CWI: 45 år av kamp för revolutionär socialism

av Kristofer Lundberg

Den 21 april 1974 samlades 46 kamrater från 12 länder i London för att grunda Kommittén för en arbetarinternational (på engelska Committee for a Workers’ International, CWI). CWI, som bildades av representanter från marxistiska strömningar eller tendenser, tog sig an uppgiften att argumentera för nödvändigheten av en ny framtida massinternational.

En av dessa marxistiska strömningar var svenska Offensiv som bildades 1973, en organiserad socialistisk vänster inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Socialdemokratin och dess ungdomsförbund var då helt andra organisationer än idag. Partiets ställning inom arbetarklassen var ohotad, medlemskåren aktiv och inom socialdemokratin fanns en levande debatt om makt och ägande.
CWI:s förhistoria sträcker sig tillbaka till en grupp brittiska trotskister på 1930-talet, som sedan slutet av 1940-talet också hade varit aktiva inom Labourpartiet. Relationerna till Fjärde Internationalen (USFI) bröts i mitten av 1960-talet, varefter de organiserade sig runt tidningen Militant inom Labour. I början av 1970-talet vann också deras unga aktivister majoritetsstöd i Labours ungdomsförbund. 
Militant fann likasinnade inom arbetarrörelsen internationellt och lade tillsammans grunden för CWI i början av 1970-talet.
För CWI:s sektioner var tidningen såväl det viktigaste politiska medlet för att nå ut som en organisatör. Det var genom tidningar som Militant i Storbritannien, Offensiv i Sverige och så vidare, som rörelsen byggdes.
Idag finns CWI i 48 länder, på varenda kontinent världen över; på vissa platser i betydande styrka, på andra i mindre grupper; i vissa länder som självständiga partier, i andra som en tendens inom bredare vänsterpartier och -formationer.
En ständig uppdatering av internationella perspektiv och ambitioner att organisera en global socialistisk rörelse som kan fungera som arbetarklassens minne, utbyta erfarenheter och vägleda kampen är ända sedan Marx och Engels dagar en central uppgift för alla som identifierar sig som revolutionära socialister. Internationell solidaritet och samordning är direkt avgörande i kampen för socialismen. 
Kapitalismen bygger i hög grad på nationalstaten, samtidigt som den tidigt sprängde nationalstaternas trånga gränser och samordnar sig internationellt ekonomiskt och politiskt för att hålla tillbaka arbetarklassen och garantera sin makt och profitintressen. Därför behöver också kampen mot kapitalet samordnas internationellt.

Bildandet av CWI ägde rum i en turbulent tidsepok. Kapitalismens långa uppsving och reformistiska guldålder efter att andra världskriget gick mot sitt slut. Oljekrisen 1973 symboliserade den förändrade ekonomiska situationen. 
Revolutionära rörelser skapade entusiasm, samtidigt som de gamla arbetarpartiernas ledningar stod alltmer handfallna. Revolution och kontrarevolution präglade sedan slutet av 1960-talet utvecklingen i delar av Europa och Latinamerika. I Vietnam besegrade FNL-gerillan USA-imperialismen militärt, samtidigt som en global antikrigsrörelse förödmjukade USA som led sitt första militära nederlag någonsin. 
Den franska ungdomens revolt i maj 1968 fick arbetarklassen på fötter; därefter svepte en våg av arbetar- och studentprotester över Europa. Samma år utmanades de stalinistiska diktaturerna med Pragvåren i dåvarande Tjeckoslovakien och arbetarstrejker avlöste varandra i Polen 1969/71. Detta var rörelser som vid den tidpunkten på intet sätt var prokapitalistiska, utan i högsta grad stred för genuin socialism och arbetardemokrati.
Medan andra vänstergrupper, även de som kallade sig trotskister, ensidigt satte sitt fokus och hopp till studenternas kamp och den revolutionära gerillakampen i Latinamerika och på andra håll i världen, gav CWI:s föregångare sitt stöd till dessa rörelser samtidigt som man betonade vikten av att dessa förenades med arbetarklassens kamp.
Ungdomar, studenter, bönder och ursprungsfolk behöver bli med i kampen för socialism, men ingen grupp kan ersätta arbetarklassens kollektiva styrka och ledande roll i kampen för en socialistisk demokrati. Synen på arbetarklassen var avgörande vid CWI:s bildande.

Arbetarklassens blodiga nederlag och militärens maktövertagande i Uruguay och störtandet av Allendes vänsterregering i Chile 1973 tvingade fram en bred diskussion om hur socialismen skulle kunna segra och kontrarevolutionens seger förhindras. Det var en period av internationell kamp, revolution och kontrarevolution. Samtidigt som militärdiktaturen krossade den starka chilenska arbetarrörelsen avancerade revolutionen i södra Europa och imperialismen besegrades i Indokina och i de portugisiska kolonierna Guinea-Bissau, Angola och Moçambique.
Det var bakgrunden till den optimism som präglade CWI vid dess grundande. Bara fyra dagar efter bildandet av CWI upphörde 48 år av diktatur i Portugal. Därefter föll den grekiska militärjuntan och i Spanien jäste motståndet mot Francodiktaturen. Men historien utvecklas inte rätlinjigt. Den härskande klassen lyckades i både Portugal och Grekland överleva och försvara sitt ekonomiska system. Den huvudsakliga orsaken var att massrörelsen som hotade dem saknade ett konkret program och ledarskap för kapitalismens avskaffande. 

Den kapitalistiska krisen 1974-75 bidrog till att medvetenheten vreds till vänster globalt. 1974 började den spanska diktaturen under general Franco att spricka, pressad av en revolutionär situation. 
Med hjälp av sveket från arbetarpartiernas reformistiska ledning kunde den härskande klassen hålla tillbaka den revolutionära rörelsen och lyckades avleda en socialistisk revolution till att istället upprätta en kapitalistisk demokrati, utan att bryta med diktaturens ramar.
Mot denna bakgrund fick marxismen på nytt ett gehör hos bredare skikt i världen. Ett upprop till handling skickades ut över världen. Men mot bakgrund av bland annat de negativa erfarenheterna av den socialistiska Andra internationalen, som kollapsade när det första världskriget bröt ut 1914, och den kommunistiska Tredje internationalens urartning, fick idén om en kämpande internationell arbetarorganisation inte något större genomslag vid den tidpunkten. Det gjorde dock inte initiativet mindre viktigt eller mindre nödvändigt att ta.
Under 1970- och 1980-talet vann CWI särskilt stora framgångar i Storbritannien, där Militants idéer och metoder dominerade i det Labourparti som styrde Liverpool 1983-87, och tre av Labours parlamentsplatser tillhörde Militant.
Framgångarna i Liverpool resulterade i att 4 000 kommunala bostäder i Liverpool kunde byggas i direkt strid med Thatcherregeringens budgetregler, liksom ett program för social upprustning med slumsanering, nya vårdinrättningar och idrottsanläggningar. 45 000 arbetare och unga demonstrerade och strejkade sitt stöd för Liverpool kommunfullmäktiges kamp mot försöken från Margaret Thatcher högerregering att stoppa dem under 1980-talets mitt.
I slutet av 1980-talet ledde Militant också den massrörelse mot Poll Tax (en slags platt skatt lika för slott och koja) som besegrade Thatcher och tvingade henne att avgå 1990 efter att 18 miljoner människor vägrade att betala sin Poll Tax.
Framgångarna för CWI i Storbritannien och i Sverige skrämde ledningen för socialdemokratin som svarade med uteslutningar, samtidigt som man gick allt mer åt höger. Med de oförenlighetsbeslut som i Sverige förbjöd försäljningen och spridande av Offensiv inom en socialdemokrati som inlett det borgerliga systemskiftet (i mitten av 1980-talet) stod det klart att nya socialistiska massarbetarpartier måste byggas.
De senaste 30 åren har medvetenheten hos arbetarklassen och vänstern tryckts tillbaka som ett resultat av Sovjetunionens och de stalinistiska staternas kollaps och socialdemokratins fullständiga förborgerligande. 

CWI och Rättvisepartiet Socialisterna menar att de stalinistiska staterna styrdes av en privilegierad, parasitär kast, en totalitär elit som utgjorde ett direkt hinder för arbetardemokrati och socialism. Men faktumet att dessa stater var icke-kapitalistiska och baserade sig på den förstatligande egendomen samt en planerad ekonomi, om än förvriden och inte under massornas kontroll och styre, innebar att deras existens ändå visade att kapitalismen inte var det enda möjliga ekonomiska systemet.
Berlinmurens fall, de stalinistiska staternas kollaps och återupprättande av kapitalismen 1989-91 innebar försämrade levnadsförhållanden för befolkningen i de före detta stalinistiska länderna i Sovjetunionen, Central- och Östeuropa. För den härskande klassen blev murens fall till propagandavapen för kapitalismen om historiens slut och marknadsekonomin som det enda systemet. Denna antikommunistiska mot­offensiv efter radikaliseringen under 1960- och 70-talet innebar ett ideologiskt krig för att hävda att det inte finns något alternativ till kapitalismen. 
Den nya situationen innebar svårigheter för vänstern. Att socialdemokratin inte längre hade någon motvikt från vänster underlättade deras förborgerligande och innebar en seger för den prokapitalistiska högervridningen av arbetarrörelsen som helhet.

Trots den nya komplicerade perioden var det under 1990-talet som Rättvisepartiet Socialisterna växte som mest och omvandlades från förbund till parti. Socialdemokratins världsrekord i nedskärningar med Vänsterpartiet som stödparti öppnade upp för en motoffensiv från den svenska arbetarklassen, på många arbetsplatser och fackföreningar under Offensivs ledning.
Låglönerevolter, massdemonstrationer och rättviseprotester präglade Sverige under 1990-talets första sex år. Arbetarförbundet Offensivs roll i rättvisekampen – Rättvisedagarna, Upprop för Rättvisa, Rättviselistan i EU-valet 1995 – ledde så småningom till bildandet av Rättvisepartiet Socialisterna 1997 och att Offensiv samtidigt blev en veckotidning.
På Irland vann Socialist Party, CWI Irland, en plats i parlamentet. Joe Higgins satt i parlamentet mellan 1997 och 2007 och från 2011 till 2016. Joe Higgins satt även i EU-parlamentet efter att ha vunnit valet 2009-2011. Han efterträddes av Paul Murphy som tillsammans med Ruth Coppinger och Mick Barry är de tre CWI-medlemmar som nu sitter i det irländska parlamentet.
På Irland har CWI lett flera framgångsrika masskampanjer mot exempelvis vatten- och hushållsavgifter, och i den framgångsrika kampen för abort hade Socialist Party och dess medlemmar en tongivande roll. 

Erfarenheterna har sedan 1900-talets början visat att det inte går att demonstrera bort systemet. Det går att vinna delstrider men inte större avgörande framgångar enbart med protester. Kapitalismen måste krossas och ersättas med socialismen. För det krävs massornas kamp, en stridsberedd ledning i form av ett revolutionärt parti och ett konkret handlingsprogram.
Under detta århundrade har vi redan bevittnat massiva protester, rörelser och kamp i internationell skala; antiglobaliseringsrörelsen 2001, antikrigsprotester mot den USA-ledda invasionen av Irak 2003, Occupy, Indignados, den arabiska våren 2011, den globala kvinnoradikaliseringen och klimatstrejkerna i år den 15 mars. 2008 års globala kapitalistiska kris och de revolutionära uppsving som den förde med sig i Tunisien och Egypten och vidare i arabiska våren visar vad som komma skall. Efter 10 år av fortsatta åtstramningar har världen gått in i en ny era av kris och krig, masskamp, revolution och kontrarevolution.

I USA är socialism mer populär bland de unga än kapitalism i opinionsmätningarna. CWI:s sympatisörer i USA, Socialist Alternative, har placerat sig i utvecklingens framkant genom att vinna och försvara Kshama Sawants (Socialist Alternative) kommunstyrelseplats i Seattle med 100 000 röster och en växande organisation.
Allt fler människor är medvetna om de inneboende möjligheterna i teknologiska framsteg och att dessa, om samhället skulle styras demokratiskt, skulle kunna användas för befolkningens och miljöns bästa istället för profitintressen. Den viktigaste förändringen i medvetenheten hos arbetarklassen, de förtryckta och de unga är erfarenheterna av åtstramningspolitiken och den växande insikten om att klimatkrisen gör socialismen till en existentiell nödvändighet. Fram växer en förståelse för behovet av att i grunden ändra på hela samhället. Men att omvandla detta till en socialistisk medvetenhet börjar bli en kamp mot klockan.
Revolutionerna som störtade Tunisiens diktator Ben Ali och Egyptens diktator Mubarak år 2011 fick en världsomfattande inverkan. Det visade att revolutioner inte behöver vara väpnade uppror, utan är massornas direkta ingripande för att förändra sin levnadssituation.
Tänk effekterna om det hade funnits ett revolutionärt socialistiskt parti som fört massorna till makten i Tunisien eller Egypten; det skulle ha inneburit en viktig potentiell referenspunkt för en internationell socialistisk organisation som länkar ihop rörelser globalt.

Gång på gång har arbetarklassen visat sig redo att kämpa, men dess avsaknad av ett revolutionärt parti och international har inneburit att kamprörelsen inte har haft konkreta svar på hur den kapitalistiska ordningen ska avskaffas. Om arbetarklassen inte kan bryta krisens grepp om samhället och befria mänskligheten hotar än djupare kriser, vilka riskerar kasta ned samhället i en nedåtgående spiral av sönderfall och barbari. Om detta vittnar dagens många humanitära katastrofer, klimatkrisen och att antalet auktoritära regimer blir allt fler.
Dagens marxister står inför uppgiften att återuppbygga arbetarrörelsen på socialistisk grund eller på vissa håll bygga helt nya arbetarorganisationer från grunden.
En försvårande omständighet i många länder är de bittra erfarenheterna av de gamla arbetarorganisationernas – de socialdemokratiska, ”socialistiska” och stalinistiska så kallade kommunistiska partiernas – svek, förfall och kollaps. De har numera förborgerligats, korrumperats och omvandlats till helt igenom kapitalistiska partier eller reformistiska (inomkapitalistiska), som nöjer sig med det minst onda.

CWI spelar i en rad länder en viktig roll i arbetarrörelsens socialistiska återfödelse. Där det har varit möjligt deltar vi i skapandet av nya politiska partier och formationer tillsammans med andra, för nya arbetarpartier som ett steg i riktningen mot bygget av en massbaserad socialistisk arbetarrörelse. 
CWI:s första 45 år är dock bara vår förhistoria. Vi befinner oss i en ny tid av snabba vändningar där behovet av en global socialistisk rörelse och kamp för att rädda planeten blir allt mer akut. Det är för att bygga en sådan rörelse som CWI kämpar.
Arbetare i alla länder, förena er.