapat. Men ännu har Petro inte infriat de förhoppningar som valsegern födde.

Det var en viktig seger för arbetarklassen och de förtryckta i en av USA-imperialismens traditionella styrkefästen, och ett uttryck för de förändrade styrkeförhållandena  mellan klasserna som det historiska sociala upproret 2021, El Paro Nacional, skapat. 

I Gustavo Petro och El Pacto Historico (den historiska alliansen mellan olika vänsterorganisationer och så kallade mittenpartier) såg arbetare och ungdomar en väg att slutligen sparka ut den ruttna Duqueregeringen och den före detta presidenten Uribes arv.

Samtidigt som viinsåg behovet av att slå mot Colombias oligarki; samtidigt som vi delade arbetarmassornas entusiasm, varnade vi för farorna med Petros politik för klassamarbete. Genom att bilda en folkfrontsliknande koalition med traditionella prokapitalistiska partier – Partido Liberal, Partido de la U, Partido Conservador – belönade Petro dem med viktiga ministerposter och betydande programmatiska eftergifter.

Men, som befarat, har dessa allianser med prokapitalistiska partier desorienterat de massor som förde Petro till makten. Genom att flytta rörelsen från gatorna och in i institutionella kanaler har han gett högern tid att andas och omgruppera sig.

I en djupt instabil ekonomisk och sociala terräng försöker Petro genomföra begränsade reformer. ISA varnade tidigt för att oppositionen och de traditionella prokapitalistiska partier i Petros regering skulle motverka varje försök till verkliga förändring. 

Vid en 1 maj-demonstration till stöd för reformerna anmärkte Petro att ”Förändring är inte möjlig utan folket.” Vi håller med.  Nu gäller det att gå från ord till handling. Petro håller fast vid allianser med kapitalistiska politiker och prioriterar parlamentariska förhandlingar framför att organisera den typ av masskamp som behövs för att säkra viktiga reformer. Samtidigt som vi välkomnar att Petro har mobiliserat inser vi att det hittills varit begränsat, hindrat av fackföreningsbyråkratins önskan att tämja processen i hopp om att den inte växer utom deras kontroll. 

Strategin om klassamarbete rättfärdigas ofta med den fåfänga tanken att en del av borgarklassen skulle kunna spela en progressiv roll i att avskaffa feodala strukturer och utveckla en mer rättvis ”demokratisk kapitalism”.

Samtidigt som den traditionella högern genomled en existentiell kris och Petros kampanj tog fart, fogade sig delar av den härskande klassen tillfälligt och motvilligt med Pacto Historico. 

Medan delar av högern, som Urbista Centro Democratico,  idag skulle stödja en kupp, ett hot som vi inte bör ta lätt på, föredrar majoriteten av borgerligheten i dagsläget att underminera Petro med andra medel. När Colombias ekonomiska kris förvärras och dess sociala misär ackumuleras kommer missnöjet med Petros regering att öka. Redan nu har hans stöd minskat till 36 procent. 

Av den anledningen måste en vänsterskraft byggas som orienterar sig mot El Pacto Historicos gräsrötter. Denna styrka måste vara förankrad i kampen som förs av arbetarklassen och de förtryckta, på gatorna, i lokalsamhällena och på arbetsplatserna. Den ska slåss för varje reform, men göra så oberoende av den nuvarande regeringen, genom massmobilisering och ett antikapitalistiskt, socialistiskt program.

Petro hoppades på att kunna lugna den colombianska härskande klassens rädsla genom att lova den att inte genomföra några expropriationer. Men att förstatliga landets rika tillgångar och nyckelsektorer ur kapitalisternas händer och ställa dem under demokratiskt allmänt ägande är det enda sättet att bemöta de överlappande ekonomiska, sociala och politiska kriser som uppslukar Colombia. Upproret 2021 visar att det är möjligt.