Covid-19 – andra vågen i Europa

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Covid-19-pandemin är långt ifrån över. Den 17 oktober registrerades 432 000 nya fall globalt, vilket är dubbelt så många per dag som i början av juli, vilket i sin tur var dubbelt så många som i april och maj. 

Det högsta antalet dagliga dödsfall var 9 796 den 30 april, men efter en nedgång i sommar ökar det igen, med 8 680 döda den 10 oktober.
Det finns nu en tydlig andra våg i Europa, med en kraftig ökning av infektioner i de flesta länder, både de som tidigare har drabbats hårt och de med få smittade och döda under våren.
Regeringar överallt har misslyckats med att förhindra denna andra våg – trots att de haft mer tid på sig än i våras. Vårdsektorn och villkoren för vårdanställda har inte förbättrats. Snabbtestning och kontaktspårning har inte genomförts tillräckligt. Råden om skyddsutrustning har varit vaga och tillgången begränsad. Arbetare rekommenderas att gå till jobbet men får skulden om de använder kollektiva transporter. Ersättningen för förlorade löner och jobb har varit mindre än vad som behövs och har redan minskat i många länder.
Prioriteringarna för regeringarna har varit att skydda bankernas och storföretagens vinster. Det har lett till att premiärministrar och hälsoministrar har ignorerat råd från sina egna experter, som Trump och Bolsonaro har gjort. Att undvika att vidta åtgärder har också syftat till att få stöd från en ökande allmän oro och desperation orsakad av nedstängningar, isolering och ängslan över löner och jobb.

Att skjuta upp åtgärder har dock inte hjälpt och de senaste veckorna har de flesta europeiska regeringar tvingats agera. Efter två veckors debatt beslutade den irländska regeringen att gå tillbaka till en sex veckors nästan total avstängning, den här gången exklusive skolor. I det skedet hade Irland 242 nya fall per 100.000 invånare. 
Belgien, med tre gånger fler fall per capita, beordrade stängning av barer och pubar i sex veckor. Andra länder hade sitt högsta antal fall per dag – till exempel Tyskland, Polen och Tjeckien, som hade det högsta antalet smittade per capita i Europa. Även i Italien, som drabbades så hårt på våren, är det nu nästan dubbelt så många smittade per dag som i april och maj.
Färre har hittills dött i den andra vågen. Det har förklarats av att de smittade är yngre, förbättrad hälso- och sjukvård och kanske att viruset har muterat. Effekterna på människors liv och ekonomi, som orsakar rädsla för framtiden, är dock lika hårda som under den första vågen.

Under den första vågen stödde de flesta politiska partier de åtgärder som vidtogs av regeringarna. Detta element av politisk fred på toppen återspeglade också tryck och rädsla i den breda befolkningen, där arbetare i många fall tog initiativ till säkerhetsåtgärder och självkarantän.
Den här gången är annorlunda, med mer kritik och debatter. I Storbritannien ökade antalet fall från 400-1 700 per dag på sommaren till mer än 20 000 i oktober. Enbart den senaste veckan har 1 500 fler patienter behövt intensivvård. Detta är en situation där vårdanställda i Storbritannien som på andra håll redan är utmattade efter pandemins extrema tryck.
Med den kapitalistiska ekonomin som högsta prioritet beslutade regeringen i London om åtgärder på tre nivåer, från full nedstängning (nivå 3), som redan har genomförts i Liverpool, till mjukare åtgärder som tidigare stängningstider för pubar med mera i andra städer. Johnson-regeringens krav har lett till en konfrontation med Manchester, vars borgmästare, Labour-högerns Andy Burnham, utmanade regeringen och krävde mer pengar till staden och dess befolkning som svar på att beordras till nivå 3. Detta tvingade Boris Johnson att medge ytterligare, men ändå otillräckliga, 60 miljoner pund till staden för att kunna genomföra sitt ultimatum.
Centrifugalkrafterna och splittringen i Storbritannien understryks av att regeringen faktiskt bara har ansvaret för England, inte Wales (som redan har vidtagit mycket strängare åtgärder), Skottland och Nordirland.

Kampstämningen som visas i många länder kommer att förenas med bredare skikt som kritiserar ett system som inte kan skydda oss från pandemin, utan snarare är anledningen till pandemins utbredning. 

I Spanien vann det lokala högerstyret i Madrid i domstol mot regeringens beslut om restriktioner. Även i Frankrike har lokala myndigheter ifrågasatt centrala beslut. I Tyskland vann några företag i domstol mot regeringens restriktioner.
Gatuprotester mot begränsningar och regler för att bära masker har ägt rum i Italien, Tjeckien och Tyskland, där de samlade tusentals. Arrangörer var en blandning av extremhöger, populister och anhängare av konspirationsteorier, medan de flesta som demonstrerade antagligen inte tillhörde någon av dessa grupper.
De före detta arbetar- och vänsterpartierna, tillsammans med de fackliga ledningarna, har med sin passivitet och stöd för högerpolitiken lämnat utrymme för andra krafter. Högerpopulism på frammarsch är ett tecken på arbetarorganisationernas svaghet.

Den andra vågen i Europa orsakar stora bekymmer för ekonomin. Europeiska centralbanken ECB förväntade sig en tillväxt på över 3 procent under det sista kvartalet i år, men många ekonomer tror nu att året kommer att avslutas med en ny lågkonjunktur. Dessutom har skulderna redan ökat drastiskt, både offentliga skulder och företag som gränsar till konkurs. Bara i Irland förväntar sig regeringen en förlust av mer än 100 000 arbetstillfällen till följd av den nya nedstängningen.
Konflikter i toppen i samhället, mellan stater som representerar sina nationella kapitalistklasser och i inrikespolitiken, är i sig tecken på systemets svaghet. Den nyliberala modellen som har styrt politiken i över tre decennier har helt misslyckats på alla områden – hälsa, ekonomi och klimat.
Upproren underifrån i många länder förra året och även 2020 kommer att få ny fart med den andra vågen av covid-19 och speciellt när den avtar. Vårdanställda har redan varit i framkant med strejker i Katalonien och den stora protestdemonstrationen i Belgien. Lärare har också organiserat mot bristen på säkerhet i skolorna.

Nya restriktioner kommer att skärpa demokratifrågorna – varför ska människor träffas på arbetsplatser, men inte med familj och vänner? Varför används eller förbereds nya lagar för att blockera manifestationer och protester, medan köpcentrum kan vara öppna? Säkerhetsfrågor och regler måste stå under demokratisk kontroll och inte förhandlas fram i politiska hemliga möten. Det inkluderar rätten till snabba tester och att stanna hemma, men också rätten att protestera och hålla säkra demonstrationer.
Pandemin kommer inte att försvinna, och ett vaccin kan ta ytterligare ett år att utveckla och längre tid att distribuera. Det behövs en massiv ökning av resurserna till vården och demokratisk fördelning av vård, medicin och vaccin.
Ekonomiska frågor kommer naturligtvis också att dominera – arbetare som kämpar för att betala räkningar och hyra, medan aktiemarknaderna rusar och aktieägarna får rekordutdelning. Fullständig ekonomisk kompensationer och inga uppsägningar är viktiga krav.

Socialister, vänsterorganisationer och fackföreningar måste kämpa i alla frågor som är kopplade till pandemin och krisen. Detta inkluderar ökade psykiska hälsoproblem och andra hälsoeffekter, ökat våld mot kvinnor under nedstängningar, hotet från högernationalism och rasism, fortsatt klimatkris och mer.
Kampstämningen som visas i många länder kommer att förenas med bredare skikt som kritiserar ett system som inte kan skydda oss från pandemin, utan snarare är anledningen till pandemins utbredning. 
Ingen kris någonsin tidigare har varit så internationell som den här, både när det gäller hälsa, socialt och ekonomiskt. Latinamerika drabbas värre än Europa, USA har fler dödsfall och Indien fler fall. 
Behovet av internationella lösningar är uppenbart, medan regeringarna blir mer nationalistiska, även med en ny militär kapprustning. Det finns ingen kapitalistisk väg ut, hela det kapitalistiska systemet måste avskaffas och ersättas med demokratisk socialism – för människor, hälsa och natur.