Kvinnor utgör dryga hälften av demonstranterna i rörelsen i Iran just nu, men de är definitivt de mest militanta. Kvinnorna är pådrivande, det är de som går till fysiskt försvar när polis och milismän attackerar. Detta konstaterades när Progressiv Youth Federation in Sweden inbjöd till ett seminarium angående 100-årsjubiléet av internationella kvinnodagen.Arrangörerna till Progressiv Youth Federation in Sweden hade bjudit in olika kvinnoaktivister för att ge sin syn på perspektivet för rörelsen i Iran. Sodabeh Mohajer var först att tala:
– Kvinnornas roll i rörelsen är stor nu och har varit det sedan reformisterna kom till makten 1998. Nu har det visat sig att det inte går att reformera systemet och detta har både aktivister och vissa ledare insett, även en sådan som nobelpristagaren Shirin Ebadi. Rörelsen har det senaste halvåret blivit mycket mer radikal, från frå- gan om valfusk till frågan om hela systemet. Arbetarna måste komma in i det här som en medveten klass, att kvinnor inte har rättigheter i Iran beror på kapitalismen.
Flera talare hänvisade till den kvinnorörelse som kretsat kring kampanjen ”En miljon underskrifter”. Kampanjen har ställt väldigt begränsade krav och bland annat undgått att kritisera det religiösa förtrycket. Man kräver enbart rätt att inte bära slöja för kristna.
Shole Irani, som ger ut tidskriften Kvinnors Röst, menade att när en rörelse startas av männen blir det automatiskt så att socialismen sätts i första rummet och att kvinnors frigörelse får vänta. I kvinnors rörelser sker däremot allting parallellt. Hon ifrågasatte att det var kvinnorörelsens sak att organisera arbetarna.
Farkhondeh Ashena hade en annan syn på saken.
– Kvinnorörelsen måste öppna dörren även för arbetarkvinnorna. Till exempel de som knyter mattor och även bondekvinnorna är idag lämnade utanför. För några år sedan infördes en arbetslagstiftning som undantar arbetsplatser med färre än fem anställda. Detta drabbar kvinnor väldigt hårt. För att en rörelse ska lyckas måste den anta massornas linje.
Anahita Hosseini berättade om den antisexistiska kampen på universiteten.
– Det är svårt för kvinnor från andra delar av landet att komma in på universiteten i Teheran eftersom det inte anses vara god sed att kvinnor reser omkring. Kvinnor får inte lämna studenthemmen efter klockan 20.00 på kvällarna. Hormoner sprutas in i maten som serveras där för att minska ungdomarnas sexlust. Vi förbjuds att cykla – det anses upphetsande!
– Nu är det många kvinnor som är med i rörelsen. För första gången förekommer kvinnliga martyrer, förut har det enbart varit män. Det sägs att kvinnors krav inte förekommer bara för att de inte står på plakaten. Men ”Ner med diktaturen” rör också kvinnor. Inne i rörelsen har kvinnor börjat ställa krav. Kampen måste ifråga- sätta hela slöjan.
Mötet avslutades med att Pardis Rahmanfard läste upp ett uttalande från den nybildade gruppen ”Rosa” i Iran: ”Kvinnor har många bloggar. Även i byarna växer kravet på kvinnors rätt till utbildning. De kvinnor som är på gatorna är t ex lärare och sjuksköterskor. De är också lågt avlönade. Ska inte de ha rätt att få ut sin lön? Reformisterna vill inte att rörelsen ska bli radikalare, att en hel klass ska komma i rörelse. Vi har ett socialistiskt perspektiv”.
Elin Gauffin
