COP26: Att skjuta akuta problem framför sig är ingen framgång

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Greenwashing-festivalen COP26 är över. Som väntat blev resultatet nya avtal och texter fyllda av kryphål för att komma undan verkliga åtgärder som förhindrar en global klimat- och miljökatastrof. 
Det råder ”en enorm klyfta när det gäller trovärdighet, åtgärder och engagemang”, skrev Carbon Action Tracker när de konstaterade att omställningen går i ”en snigels fart” och att ledarnas verkliga agerande pekar på mellan 2 och katastrofala 3,6 graders uppvärmning till 2100.

Kalabaliken på mötets sista dag återspeglade inställningen på hela mötet. I sista stund vägrade Indien och Kina skriva under den redan extremt urvattnade skrivningen om fossila bränslen. Resultatet blev till slut att länderna ska ”påskynda insatserna för att fasa ned direkt kolkraft och fasa ut ineffektiva subventioner för fossila bränslen”.
Med andra ska kolkraft bara minska och om man ”begraver” koldioxiden i marken (med en CCS-teknik som inte finns storskaligt ännu) är det helt ok att fortsätta som tidigare. Och det är bara vad regeringarna själva bedömer som ”ineffektiva” subventioner till fossila bränslen som behöver fasas ut. 
Att det ses som en framgång att fossila bränslens för första gången i COP:s historia omnämns i slutdokumentet visar vilken bisarr pseudovärld de kapitalistiska ledarna och fossillobbyn i Glasgow befinner sig i.
Det internationella energiorganet IEA har gjort den mest optimistiska bedömningen av mötets utkomst där de säger att om alla löften också genomförs skulle temperatur­ökningen i bästa fall kunna begränsas till 1,8 grader 2100, fortfarande långt över 1,5 graders-målet.

1,5 grader är egentligen inget mål. Forskningen visar tydligt att det är dit vi måste nå. ”En ökning på 1,5 °C är inte en godtycklig siffra, det är inte en politisk siffra. Det är en planetär gräns. Varje tiondels grad mer är farlig”, konstaterade för en tid sedan den kända klimat- och jordsystemforskaren Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research.
IEA:s positiva tolkning beror på att de räknar med olika regeringars löften om ”netto-noll” utsläpp till olika årtal. Problemet med dessa är att de är totalt verklighetsfrånvända.
Enligt Carbon Action Tracker (CAT) är innehållet i 73 procent av dessa löften helt otillräckliga. Bara 6 procent har en rimlig väg för att nå dem. Men inget land i hela världen har ett agerande och plan i närtid som pekar mot att de kommer att nå sitt mål om ”netto-noll”! I många fall bygger dessa mål på mycket osäker storskalig kollagring och teknik som ännu inte finns, i andra fall på att klimatinvesteringar ska finansieras genom försäljning av kol och olja!

COP26 visade på en total oförmåga att hålla sig i närheten av 1,5-gradersfärdplanen. Utsläppstrenden till 2030 pekar på ungefär dubbelt så stora utsläpp som de får vara för att nå dit. De utökade löften jämfört med Paris 2015 är bara cirka 15 procent av vad som är nödvändigt.
För att ändå ha någon realistisk väg framåt blev utkomsten av mötet att skjuta problemen framför sig. Istället för nya löften om ytterligare minskningar 2025 blev beslutet att regeringar ”uppmuntras” att skicka in ambitionshöjningar redan till COP27 i Egypten i slutet av 2022.
På frågan om detta inte är en framgång svarade Greta Thunberg: ”Att vinna långsamt är lika med att förlora”. Greta Thunbergs uppriktighet, där hon med enkla medel till exempel avslöjar politikernas ”blah, blah, blah” och visar hur ”kejsaren är naken” blir allt mer besvärande för ett greenwashande etablissemang. Det förklarar de allt mer hätska utfallen mot henne, trots att hon till skillnad från socialister inte för fram något verkligt alternativ till dagens system.

Kapitalismens och dagens regeringars fokus på vinster har skapat krisen.

Kapitalismens och dagens regeringars fokus på att vinster till de rika går före allt annat är det som har skapat krisen. Ändå försöker samma ledare nu med samma medicin vad gäller klimatet – COP26 beslutade om att utsläppen ska minska genom att skapa en ”marknad” för utsläppsrätter.
Precis som alla andra beslut innehåller denna handel kryphål – minskningar av utsläppsrätter är frivilliga i handel mellan länder och flera länder får ta med sig oanvända utsläppsrätter från det gamla Kyoto-protokollet (1997). Och medan detta öppnar upp nya vinstmöjligheter för kapitalet på klimatet och människors bekostnad kunde COP26 bara ”djupt beklaga” att de inte nådde upp till en klimatinvesteringsfond på 100 miljarder dollar till fattigare länder. 
Det enda positiva med att nya löften om utsläppsminskningar ska diskuteras redan 2022 är att det ger klimat- och miljörörelsen en chans att redan nu ställa in siktet på att bygga vidare på den rörelse som fick en nystart och energiinjektion vid de fantastiska demonstrationerna i Glasgow.

Det var inte bara antalet, att 100,000 sågs på Glasgows gator, som var betydelsefullt, utan också den överväldigande insikten om att de här ledarna och det här systemet är totalt inkapabelt att lösa den akuta kris som de har skapat. 
Samtidigt visade demonstrationerna på begränsningarna – så länge vi bara ockuperar gatan och möjligtvis strejkar från skolan kan greenwashing och business as usual fortsätta. Det är när vi även kollektivt ockuperar och strejkar på arbetsplatser som verklig förändring kan tvingas fram – då vi sätter stopp i det kapitalistiska maskineriet. 
Dagens fackliga pampar, som både bromsar kamp för LAS, strejkrätt och reallöner som är högre än inflationen, spelar samma destruktiva roll när de inte försöker kroka arm med klimatrörelsen. Bara tillsammans går det att vinna en rättvis klimatomställning och undvika klimatkatastrofer som ofelbart kommer att slå hårdast mot arbetare. Att bygga en kämpande, demokratisk och klimatmedveten facklig rörelse är en huvuduppgift för socialister. 
De socialistiska metoderna och idéer som Rättvisepartiet Socialisterna och ISA förde fram i Glasgow fick starkt stöd och öppenheten för våra idéer kommer bara att växa med den fortsatta katastrofala hanteringen av klimatkrisen från de styrande. 

Fossilindustrin, bankerna och alla andra miljardärer som har investerat i den här ordningen kommer inte att ändra produktionen och samhället, och inte regeringarna som styr i deras intressen heller.
En plan för en snabb omställning kräver det arbetande folkets kontroll över företag och samhälle – genom förstatligande och regeringar som representerar arbetarklassen istället för de rika.
En sådan socialistisk revolution skulle inte bara snabbt kunna ställa om för att minska utsläpp, samt mildra och anpassa till de klimatförändringar som redan är oundvikliga. Det skulle också innebära en historisk omfördelning av resurser från miljardärerna som formligen badar i pengar till behoven av bostäder, välfärd, trygga och välbetalda jobb samt bättre levnadsstandard för den stora majoriteten.