”De burar in dina egna barn”

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

”De burar in dina egna barn”. Så går texten i Nationalteaterns Barn av vår tid.
Dagens gangsterrap har sina egna uttryck för liknande budskap, men så mycket brutalare. Och själva barnperspektivet är kanske noga dolt i de masochistiska texterna. Men ett samhälle som fängslar barn är sjukt och inne i en farlig spiral som producerar fler och fler kriminella.

I november var 362 personer mellan 15 och 21 år gamla häktade, 41 av dem under 18 år. Det är en ökning med 21 barn från året innan. Flera av de misstänkta för de senaste veckornas skjutningar och sprängningar är så unga som 14 och 15 år. Nu omhäktades de två misstänkta 15-åringarna för skjutningen i Gubbängen.
Det värsta med de ökade antalet dödsskjutningar 2022 (63 mot 45 året dessförinnan) är utöver antalet att gärningsmännen blir yngre och yngre. Det pratas om att gängstrukturerna har luckrats upp och att det snarare liknar ett minerat landskap av impulsiva rörliga hoppande lojaliteter och smågrupperingar där motiven ofta är hämnddrivna, vilket gör våldsspiralen ännu svårare att stoppa.
Om en faktor är att allt fler av aktörerna är så unga som 14-15 år, då både perspektiv, erfarenhet och den biologiska hjärnans funktioner är mellan barn och fullvuxen, så stämmer det väl.

Högerns svar är för det första fler poliser. Det har redan skett och det har inte alls hjälpt. Slopad straffrabatt för unga (18 till 21 år) som från och med den 2 januari 2022 till och med kan dömas till livstid – det har bevisligen inte hjälpt. Inte heller hårdare straff.
När hovrätten har avgjort fall rörande upplopp och blåljusbrott under det så kallade påskupproret i Örebro förra året är domarna på en helt ny nivå – 4 till 6 års fängelse. Ändå är nästa drag från regeringen enligt Tidöavtalet att flytta över de grövsta kriminella unga från statlig ungdomsvård till kriminalvården.
Skulden läggs på familjerna. Liberalerna är det parti som drivit på mest om att familjer ska kunna vräkas om de inte tillräckligt agerar för att stoppa ett kriminellt barn. Har de några som helst insikter i problematiken?

Mamman till en av de häktade 15-åringarna i Gubbängen har i media berättat, precis som många mammor, om att hon är så rädd för det där samtalet med beskedet om att sonen har dödat eller dött. Om att hon inte har varit så närvarande i hans liv och att det är en orsak till hur han mår. Vad är bästa receptet – vräkning eller stöd?
Eller den familj där mamman under många år ropade på hjälp då sonen var hemmasittare (hon uppfattades som mycket jobbig), men inte fick den hjälp som de behövde och det slutade illa
Eller en annan mamma där de visserligen fick hjälp, men i HVB-hemmet fick sonen kontakt med mycket grövre kriminella, vilket var katastrofalt. Och därefter har hon själv utsatts för våld i hemmet av sonen och behöver kontaktförbud för att skydda sig själv. Så vad kan hon göra?

Gängkriminaliteten tillämpar en form av extremkapitalism baserad på hederstänkande, hierarkier, apati, pengar, makt och den starkes lag.

Ett reportage från Orminge visar att det är stödjande insatser från samhället som hjälper. Enligt samverkansmodellen SSPF upprättas ett tätt samarbete mellan skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet för att stötta unga.
Mamman Moa i reportaget (Dagens Nyheter) anser att det har fungerat exemplariskt. Hennes son räddades ur kriminalitet genom extra stöd i skolan, samt att hela familjen fick multisystemisk terapi och att sonen fick träffa sin samordnare flera gånger i veckan.
– Istället för att jag har fått uppleva den uppryckning av alla aktörer som krävs sitter jag nu i en utredning som ska ta fram förslag på fängelse för 15-17-åringar. Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra, säger Carin Götblad, expert på barn och ungas kriminalitet, i DN:s artikel.
I samma artikel framgår att bara 27 procent av unga i Stockholm som bedöms ligga i farozonen för kriminalitet erbjuds någon sorts insats från socialtjänsten.

Det är välkänt att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Enligt Folkhälsomyndigheten är det en fördubbling bland 15-åringar (fram till 2018). Varför ses inte gängkriminaliteten ur den här aspekten? Inte ens vuxna med psykisk störning döms till fängelse, utan till rättspsykiatrisk vård.
Ännu viktigare är det att samhället behandlar barn (som uppenbarligen mår så dåligt att de kan värvas till kriminalitetens destruktivitet), med sociala insatser för att rädda deras framtida liv.
Folkhälsoinstitutet har tidigare pekat ut två huvudfaktorer till den långsiktiga försämringen av ungas ohälsa – försämringarna i skolan och i arbetslivet.
Nationalekonomen Randi Hjalmarsson har sammanställt en lång rad forskningsrapporter som visar att om det är något som det ska satsas på för att bekämpa brottsligheten så är det skolan. I Dagens Arena pekar hon bland annat på att utbildning ger vägval – att nå framgång på annat sätt än genom den kriminella banan, att närvaro i skolan gör att man har mindre tid att dras in i kriminalitet och att man där får fler relationer med människor som inte sysslar med kriminalitet.

Inom barnavården lyfts ”Rinkebymodellen” upp som viktig i att förebygga kriminalitet och stärka familjers möjligheter från start. Den bygger på hembesök. Det bisarra är att samtidigt som Stockholmsregionen förespråkar detta har hela tolv barnavårdscentraler i utsatta områden lagts ner sedan 2008, bland annat i Tensta, Alby, Hovsjö, Brandbergen och Jordbro. Samtidigt har antalet barnavårdscentraler i innerstaden ökat med 40 procent.
Gängkriminaliteten tillämpar en form av extremkapitalism baserad på hederstänkande, hierarkier, apati, pengar, makt och den starkes lag. Ingen form av högerpolitik kommer att kunna utmana detta då den baserar sig på råmodellen – kapitalismen själv.

Ska en välfärd byggas med utbildning och sociala insatser som verkligen kan stoppa nyrekryteringen och trycka tillbaka kriminaliteten kommer det att förutsätta en ny socialistisk rörelse.
En massrörelse där unga får andra förebilder när de ser sina föräldrar aktiva för solidariska ideal, vilket skulle fylla väldigt många människors tomhet med mål och mening.