Covid-19: Global psykisk ohälsokris hotar

av Sam Gleaden, psykiatrisk skötare och medlem i Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland) // Artikel i Offensiv

Ur ett psykologiskt perspektiv framstår covid-19-krisen som någonting hämtat från sidorna i en mörk dystopisk roman. Vi ombeds att distansera oss från varandra genom en fullständig eller näst intill fullständig isolering för att bromsa virusets spridning. Även om det nödvändigt med så långtgående åtgärder av hälsoskäl kommer de fulla effekterna av dessa extrema sociala distanseringsåtgärder att bli kännbara i åratal, om inte i årtionden, framåt.

Världskapitalismen befann sig redan innan coronavirusets utspridning mitt i en psykisk ohälsokris. Världshälsoorganisationen (WHO) har nyligen rapporterat att depression är det snabbast växande sjukdomstillståndet i världen.
Ensamhet, missnöje med jobbet och stress, samt statistik över allvarligare tillstånd som anorexia eller schizofreni, pekar alla i riktning mot ett samhälle som producerar psykisk ohälsa i en alarmerande stor utsträckning. Åratal av åtstramningar, bostadskris och den allmänna ekonomiska nedgången har, tillsammans med en i till stor del giftig individualistisk kultur, slagit många människors psykiska hälsa i spillror.
Covid-19 och kapitalismens misslyckande i att fullt ut bekämpa viruset kommer att förstärka de underliggande problem som redan finns.

Människor behöver vara i återkommande kontakt med varandra för att få hjälp att reglera sina känslor, få en känsla av mening i tillvaron och även för att hålla sig fysiskt friska. Många studier visar att isolering och ensamhet är riskfaktorer gällande dödlighet och hälsa i samma omfattning som högt blodtryck, fetma och rökning.
Även om covid-19-krisens omfattning är oemotsvarad finns det forskning från Wuhan och tidigare epidemier rörande potentiella konsekvenser av en långvarig nedstängning. En studie i tidskriften Emerging Infectious Diseases Journal visade till exempel på oroväckande resultat från effekterna av karantänåtgärderna under SARS-epidemin i början av 2000-talet: 31,2 procent av de svarande som hade tillbringat en period i isolering hade symptom på depression och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
PTSD orsakas av kraftiga emotionella trauman och visar sig ofta efter extrema händelser som övergrepp eller krigshandlingar. Deltagarna i undersökningen sa att det var både isoleringen från familjemedlemmar och rädslan för själva sjukdomen som tillsammans orsakade dem såpass mycket lidande.

Vi ser nu liknande rapporter komma från Wuhan efter provinsens sex veckor långa karantän, denna gång i mycket större skala. En annan rapport från Emerging Infectious Diseases Journal har visat att den brutala karantänen har orsakat en massiv ökning av psykiskt lidande.
Den medicinska tidskriften The Lancet har publicerat data som visar att sjukvårdsanställda kommer att drabbas av liknande psykologiska skador efter denna pandemi, baserat på studier av tidigare epidemier. Sjukvårdsanställda kan riskera PTSD och depression i upp till tre år efter en isoleringsperiod på bara tio dagar. Då räknar man heller inte med de redan i sig traumatiska erfarenheterna av att ta liv och död-beslut på sjukhus, vilka har körts i botten efter årtionden av nedskärningar.
Tragiskt nog har redan en italiensk läkare, som traumatiserades av rädslan för att sprida coronaviruset till hennes patienter på grund av bristen på skyddsutrustning, begått självmord.

Social distansering kommer för de flesta av oss handla om att hantera perioder av extrem tristess, oro och ångest, ensamhet och lågintensiv depression.
För andra kommer en nedstängning att få mycket värre konsekvenser. De äldre och utsatta som sätts i fullständig isolering riskerar att utveckla traumasymptom. Det är också mycket mer sannolikt att redan existerande psykiska sjukdomar kommer att förvärras eller återkomma av sociala distanseringsåtgärder och ekonomiska svårigheter.
Nyligen kom en skakande rapport om hur en ung brittisk kvinna som led av psykisk ohälsa drevs till självmord på grund av hennes rädsla för sociala distanseringsåtgärder.
Dessutom tillkommer ett ökat tryck på relationer; redan har en massiv uppgång i antalet fall av våld i hemmet ägt rum runt om i världen.

Covid-19 och kapitalismens misslyckande i att fullt ut bekämpa viruset kommer att förstärka de underliggande problem som redan finns.

De sammantagna ekonomiska och psykologiska konsekvenserna av nedstängningar visar att detta inte ensamt är en lösning och att de inte kan bli långvariga. Även om sociala distanseringsåtgärder utan tvekan är nödvändiga behövs det ett program och en långsiktig planering för att hantera virusets alla effekter.
Några centrala saker för detta är att omfattande tester görs i hela samhället, inte bara den rika eliten; att läkemedelsföretagen förstatligas för att få slut på den destruktiva konkurrensen och skynda på utvecklingen av ett vaccin; att privatiserad vård återtas i offentlig regi; massiva satsningar på den offentliga vården; och en omställning av produktionen för att tillgodose behovet av skyddsutrustning.

I en till synes nattsvart värld plågad av kris och pandemi finns det även hopp och positiva exempel. I lokalsamhällena finns redan en utbredd sammanhållning och vilja att stödja varandra. På bara 48 timmar anmälde sig 500 000 frivilliga för att arbeta som volontärer i den brittiska sjukvården. På arbetsplatser runt om i Storbritannien har arbetare strejkat för skydds- och säkerhetsåtgärder. Hundratals grupper för att stötta och ge hjälp till behövande har bildats, och miljoner har tillsammans från sina fönster applåderat vårdanställda.
De visar alla på den växande känslan av solidaritet och att det i lokalsamhället växer fram en sammanhållning som kan bli grundvalen för solidaritet och gemenskap i en väldigt besvärlig tid.
Arbetarnas reaktioner går också emot den skadliga och felaktiga idén om att den mänskliga naturen skulle vara självisk och osolidarisk.
Covid-19 kommer både kulturellt och politiskt att kommas ihåg som en monumental historisk vändpunkt. Krisen har redan visat att det inte är den mänskliga naturen som är oförmögen till den osjälviskhet, uppfinningsrikedom och det hjältemod som krävs. Det är istället det kapitalistiska systemet, som knakar i fogarna och som tjänar den styrande eliten på bekostnad av alla oss andra, som på nytt har visat sig vara oförmögen att svara upp mot behoven och därför behöver bytas ut.

Extrema kristider som krig eller ekonomisk kollaps har resulterat i massiva sociala omvälvningar och revolutioner. Tiden efter andra världskriget följdes exempelvis av revolter och kamp för genomgripande samhällsförändringar. Inför hotet av en social revolution tvingades kapitalismen till att göra omfattande eftergifter.
I Storbritannien vann socialdemokratiska Labour en jordskredsseger i parlamentsvalet som hölls i juli 1945, mindre än två månader efter krigsslutet, vilket blev början till en massiv utbyggnad av välfärd, den offentliga, avgiftsfria hälso- och sjukvården (NHS) och bygget av allmännyttiga bostäder i en skala som aldrig tidigare skådats.
Dessa förändringar var en följd av att den arbetande befolkningen genom kollektivt agerande fick makt och styrka att tvinga fram politiska förändringar.
Detta kan vi också göra idag; att kollektivt kämpa för ett annat, socialistiskt samhälle som kan tillgodose alla våra behov – både psykologiska och ekonomiska.