Coronakommissionen: En dom mot hela systemet

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Coronakommissionens delbetänkande om äldreomsorgen har kommit och det är ett svidande underbetyg för regeringen, tidigare regeringar och hela staten. Kommissionen under ledning av förvaltningsdomstolens Mats Melin bekräftar mycket av det som Offensiv har skrivit sedan pandemin bröt ut. Problemet är att det är samma politiska krafter som är ansvariga för katastrofen som får uppdraget att göra om.

Genomgående pratar kommissionen om allvarliga strukturella brister som har funnits under åratal och påtalats ”under decennier”. Den kallar regeringens och de statliga myndigheternas åtgärder i våras för sena och otillräckliga. Det var klandervärt av Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten att inte omgående lägga vikt vid äldreboendena. Det tog Socialstyrelsen tre månader att få en bild av läget med skyddsutrustning i kommunerna. Nästan lika lång tid tog det för Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell strategi för att utöka provtagningen. 
Ett grundproblem är det sönderhackade ansvaret som här kallas ”fragmenterad organisation”: regioner, kommuner, privata utförare och olika statliga myndigheter. Det stora antalet utförare – som är ett resultat av privatiseringar, marknadsstyrning och resultatenheter – är ett stort problem.

Den uppenbara hopplösa konstruktionen att det är kommunerna som är ansvariga för äldreboenden, men inte får anställa läkare för detta (det sköter regionerna, ofta upphandlat av privata bolag), tas upp redan i början och här kräver kommissionen en ändring och att kommuner ska kunna anställa läkare. 
Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har påtalat denna brist under många år. Sjukvården har slussat ut ansvaret för de äldre till kommunerna, men där har de inte mötts upp med fler läkare och sjuksköterskor. 
År 2009 fick boende på äldreboende i Sverige i snitt fruktansvärt låga fem minuters tid med läkare per vecka; i Norge får de träffa läkare 33 minuter per vecka. 
Kommissionen hänvisar till IVO:s rapport som kom i början av december som visar att när de granskat 847 covidsjuka personers journaler från boendena hade 20 procent inte fått någon läkarbedömning alls. Kommissionen kallar detta för oacceptabelt.

Det finns många siffror som svart på vitt berättar om hur äldreomsorgen har skurits ner de senaste trettio åren, samtidigt som de äldre bara har blivit fler. Det här vet alla som jobbar inom omsorgen eller har anhöriga eller själv är brukare. Det har också påtalats av fackföreningar och olika uppror gång på gång utan att politikerna har lyssnat.
Under 1980-talet ökade det reella tillskottet till äldreomsorgen. Under 1990-talet ökade tillskottet med fem procent, men antalet äldre över 80 år ökade med 14 procent. 
Mellan 2002 och 2009 minskade kommunernas kostnader för omsorgen med fyra procent, trots att antalet äldre har fortsatt att öka och trots att platserna inom sjukvården har minskat – vilket ökar trycket på kommunerna. 
Kommissionen hänvisar till Kommunals siffror att andelen tidsbegränsat anställda inom äldreomsorgen har ökat med fem procentenheter 2010 och 2017, att de utgör 27 procent inom verksamheter i kommunal regi och 37 procent i privat regi. 
Trygga anställningar och heltid är betydligt mindre vanligt inom äldreomsorgen än inom andra delar i kommunerna; bara 46 procent arbetar på heltid (69 procent hela kommunen).

Det går inte att läsa rapporten utan att få tårar och magkramp. Det är bara så dåligt skött.

År 2007 träffade en äldre med hemtjänst tolv hemtjänstpersonal på två veckor; 2019 var det 16 olika personer som kom in i dennes hem i snitt, i vissa kommuner så många som 26. 
Alla kommuner har inte ens infört systemet att den äldre har en kontaktperson att vända sig till. 
Sverige har färre enhetschefer som personalen kan få stöd av. En enhetschef har ansvar för 60 medarbetare i Sverige, i Finland 15.
Arbetsbördan ger utfall även vanliga år. 2017 var omsorgspersonal sjukskriven i snitt 20 dagar om året, vilket är dubbelt så mycket som genomsnittet bland alla anställda i Sverige. 
Hälften av all omsorgspersonal anser att de oftast har för mycket att göra jämfört med att ”bara” en tredjedel av personalen i Norge upplever sådan stress. För varje pass ansvarar en sjuksköterska i äldreboenden i snitt för 30 omsorgstagare på vardagar och 100-150 på helger. Antalet omsorgstagare för varje anställd sjuksköterska är 14 i Sverige, men bara 2,5 i Norge.
Det är lägre utbildningsnivå i Sverige. Bara 9,9 procent av all personal i äldreomsorgen har högskoleutbildning. I Danmark och Norge är omvårdnadsprogrammet fyra år, i Sverige och Finland är detta gymnasieprogram tre år. 
I samtliga grannländer leder utbildningen till en skyddad yrkestitel. Hela 40 procent av de anställda inom äldreomsorgen i Sverige saknar någon utbildning alls. IVO påtalar stor kompetensbrist.

Under helgen pratade jag med min kompis som just gick hem från arbetspasset på ett av Stockholms äldreboende. Hon var trött. Som enda sjuksköterska på helgen har hon ansvar för 86 äldre. De har genomgående haft covidpatienter under pandemin som inte har fått någon läkarbedömning. Ett stort problem är omsättningen av personal, att personalen inte har utbildning i hygienfrågorna och att de inte pratar samma språk, vilket försvårar arbetet. 
Dagen därpå pratade jag med två unga vuxna som också jobbar på äldreboenden. Den ena berättade att rutinerna var svåra först, men när hon hade fått rätt arbetsledning går det bra. 
Den andra berättade att han tar väldigt många 12-timmarspass och att arbetskamraterna är väldigt nöjda med honom, men att han kan bli utvisad snart för att det privata bolaget inte vill ge honom de två års fasta anställning som gymnasielagen kräver. Båda pratar bra svenska. 

Man ser i rapporten att kommissionen har tröttnat på det politiska käbblet och tydligt skrivit in att det är regeringen, och de tidigare regeringarna, som bär ansvaret för katastrofen. De menar också att situationen inte är unik för Sverige utan att samma bild av en eftersatt äldreomsorg ges av OECD och WHO.
Det går inte att läsa rapporten utan att få tårar och magkramp. Det är bara så dåligt skött. Tänk på att regeringen regerar på ett underlag – januariavtalet – där en av punkterna är att inget får göras åt vinstuttagen ur välfärden den här mandatperioden. Man får inte ens utreda om det. Och då är privatiseringarna och konkurrenseffekterna därav ett av grundproblemen. Politikerna, tjänstemännen och företagen kommer att fortsätta skylla på varandra. 
De anställda inom äldreomsorgen måste med stöd av alla oss andra resa sig upp, med denna rapport som underlag, och kräva ett helt nytt system. Där äldre ses som en tillgång, där samhället äger omsorgen och tar ansvar. Där läkare finns anställda på varje boende och där hemtjänstpersonalen känner sig trygga och glada och kan utgöra ett stöd och lyft i de gamlas liv.