foto: Imbecillsallad / Flickr CC
År 2018 vill regeringen börja slå ihop Sveriges län och landsting till sex storregioner. Mer än halva Sveriges yta planeras att slås ihop till ett ”Norrlands län” med ett direktvalt parlament ansvarigt för allt från sjukvård till kommunikationer och regional utveckling.
I den utredning som ligger till grund för förslaget framförs att det idag är problem med exempelvis bristande resurser i glesbygd och regional ojämlikhet, till exempel i tillgången till högspecialiserad vård. Men dessa problem kommer bara att förstärkas av den nya uppdelningen.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) skriver i sitt yttrande angående förslaget, som har lämnats in av partiets kommunfullmäktigeledamöter i Luleå:
”Samhällsutvecklingen och även utredningens förslag måste ses i ett politiskt sammanhang, där nyliberala idéer har dominerat diskussionen om regional utveckling under lång tid. Utgångspunkten för utredningen, i linje med den rådande politiska ordningen, är att ’marknaden’ förväntas skapa tillväxt och ’därmed förutsättningar för likvärdig välfärd’ om bara rätt förutsättningar ges.
Istället för att hela landet ska leva menas att de rätta förutsättningarna är stora ’regioner’ där starka regioncentra på något oförklarligt sätt ska ge förutsättningar för stora omkringliggande glesbefolkade områden att utvecklas.
Utan tvekan hoppas utredarna också på att storregioner ska innebära ytterligare offentliga ’besparingar’ genom att verksamheter centraliseras.
I praktiken är det en politik som innebär att staten har övergivit försöken att kompensera för ’marknadens’ oförmåga att utveckla hela samhället.
Istället monteras all service, både offentlig och privat, ned utanför de tätbefolkade områdena så att även om människor har försörjning blir livet i övrigt såpass avlövat att många flyttar.
Det är i det sammanhanget som utredningens förslag ska ses. Förslagen innebär en anpassning till den kapitalistiska utveckling där bara stora befolkningscentra är intressanta för stora företags investeringar, eftersom det oftast bara är där vinsten kan maximeras.”
Förslaget till ny regionsindelning kommer inte att bromsa den utvecklingen, utan tvärtom förstärka den. Med dagens regionindelning är det svårt för stat och landsting att helt överge vissa delar av landet.
Med ett ”Stornorrland” kan avvecklingen påskyndas under skydd av ”fikonlövet” att det ”satsas” i Sundsvall, Umeå eller Luleå. Skapandet av större strukturer är också en försberedelse för en kommersialisering av välfärden, för att möjliggöra framtida privatiseringar. Redan idag lämnar enorma summor landstingen via bemanningsföretag, en företagsform som ända fram till 1990-talet var förbjuden.
I yttrandet skriver RS också att: ”Med för små resurser är det bäddat för att storregionen blir en arena för en kamp mellan de olika städernas etablissemang inom näringsliv och politik enligt principen starkast vinner.
Den nya regionuppdelningen kan också försvåra för växande protester mot att staten och ’marknaden’ överger stora delar av landet, som allt mer bara utnyttjas som en råvaruresurs. Ansvariga politiker flyttas ännu längre bort från de som berörs av besluten.”
Så tidigt som 1848 kunde Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet konstatera att: ”Bourgeoisin har underkastat landsbygden stadens herravälde” och att kapitalismen ”har trängt samman befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen på få händer. Den politiska centraliseringen var den nödvändiga följden härav.”
Förslaget till ny regionindelning är en naturlig följd av etablissemangets bugande för och avsaknad av alternativ till den kapitalistiska ”marknaden”.
Utan tvekan har dagens struktur för staten och landstingen stora brister. Dessa handlar dock mest om bristen på inflytande och demokrati för dem som berörs, och kanske än mer den extremt otillräckliga tilldelningen av resurser för att upprätthålla en service som ligger i nivå med behoven. För att ändra det behövs framför allt en annan, socialistisk politik, inte en annan regional indelning.
En socialistisk politik skulle bland annat innebära:
- Massiv utökning av landstingens och kommunernas resurser för välfärden på bekostnad av storföretagens vinster.
- Stopp för privatiseringar, återtagande av välfärden i offentlig regi och förbud mot bemanningsföretagens rofferi av skattepengar.
- Förstatligande av läkemedelsbolagen och deras supervinster.
- Statligt ansvar för att grundläggande service ska finnas i hela landet och för att alla ska ha tillgång till högspecialiserad vård.
- Gemensam ägo av naturresurserna för demokratisk kontroll och planering utifrån behoven hos människor och miljö.
- Planering av produktion av varor och tjänster efter behov, vilket skulle betyda en decentralisering av verksamheter som både skulle ge arbete och service till alla, oberoende av var i landet en bor. ■
