”De som tvångsutvisas hamnar i fruktansvärda förhållanden.”

av Per-Åke Westerlund // artikel ur veckotidningen Offensiv

Migrationsverkets utredningar av asylsökande hbtqi-personer har stora brister. Det leder till omänskliga beslut om avslag, som kan sluta i tvångsutvisningar eller ett liv som papperslös.

Aino Gröndahl är RFSL:s asylrättsjurist och har lång erfarenhet från att ha företrätt hundratals hbtqi-flyktingar. I sitt examensarbete 2012 analyserade hon vilka kriterier Migrationsverket och domstolarna ställer för att bevilja flyktingstatus för hbtqi-asylsökande. Just nu arbetar hon med en ny rättsanalys av Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas avslagsmotiveringar för hbtqi-asylsökande. Denna presenteras senare i höst, men är också tema på ett seminarium under Pride i Stockholm.

– Det finns två vanliga avslagskategorier. Den första är då Migrationsverket anser att personen kan söka skydd i hemlandet, att myndigheter där kan ge effektivt och godtagbart skydd. Dessa avslagsmotiveringar används ofta för hbtqi-asylsökande från länder som gränsar till Europa, men även Syd- och Latinamerika och vissa länder i Asien, säger Aino Gröndahl.
– Den andra är trovärdighetsbedömningen. Då handlar det oftast om hbtqi-flyktingar som kommer från länder där det står klart att hbtqi-personer förföljs och riskerar fängelse, kroppsbestraffningar eller avrättning, och att myndighetsskydd därför är uteslutet. Det är ofta länder i Afrika, Mellanöstern och vissa länder i Asien. Den asylsökande måste göra sannolikt att hen tillhör samhällsgruppen hbtqi-personer, och därför behöver internationellt skydd.

Aino Gröndahl berättar att trovärdighetsbedömningen ofta bygger på stereotypa föreställningar.
– En av mina slutsatser i rättsanalysen är att det numera är ett uttryckligt krav att personen ska ha genomgått ”en inre process” i och med insikten om sin sexuella läggning eller könsidentitet. Den sökande ska sedan redogöra för denna process på ett otroligt detaljerat sätt, reflekterande och känslomässigt. Det finns även förväntningar om känslor av skam och skuld.

Aino Gröndahl ger två exempel på hbtqi-asylärenden som hon har haft:
– En pojke från Uganda som flydde ensam till Sverige som 15-åring, berättade under utredningen att han blivit kär i sin bästa vän. Utredaren, som också var beslutsfattare, frågade hur han då känt och pojken svarade att han känt glädje. Utredaren menade att det inte var trovärdigt att han känt glädje över en kärlek som var förbjuden i hans hemland.

– En annan av mina klienter, en asylsökande från Bangladesh, berättade under utredningen att han vid ett tillfälle berättat för sin mamma att han var homosexuell. Det betraktades inte som trovärdigt av utredaren, som också talade om att 16-17 år var en ”sen ålder” att inse sin homosexuella läggning i Bangladesh.

– Tyvärr händer det ofta att utredarnas frågor inte är objektiva, utan består av subjektiva och värderande påståenden.
Migrationsverkets och domstolarnas bedömningar har hårdnat efter skärpningen av svensk flyktingpolitik 2015-16.

– De som tvångsutvisas hamnar i fruktansvärda förhållanden. En hbtqi-barnfamilj som utvisades till Ryssland utsattes för precis allt de sagt till Migrationsverket skulle hända dem, bara några dagar efter utvisningen. De lyckades fly till Nederländerna och beviljades asyl bara efter ett par veckor, berättar Aino Gröndahl.