Corona, kulturen och kapitalismen

av Agnes Pohjanen // Artikel i Offensiv

Coronapandemin vi befinner oss i har lett till en kultursektor i kris.

Musiker, konstnärer och skådespelare är yrkesgrupper som från början hade otrygga anställningar och få garantier när det kommer till fasta inkomster. När deras gig, föreställningar och utställningar nu till största del är inställda är deras arbetssituationer värre än någonsin, vilket har lett till att en stor del av våra kulturarbetare har tvingats söka sig bort från kulturen. 
För några veckor sedan kom kulturminister Amanda Lind med beskedet om hur regeringens krispaket till kultur- och idrottssektorn ska fördelas. Enligt kulturministern själv ska pengarna göra stor skillnad för den krisande kulturvärlden, men många är kritiska.
I paketet ska 1,5 miljard kronor gå till kulturarbetare, varav 881 miljoner av dem ska fördelas av Statens kulturråd. Upp till 400 miljoner kronor ska funka som krisstöd för kulturarrangörer för perioden juni till september. 80 miljoner ska läggas på smittsäkra kulturevenemang, medan resten av pengarna går till att stimulera den fria kultursektorn där Kulturrådet upplever att det finns behov.
Med de mest drabbade kulturarbetarna är de frilansande egenföretagarna. De som i de flesta fall inte får ta del av regeringens stöd.
”Insatserna i krispaketet handlar främst om att lyfta bort kostnader, men verkligheten för våra medlemmar är att det är uteblivna intäkter som är det stora problemet”, sa Simon Norrton från Teaterförbundet om stödpengarna.
Endast 15 procent av alla egenföretagare inom teaterbranschen svarade att situationen inte påverkar deras arbetssituation samt möjlighet att ta ut lön.

En enkätundersökning gjord av musikcentrum Riks, ett förbund som verkar för att stärka frilansande musikers situation, visar att över 40 000 speltillfällen har ställts in under 2020 för de svarande och att de har förlorat inkomster på sammanlagt 171 miljoner kronor.
Värt att tänka på är också att musikeryrket oftast inte kommer med särskilt hög lön, om man inte är mycket framgångsrik. Att var tredje musiker är på väg att lämna yrket säger en hel del om hur dåliga arbetsförhållandena och tryggheten i branschen faktiskt är.
Det finns många bevis på hur kulturen påverkar människors hälsa och välbefinnande samt kulturens betydelse för en socialt hållbar utveckling. Konsten är en samtidsskildring, en avspegling av resten av samhället. Men en liten klick blir berömda och tjänar grova pengar, medan en majoritet inte ens kan livnära sig på sin konst. 

Kapitalismen kväver kulturen och alla som arbetar med den. 

Arbetare inom kulturbranschen ses ofta som ”onödiga” och kan ofta få höra att de inte har valt ”ett riktigt yrke”. Många tvingas utföra sina arbeten som hobbys eller fritidsintressen. Det kapitalistiska systemet är grundat på att om det inte finns pengar eller en vinst att hämta i det du gör är du inte intressant eller tillräcklig. 
Ett annat exempel på ”förtryck” inom kultursektorn är det maktspel som pågår mellan de högt uppsatta kultur(männen) som håller varandra om ryggen kontra de nytillkomna i branschen som är i behov av jobb och kan vara beredda att göra mycket, vilket många utnyttjar. 
Det har vittnats om sexuella trakasserier, maktutnyttjande och våldtäkter i kulturbranschen under #metoo, där film- och teaterbranschens vittnesmål gick under hashtaggen #tystnadtagning. 

I teater- och filmbranschen finns det relativt starka fackförbund för jobben ”runt om” produktionen, såsom Elektrikerförbundet. Men som frilansande filmskapare måste du ständigt söka bidrag och finansiering för att överleva, i en bransch där överfinansierade storproduktioner är de enda som får synas.
Sverigedemokraterna och numera även Kristdemokraterna går mot en politik där man vill skära ned, eller lägga ned, public service. Det är naturligtvis mycket oroväckande, eftersom en demokrati kräver medier som granskar makten och som inte bara drivs av vinstintresse och reklam, som de kommersiella nyhetskanalerna. 

Kulturvärlden är i kris. Konstnärer, musiker, skådespelare, filmskapare och alla som jobbar runt om tvingas välja bort de yrken som de utbildats sig och kämpat för att jobba med. De styrande i samhället och det system vi har gör det inte lättare för kulturarbetare. 
Kapitalismen kväver kulturen och alla som arbetar med den. Rätten att uttrycka sig konstnärligt ska inte vara beroende av tid, pengar och kontakter. 
Vi behöver säkra, trygga, betalda arbeten för kulturarbetare. Vi behöver konst-, musik-, teater-, och dansskolor utan avgifter. Museer utan inträdesavgifter. Tillgängliga replokaler. Lokala kulturhus. Konst istället för reklam på allmänna platser. 
För att detta över huvud taget ska bli möjligt behöver konstnärer ta upp fanan och gå i det främsta ledet.