Dags att få igång en fungerande färdtjänst i offentlig regi

av Britta Berggren // Artikel i Offensiv

Sverige undertecknade 2008 FN:s funktionsrättskonvention, som innebär att staten har lovat att göra allt som står i dess makt för att personer med funktionsnedsättning ska kunna få en fri rörlighet, när och hur och på vilket sätt man själv önskar. Men hur ser det ut i verkligheten?

I Luleå kommun sköter RKM, den regionala kollektivtrafikmyndigheten, färdtjänsten. Man undrar alltid när en har beställt en resa och har en tid att passa; ”kommer bilen att komma?”, ”kommer den att komma i tid?”, ”hur lång tid kommer det att ta?”.

Funk i P1 undersökte frågan om problemen med färdtjänst. Här är lite sammanfattning:
Färdtjänstkunder är tvungna att tacka nej till uppdrag, bara för att det är osäkert hur man tar sig till och från platsen.
Många funktionshindrade är, för viktiga uppdrag, tvungna att ta vanlig taxi, för att det går inte att förlita sig på färdtjänsten.
Många gånger måste man boka in anhöriga för att skjutsa. Det är svårt att få livspusslet att funka.
Färdtjänstberättigade har missat lektioner och har fått ställa in fritidsaktiviteter för att färdtjänstbilen varit sen, eller helt enkelt inte dykt upp.
Det tar så mycket energi all den oron att/om bilen ska vara sen att man som funkis (person med varierad funktionsförmåga) helt enkelt inte orkar.
Att vara färdtjänstberättigad som lärare känns omöjligt. Även om hen beställer bilen 30 min i förväg blir hen ofta sen till lektioner. Hen hör ofta gliringar från kollegor: ”Det är ju bra att komma i tid”.
Chaufförer kan bete sig odrägligt, som att säga till passageraren att ”du är bara ett objekt jag flyttar från punkt A till punkt B”.
Chaufförer måste vara beredda på missnöjda kunder. Passageraren har fått vänta i en timme och tjugo minuter, och chauffören ”fick beställningen för tjugo minuter sen”. Det funkar alltså inte mellan beställare-växel-bil/chaufför.
Färdtjänstkunder är inte lika attraktiva som privata resenärer på grund av avtalen de kör på.

Andreas Pettersson, lektor i offentlig rätt som har forskat i funktionsnedsattas resande, menar att samhället i den stora visionen om en tillgänglig kollektivtrafik glömt bort de grupper som fortfarande behöver färdtjänst. Man har ju arbetat väldigt mycket för att tillgängliggöra för synliga funktionshinder. Men du som synskadad nekas ofta färdtjänst. I sådana fall blir man beroende av anhöriga. Du måste samordna dina aktiviteter så att det passar körkortsinnehavaren i familjen.
Lagarna finns för att du som funktionsnedsatt ska kunna transportera dig, men vart ska du vända dig om/när det inte funkar? ”De ansvariga på kommunen”, har jag blivit informerad. När jag försökte kontakta kommunens växel med frågan hänvisar de till RKM.
Den 14 december ringde jag RKM. Hanna, färdtjänsthandläggare har svårt att svara och kopplar mig till kundtjänst. Sofia säger att det är för mycket beställningar och för lite bilar. Sofia säger att om man har klagomål kan de skriva ned och skicka vidare. De har två tjejer som jobbar med det. De kan jag inte få tala med. De behandlar klagomål, som kommit in skriftligt.
Jag har ju inte direkt några klagomål, utan bara frågor, så jag ”anmäler” inget.

Samhället borde få igång en fungerande färdtjänst. Inte upphandla med privata aktörer som ser vinst som prio.
Att kunna förflytta sig utan direkta hinder är en rättighet för alla, se då till att det blir så!