Covid-19-krisen: Ett socialistiskt feministiskt perspektiv

av International Socialist Alternatives kvinnobyrå // Artikel i Offensiv

Covid-19-krisen har slagit hårt mot världen. Miljontals människors liv har dramatiskt förändrats under de senaste veckorna allt eftersom fler och fler länder (delvis) stänger ned, vilket innesluter fler i hemmet. Det är uppenbart en stor skillnad på att vara instängd i en liten lägenhet tillsammans med dina barn jämfört med att vara det i enorma herrgårdar med stora trädgårdar som i fallet med den förre kaliforniske guvernören och skådespelaren Arnold Schwarzenegger.

Inte att förglömma de miljontals hemlösa i världen, de miljontals flyktingar som sitter fast i flyktingläger med knappt någon tillgång alls till tvål och vatten samt ingen tillgång till medicinsk vård, eller de otaliga lokalsamhällen runt om i världen utan lättillgänglig åtkomst till vatten och sanitetsfaciliteter. 
Även om vem som helst kan bli infekterad av coronaviruset är överlevnadschansen betydligt lägre för fattiga som generellt sett redan har sämre hälsa, vilket medför en lägre motståndskraft mot virus. 
Men det finns också en könsaspekt: kvinnor är klart och tydligt bland de som drabbas värst av effekterna. ”Coronavirusutfallet kan bli värre för kvinnor än för män”, konstaterar World Economic Forum. Även om kinesiska siffror tyder på att fler män än kvinnor dör av sjukdomen får kvinnor ta den största smällen då de utgör majoriteten av sjukvårdsarbetarna likaväl som de som utför större delen av vård- och omsorgsarbetet inom familjerna och i grannskapen. Det gör dem mer sårbara för att bli infekterade, vilket erfarenheterna av epidemier i det förflutna har visat.

Allt eftersom skolor och andra tjänsteinrättningar har stängts läggs merparten av extrahushållsarbetet på kvinnors skuldror. Man kan också förvänta sig att instängdheten kommer att orsaka en topp av våld i hemmet – fysiskt, sexuellt, psykologiskt – mot kvinnor likaväl som mot barn och hbtqi+-ungdomar. Många kvinnor har också tillfälliga och osäkra anställningar, vilket innebär att de nu står utan inkomst efter att ha förlorat jobbet.
Denna kris belyser kvinnors utsatta ställning på arbetsmarknaden och det kapitalistiska samhället i stort, likaväl som kvinnors viktiga roll som obetalda vård- och omsorgsarbetare i familjen och grannskapen samt som lönearbetare i sektorer som alltid har varit undervärderade, med låga löner, osäkra anställningskontrakt och dåliga arbetsvillkor, men som nu visar hur oundgängliga de faktiskt är. 
Denna kris har också väldigt tydligt visat det kapitalistiska etablissemangets oförmåga att handskas med denna hälsofara, där de flesta åtgärderna de till slut vidtog – som alltid för lite, för sent – tvingades igenom underifrån, av vanliga arbetare som tog besluten och genomförde dem medan regeringarna och cheferna släpade efter.

Kvinnor utgör majoriteten av de anställda inom vård och omsorg. Deras löner ligger i allmänhet under genomsnittsnivån. Dessa funktioner är nu helt klart av livsavgörande betydelse, inte bara de högkvalificerade sjuksköterskornas och läkarnas, men också de lägst betalda arbetarnas som lokalvårdarna, utan vars insatser hela sjukvårdssektorn skulle tvingas stänga ner. De lägst betalda jobben är ofta bland de mest nödvändiga och värdefulla.
Årtionden av nedskärningar på sjukvården i alla de utvecklade kapitalistiska länderna har skapat en situation där det inte finns tillräckligt med sjukhussängar, med en utarbetad personal och som har drabbats av en epidemi av arbetsplatsrelaterade sjukdomar långt innan denna kris började, med i hög grad otillräckliga testningsmöjligheter. 
Detta gjordes inte enbart för att skära i budgetar, utan var också en del av en medveten satsning på kommersialisering och privatisering av nyliberala regeringar som har avlöst varandra, vilket har skapat en vinstdriven privat vård- och omsorgssektor sida vid sida med en åderlåten offentlig sådan. 
Länder som Italien har reducerat antalet vårdplatser från 10,6 per 1 000 invånare 1975 till 2,6 nu; i Frankrike har antalet vårdsplatser minskat från 11,1 sängar per 1 000 invånare 1981 till 6,5 år 2013. I de fattiga länderna har det aldrig funnits adekvat sjukvård och följderna av virusets spridning kan bli katastrofala i exempelvis Afrika.

Det kapitalistiska samhället har anpassat kvinnoförtrycket och institutionaliserat sexismen till sina egna behov.

Bilder på utmattade sjuksköterskor med märken i ansiktena från masker och skyddsglasögon kommer att bli ikoniska bilder relaterade till denna kris – vi måste säkerställa att det inte glöms bort efteråt.
Vårdanställda i hela världen står nu inför en situation i vilka dubbla skift har blivit det nya normala. Det förväntas allmänt att den pågående krisen i vårdsektorn kommer att följas av en utbrändhetskris bland personalen. Det kommer inte att vara etablissemangets förtjänst om vårdsektorn klarar sig igenom denna kris intakt, utan personalens enorma uppoffringar, inklusive de anställda som städar och desinfekterar sjukhus och andra vårdinrättningar.
En kamp pågår på de ”icke samhällsnödvändiga” arbetsplatserna då arbetare inte är beredda att riskera att bli infekterade eller att smitta sina familjer för att upprätthålla att vinsterna strömmar in och kräver därför tekniska arbetslöshetsåtgärder. 
Men i många av de nedstängda sektorerna har de anställda inte fasta anställningar och har blivit utan jobb. I bästa fall hänvisas de till försörjningsstöd och sociala välfärdsåtgärder som har urholkats på grund av årtionden av underinvesteringar och hårda åtstramningar efter finanskrisen 2008-2009. 

I länder som Belgien ligger a-kasseersättningarna eller försörjningsstödet en bra bit under fattigdomsgränsen – definitivt så när de bor tillsammans med en lönearbetande partner. Kvinnor världen över har varit de största offren för häxjakten på de arbetslösa, som har lämnats utan rätt till understöd eller med bara brödsmulor. 
Som en del av en massiv attack på arbetarklassfamiljernas inkomster har de också utelämnat dem till ett större beroende av sina partner i de fall de har sådana. Ensamstående är dömda till fattigdom till följd av låga löner och sänkta bidrag tillsammans med höga hyror. 

Till följd av ett massivt skifte till distansarbete för de som har möjlighet står nu många arbetare, mestadels kvinnor, inför att behöva jobba hemifrån med sina barn närvarande. Som en belgisk mamma med två små barn sa till pressen: ”Jag ställer väckarklockan på ringning klockan 4 på morgonen för att kunna få något jobb gjort”. Bloggar visar hur många kvinnor knäcks av trycket, med känslan av att de inte längre kan göra något rätt: inte kunna sköta sitt jobb på ett bra sätt, samtidigt som de känner sig som dåliga föräldrar.
Enligt World Economic Forum står kvinnor i normala tider för 76,2 procent av det obetalda vård- och omsorgsarbetet i familjen. Detta är en del av en århundraden gammal tradition: kvinnoförtrycket började med att kvinnor knuffades ut från den produktiva sfären, vilket placerade dem under kontroll och beroende av familjens manliga överhuvud, som en del av de första klassamhällena för tiotusentals år sedan. 
Men det kapitalistiska samhället har anpassat kvinnoförtrycket och institutionaliserat sexismen till sina egna behov. Den återskapar och förstärker det varje dag och på vartenda område i livet. Det görs genom brist på kvalitetsservice till en kostnad som serviceanvändaren har råd med, som tillåter kvinnliga arbetare att kombinera arbets- och familjeliv. 
Det sker också genom faktumet att kvinnors låga löner gör det logiskt att det är kvinnan i hushållet som tar ett steg tillbaka i lönearbete när omvårdnad av barn kräver att en av föräldrarna håller sig hemma mer. Traditioner och den materiella verkligheten i kombination håller kvar kvinnor i denna position med obetalt hemarbete.

Stängningen av skolor i många länder har nu i enormt hög grad ökat antalet timmar som kvinnor spenderar på denna del av ”dubbelarbetets” uppgifter. Fackföreningarna måste här och nu sätta tryck på kravet att utmana föreställningen om att arbetare kan arbeta som vanligt och samtidigt ta hand om sina barn på heltid. Deras arbetstid måste som ett första steg minskas genom införandet av ett antal arbetsfria dagar i veckan utan lönesänkning (och som inte gröper ur deras normala semesterledighet), vilket minskar den produktivitet som förväntas av dem. 
På längre sikt bör denna höjda medvetenhet om föräldraansvar användas för kampen för föräldrars rätt att vara hemma utan förlust av lön när deras barn är sjuka eller inte kan gå i skolan, offentligt finansierad och kostnadsfri barnomsorg samt offentliga rekreationsmöjligheter för barn och unga under sommarloven.
Utbildningen är också en av de sektorer i samhället som har slitits isär av åtstramningar, där rekord i underbemanning slås år efter år.

Lärare, som tillhör en kvinnodominerad sektor, befinner sig själva hemma med sina barn, oförmögna att kunna koncentrera sig på att utveckla hemundervisningsmetoder under denna perioden.
Lärare slår nu larm om att stora grupper av elever och studenter hamnar efter i skolundervisningen. De fattigaste av dem har inte de nödvändiga verktygen – datorer, internetuppkoppling – för att kunna upprätthålla studietakten och/eller har inte föräldrar som kan hjälpa dem på grund av arbetstider, att de saknar de nödvändiga färdigheterna, eller språkbarriärer. 
Medan demokratiseringen av utbildningsväsendet i de utvecklade kapitalistländerna på 1960- och 1970-talet gjorde det möjligt för många arbetarungdomar att få tillgång till högre utbildning än vad deras föräldrageneration hade, förstärker dagens nedskärningsdrabbade skola snarare de sociala skillnaderna och med dagens kris kommer segregeringen och utslagningen att förvärras. 

Även om skolorna i vissa länder fortfarande är öppna vägrar många familjer att låta sina barn gå i till skolan på grund av oron för smittspridningen.
De stängda skolorna kommer dock att öppna igen, men återöppnandet av skolor av högerregeringar i affärsvärldens intressen kommer att behöva möta motstånd. Ett återöppnande kan bara bli av om det görs på ett säkert sätt med upprepade masstestningar av och infektionsskydd för både personal och studerande. En återöppningsplan bör utvecklas tillsammans med personalrepresentanter, fackföreningar, föräldraföreningar och studerande – det är de som kan handskas med situationen i samhällets intresse, inte för att garantera privata vinster.
Under tiden de hålls stängda utvecklas samtidigt en slags allmän ”föräldrautbrändhet”, med utmattade föräldrar som har minst två heltidsjobb under flera veckor i sträck. 
Familjeförbundet i Belgien skriver: ”om denna situation drar ut på tiden kommer otaliga föräldrar att bryta samman och det är att föredra att omedelbart garantera ett antal lediga dagar att ta ut växelvis av föräldrarna när så är möjligt, istället för att om ett par veckor stå inför en utbrändhetsvåg (…) med föräldrar som riskerar yrkesmässig likaväl som föräldrautbrändhet” (Le Ligueur den 20 mars).

Utöver riskerna för föräldrars psykiska hälsa befarar institutioner som ansvarar för barns välfärd ökade spänningar inom många familjer, vilket utgör en fara för barnen. 
Våld i hemmet skjuter i höjden då kvinnor isoleras i sina hem tillsammans med sina förövare.
Olika rapporter från flera länder visar hur kvinnojourer, som i de flesta länder är NGO-baserade snarare än statligt baserade institutioner, generellt sett var fullbelagda redan innan pandemin tog fart. I Belgien är kölistor det som gäller i normala situationer, vilket innebär att det kan ta veckor och till och med månader innan en plats är tillgänglig. De är inte bara fullbelagda, de har också över hela världen stora svårigheter med att upprätthålla social distansering och göra sina skyddsboenden säkra.
Politiker som idag hycklande applåderar anställda i vård och omsorg kommer imorgon, efter virusets första smittspridningstopp, att ställas inför arbetares krav på en lön som går att leva på, löneökningar och förbättrade arbetsvillkor inom dessa sektorer, inklusive mer personal och massiva satsningar på upprustad välfärd i offentlig regi.

Det kapitalistiska etablissemanget kommer att lägga notan för denna nya kris på arbetarklassens och befolkningens fattigaste skikt. Regeringarna har i många länder skaffat sig särskilda maktbefogenheter. Särskilda restriktiva åtgärder har vidtagits för att tvinga fram social distansering, inklusive förbud mot protester, demonstrationer och strejker. 
Vi kommer att bli tvungna att bekämpa dessa restriktioner när de inte används för att begränsa virusets spridning, utan för att begränsa och stänga inne de protester och den ilska som utvecklas mot de nya åtstramningspaketen.
De anställda inom de kvinnodominerade sektorerna som vård, skola och omsorg samt handel har varit i frontlinjen för arbetarkampen mot de åtstramningar som följde efter krisen 2008-2009 och den kampen kommer att komma tillbaka med intensiv kraft.
Kapitalistiska partier och deras offentliga feministiska företrädare vill inte ha några svar, eftersom stärkandet och en uppvärdering av kvinnors arbete skulle beskära vinsterna för den lilla minoritet av miljardärer som de försvarar och representerar. 

Vi måste få ut budskapet om att endast en värld där befolkningens behov kollektivt tillgodoses kommer att vara kapabel att på ett effektivt sätt ta itu med sådana hälsokriser. Endast ett sådant samhälle kommer att kunna befria majoriteten av kvinnorna. Ett sådant samhälle kan bara vara ett socialistiskt samhälle, i vilken arbetarklassen enar alla förtryckta skikt i kampen för att beröva miljardärklassen kontrollen, för att planera världens produktion för att tillgodose världens behov. Detta är den värld vi kämpar för – idag ofta isolerade i våra hem, imorgon tillbaka på gatorna!