En lång serie nederlag utan tillstymmelse till strid från vare sig facken eller den etablerade så kallade oppositionen har länge lagt en förlamande hand över Sveriges drabbade arbetare, arbetslösa, sjuka och låginkomsttagare.Hur är det möjligt att den närmast unika grad av nyliberal extremism som idag utövas av Sveriges regering och moderatledda storstadspolitiker inte bemöts av massiva protester från de så kallat rödgröna – som tvärtom själva har snitslat banan?
Hur är det möjligt att klassklyftorna i Sverige har tillåtits öka i ett så hisnande tempo som under de senaste 20 åren och nu bara fortsätter utan massiva protester?
Ett svar är naturligtvis att en lång period utan kollektiva kamperfarenheter har sänkt klassmedvetandet och tilltron till möjligheten att kämpa för en annan väg. Detta har skett under en period som inleddes med att de stalinistiska staternas undergång sammanföll med att de globaliserade finansmarknaderna och storföretagen sprängde allt fler nationella barriärer och utan större problem pressade socialdemokratin till att delta i en så brutal slakt på sina egna välfärdsreformer att det resulterat i ett förborgerligande ända till roten.
Den fruktansvärda konsekvensen är att vi idag för första gången sedan industrialismens genombrott står utan en levande arbetarrörelse. Detta har tillåtit först Göran Perssons och sedan Fredrik Reinfeldts regeringar att i stort sett utan fackligt och politiskt motstånd genomföra mer dramatiska försämringar av a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna än kanske i något annat land, liksom mer långtgående privatiseringar än i något annat Västland.
Samtidigt är detta bara ett övergående skeende i historien, innan de provokationer som piskar våra ryggar tvingar oss att resa oss, likt en gång Roms slavar och 1800-talets proletärer.
Den våg av massdemonstrationer och generalstrejker som under förra året började svepa fram genom Europa markerar ett uppbrott i omvärlden, som inte kan undgå att göra intryck även här. Att till och med Europafacket under veckoslutet på sin kongress i Aten, strax efter den nionde generalstrejken i Grekland, antog en nödresolution med krav på en omedelbar kursändring från EU, stopp för privatiseringar och stimulanser i stället för neddragningar är bara ett av många tecken som pekar på en fortsättning.
Att resolutionen lästes upp av Europafackets avgående ordförande Wanja Lundby Wedin lär tyvärr inte hindra LO från att under ännu en period hävda att demonstrationer ute i Europa är en sak, men att de inte ingår i de svenska fackens traditioner. Knäfallet för det nya Industriavtalet är ett nytt bottennapp.
Under hela den period som inleddes av de historiska attackerna mot a-kassan direkt efter valet 2006 och massuppsägningarna inom industrin och därefter utförsäkringspolitiken mot de sjuka och kommunala nedskärningar, har flertalet fack, utom ett fåtal lokala klubbar, stått helt passiva.
Att det inte varit stendött beror på den typ av lokala protester som ofta har speglats i Offensiv. Att det under ytan finns en undertryckt vilja att protestera mot högerpolitik och rasism visas också av Septemberalliansens demonstrationer, som den 4 oktober förra året samlade nära 10 000, liksom av vårens Påskupprop.
Årets vårbudget pekar mot en skamlös fortsättning av högerpolitiken med ännu mer utmanande skattesänkningar för de rika i en tid av allt-fler utförsäkringar, fortsatt Fas 3-slaveri, osäkrade anställningar, krympande offentlig sektor och privatiseringskaos i skola, vård och omsorg m m. Allt detta sporrar nu både Påskuppropet och Septemberalliansen till ett Solrosupprop för landsomfattande sjukförsäkringsprotester den 17 september, följt av en massiv och gemensam rättviseprotest i Stockholm inför Riksdagens öppnande den 19 september – något som också kan elda på under fackliga cementhäckar.
