COP29 väntat fiasko för falska lösningar

Ledare i Offensiv

Huvudsyftet med Cop29, det tjugonionde av FN:s klimattoppmöten, denna gång i oljediktaturen Azerbajdzjan, sägs ha varit att utforma en plan för hur de rika länderna kan stödja de fattiga ländernas finansiering av klimatanpassning och omställning. Cop29 blev istället en manifestation av de globala makthavarnas likgiltighet inför de mänskliga katastrofer i klimatkrisens spår som först och allra hårdast slår mot de fattiga, samtidigt som de har allt fokus på att med krig, militär kapprustning och geopolitisk rivalitet såga av de grenar vi alla sitter på.

Att BP och Shell, flygbolag, oljestater och rika länders makthavare ska tillåtas använda handel med utsläppsrätter som kamouflage för att fortsätta ”business as usual” är inget annat än falska lösningar och tomma löften

Det avtal om hjälp att från 2035 kanalisera minst 300 miljarder dollar om året till de fattigare länderna – som dessa blev mobbade att acceptera – har av Oxfam kallats för ”en själlös triumf för de rika, men en verklig katastrof för vår planet och samhällen som översvämmas, svälts och fördrivs av klimatkatastrofer”. Avtalet innebär visserligen en tredubbling av det löfte om 100 miljarder dollar om året som gavs 2009 men som först 2022 kom in närheten av att levereras, men som är ljusår från de 1 300 miljarder dollar som de fattiga länderna krävde och de 6 000 miljarder dollar om året som de ansåg i själva verket skulle behövas för att klara deras del av Parisavtalets mål.

Hur mycket de fattiga länderna kommer att se av dessa 300 miljarder dollar, som påstås ska komma ”från en mängd olika källor, offentliga och privata, bilaterala och multilaterala, inklusive alternativa källor”, är också minst sagt oklart. Det är, som Oxfams talesperson lägger till, ”inte ens riktiga ‘pengar’, utan snarare ett slags globalt Ponzi-program (pyramidspel) som private equity-gamarna (riskkapitalisterna) och PR-folket nu kommer att utnyttja”.

Verktyget är den sorts handel med utsläppsrättigheter som det talades om redan i Parisavtalet. Med hjälp av denna koldioxidmarknad skulle oljestater – som Förenade arabemiraten och Norge, stora utsläppare som Tyskland och Japan, men också Sverige – kunna köpa ”utsläppskrediter” som kompensation för egna fortsatta utsläpp genom att finansiera till exempel förnybar energi, skydd av regnskog eller trädplantering i fattiga länder och räkna av de minskade utsläpp eller ökade upptag av CO2 som detta uppskattas ge mot sina egna mål.

Inte minst bland ursprungsfolken är oron för denna sorts marknadslösningar stor och befogad. Inför Cop28 i Dubai förra året avslöjades det att stora områden av afrikansk skog hade sålts av i en rad enorma koldioxidkompensationsavtal till ett företag i Förenade Arabemiraten som övervakades av en medlem av Dubais kungafamilj, vilket väckte farhågor för en nykolonial huggsexa.

En syntes av studier av tusentals projekt finansierade av kolkrediter,  som publicerades i Nature Communications under den första veckan av Cop29 visade att mindre än 16 procent av kolkrediterna representerade verkliga utsläppsminskningar och att de i övrigt har varit en luftballong (hot air, tomt prat).

”Vi ser för närvarande förslag på bordet som skulle kreditera skogarnas naturliga upptag av koldioxid. Men dessa sker ändå och inte på grund av någon mänsklig inblandning. Om dessa krediter används av köpare för att släppa ut mer, skulle detta resultera i att mer kol läggs till atmosfären. Och potentialen för att utfärda sådana krediter är mycket stor”, kommenterade en av medförfattarna.

Att BP och Shell, flygbolag, oljestater och rika länders makthavare ska tillåtas använda handel med utsläppsrätter som kamouflage för att fortsätta ”business as usual” är inget annat än falska lösningar och tomma löften.

Minskade avverkningar och återställda skogar skulle verkligen kunna vara centrala åtgärder i kampen mot klimatförändringar, men detta kan inte ersätta att direkt minska koldioxidutsläppen.

Som Offensiv påpekat har också de senaste årens tilltagande avskogning tillsammans med den globala uppvärmningens torka, skogsbränder och trädsjukdomar kraftigt minskat ekosystemens förmåga att fånga upp koldioxid. Det tar därför allt längre tid innan nyplanterade träd kan fånga upp den mängd koldioxid som utlovas i handeln med utsläppsrätter. Vi skulle därför behöva plantera och skydda ett enormt antal träd under flera årtionden för att kompensera ens en bråkdel av de globala utsläppen, för att inte tala om konsekvenserna av den massiva förstörelsen från krigen i Ukraina och Mellanöstern.

I en tid när världens kapitalistiska makthavare har allt fokus på att kapa de återstående grenar vi sitter på, med allt fokus på krig, militär kapprustning och geopolitisk stormaktsrivalitet, blev Cop 29 bara ett nytt och präktigt exempel på greenwashing i global skala.

COP-processerna är, som Greta Thunberg säger, bara ”en del av ett större system byggt på orättvisa och utformat för att offra nuvarande och framtida generationer för ett fåtals möjligheter att fortsätta göra ofattbara vinster och fortsätta att exploatera planeten och människor”.

Den enda lösningen ligger i att nya sociala tippunkter till sist provoceras, där nya massrörelser av världens unga, arbetare, fattiga och förtryckta förstår nödvändigheten av gemensamma revolter mot såväl klimatförstörelsen som mot de krig, folkmord och skenande orättvisor som idag hotar allt liv på planeten.■