”De superrika bränner vår värld”

Vi måste bryta kapitalets makt 

Marcus Kollbrunner, LSR (ISA i Brasilien)

2023 var det varmaste året någonsin och 2024 kan bli ännu värre varnar forskare. I Brasilien upplever vi på nära håll de extrema väderhändelser som blir allt vanligare till följd av den globala uppvärmningen. 

Medan delstaten Rio Grande do Sul fortfarande lider av effekterna av de senaste månadernas historiska översvämningar, har torkan och bränderna i Pantanals våtmrker kommit tidigt och kan överträffa katastrofåret 2020 då en tredjedel av biotopen (djur- och växtsamhället) gick förlorat i skogsbränder.

”De superrika bränner vår värld”, varnar Oxfam i sin senaste klimatrapport, ”Climate Equality: A Planet for the 99%”. Det är mer angeläget än någonsin att bygga ett socialistiskt alternativ för att vända det kapitalistiska systemets skenande förstörelse, som sätter vinst före liv och natur.

De 12 månaderna fram till maj var de varmaste som någonsin registrerats, enligt Copernicus, EU:s program för övervakning av klimatförändringar. Genomsnittet för juni 2023-maj 2024 var 1,63 grader över det förindustriella genomsnittet. Havstemperaturen hade också en sekvens av 14 månader med rekordtemperaturer fram till maj.

Denna temperaturökning ökar extrema händelser, eftersom varmare luft kan bära mer fukt. Detta innebär kraftigare nederbörd, men också svårare torka.

Orkanen Beryl, som dödade 11 personer, var den första som nått kategori 4 i juni, långt före toppen av orkansäsongen i Nordatlanten som pågår från augusti till oktober.

Haven genomgår också sin fjärde globala våg av korallblekning – den andra under det senaste decenniet – med möjlighet att det blir den värsta händelsen hittills. Detta får stora konsekvenser för det marina livet, eftersom korallreven är barnkammare för många fiskarter och annat marint liv.

1 301 personer dog mellan den 14-19 juni av hettan i Saudiarabien under hajj, muslimernas årliga pilgrimsfärd till Mecka, med temperaturer på över 50 grader i skuggan.

Även Indien lider av den extrema värmen som inträffade tidigare under året. Minst 121 personer dog under ett religiöst evenemang i delstaten Uttar Pradesh den 2 juli. Platsen var överfull  människor sökte desperat efter skugga i den intensiva hettan. Mot slutet av evenemanget utbröt panik och många trampades ner när människor försökte ta sig därifrån för att söka efter hjälp och vatten. En studie i Indien visar att det finns en genomsnittlig temperaturskillnad på 7,6°C mellan de som bor i provisoriska bostäder och de som bor i permanenta bostäder, en skillnad som kan betyda liv eller död. Detta beror på brist på det material som används för att bygga skjulen – till exempel plåttak –  men också brist på ventilation ochluftkonditionering samt brist på växtlighet som bidrar till att kyla miljön.

Tidigare i år dog 741 människor i Afghanistan och Pakistan på grund av översvämningar. Under tiden har torkan i centrala Chile varat i mer än 13 år, den längsta på tusen år, vilket har lett till en allvarlig vattenkris.

Studier visar att mellan 2010 och 2020 var dödligheten på grund av översvämningar, torka och stormar i Afrika, Sydasien, Latinamerika och små öriken som Karibien och i Stilla havet 15 gånger högre än i rika länder.

Extrema händelser i Brasilien – värmeböljor, torka eller extrema regn – har blivit vanligare. Översvämningarna i Rio Grande do Sul var den största klimatkatastrofen i delstatens historia. 173 personer omkom, 442 000 människor tvingades lämna sina hem och totalt 2,3 miljoner människor drabbades. 478 av Rio Grande do Suls 497 kommuner drabbades av översvämningar, dammbrott och jordskred.

Skogsbränderna i Pantanal startade tidigt och noterade den värsta första halvan av året under de senaste 26 åren, då mätningarna inleddes. Siffrorna överträffade samma period 2020, då de värsta bränderna inträffade och en tredjedel av biomet förstördes.

Miljöminister Marina Silva uppgav att 85 procent av de bränder som drabbar Pantanal är på privat mark, vilket tyder på att de orsakas avsiktligt. Pantanal är den största kontinentala våtmarken i världen, men den har torkat ut. 2023 var våtmarksområdet var 61 procent mindre än sin genomsnittliga storlek och situationen förvärrades 2024. Regionens största flod, Paraguay, ligger 68 procent under den nivå som är normal för säsongen.

Cerrado, en tropisk savann som är landets näst största biom, har drabbats hårt av avskogning som det viktigaste området för jordbruksindustrins utbyggnad. Cerrado upplever nu den värsta torkan på 700 år, enligt en studie från universitetet i São Paulo, vilket ökar risken för ökenspridning.

Myndigheterna varnar också för en ny svår torka i Amazonas. Förra året drabbades 500 000 människor då floderna sjönk till sina lägsta nivåer sedan mätningarna började 1902. Nivåerna har inte återhämtat sig och nederbörden har varit lägre än väntat. Detta kan påverka leveranserna till isolerade samhällen där floderna är det enda transportmedlet. Enligt en studie från World Weather Attribution (WWA) har sannolikheten för meteorologisk torka i Amazonas ökat tiofalt, medan sannolikheten för jordbrukstorka har ökat 30-falt. Enligt en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature riskerar 10-47 procent av Amazonas regnskog, där 10 procent av planetens biologiska mångfald finns, att förvandlas till savann 2050.

Klimatförändringarna har en allvarlig effekt på livsmedelsproduktionen och driver upp livsmedelspriserna. I Argentina halverades förra årets soja- och veteskörd på grund av torkan och det är fortfarande osannolikt att skörden kommer att återhämta sig helt i år. Produktionen av olivolja i Spanien – världens största producent – halverades förra året, vilket mer än fördubblade priserna.

I Afrika har produktiviteten i jordbruket sjunkit med 34 procent sedan början av 1960-talet, till stor del på grund av klimatförändringar. Tchadsjön, en av Afrikas största sjöar, har förlorat 90 procent av sin yta sedan 1960-talet på grund av klimatförändringar, avledning av vatten för bevattning och befolkningstryck, vilket påverkar de 30 miljoner människor som bor i regionen.

Samtidigt som 783 miljoner människor går hungriga i världen ökade världens matmiljardärer sin förmögenhet med 45 procent mellan 2020 och 2021, enligt Oxfam. Livsmedelsjätten Cargill såg en 63-procentig ökning av vinsten och tjänade nästan 5 miljarder dollar, den högsta vinsten under företagets 158 år.

Klimatförändringarna blir alltmer uppenbara och svåra att förneka. En opinionsundersökning från Datafolha som publicerades den 2 juli visade att 97 procent av befolkningen i Brasilien säger sig märka av effekterna av klimatförändringarna.

Därför är det brasilianska storkapitalets huvudbudskap, som ständigt upprepas i mainstreammedia, inte att förneka problemet (som många på den yttersta högerkanten gör), utan att säga att vi alla bär skulden och att alla måste göra sitt. Om alla återvinner, duschar kortare och funderar på hur de kan minska sitt koldioxidavtryck kan vi rädda planeten.

Enligt Oxfams rapport stod de rikaste 1 procenten under 2019 för lika stora utsläpp som 66 procent av världens befolkning, eller 5 miljarder människor

Även om dessa åtgärder är viktiga kommer de att ha en marginell effekt, eftersom det stora problemet kommer från storföretagens produktion, rovdriften på naturresurser och de superrikas gigantiska konsumtion.

Enligt Oxfams rapport stod de rikaste 1 procenten under 2019 för lika stora utsläpp som 66 procent av världens befolkning, eller 5 miljarder människor. ”De människor, företag och länder som är mest förmögna förstör världen med sina enorma koldioxidutsläpp. Samtidigt är det människor som lever i fattigdom och marginalisering och länderna i den globala södern som drabbas hårdast”, heter det i rapporten.

En Oxfam-analys av 125 miljardärer år 2022 visade att var och en av dem, till stor del på grund av sina investeringar, i genomsnitt var ansvarig för en miljon gånger mer förorenande utsläpp än den genomsnittliga personen i de fattigaste 90 procenten av mänskligheten.

En annan studie visar att bara 100 företag inom den fossila sektorn (olja, kol och gas) har varit ansvariga för 71 procent av kolutsläppen i atmosfären sedan 1998. Det handlar om mycket lönsamma företag med enorm politisk makt.

De 700 största företagen i världen gjorde en årlig vinst på mer än 1 000 miljarder dollar 2020 och 2021 (dubbelt mer än hela Sveriges BNP på 5 000 miljarder kronor). Av dessa gjorde 45 bolag (6 procent av bolagen) inom energisektorn en vinst på 237 miljarder dollar (24 procent av vinsterna).

Trots att det talas mycket om en ”grön omställning” vid evenemang som klimattoppmötet COP fortsätter investeringarna i fossila bränslen med oförminskad styrka.

Enligt rapporten ”Banking on climate chaos” har världens 60 största privata banker finansierat utvinning av fossila bränslen till ett värde av 6 900 miljarder dollar under de åtta år som gått sedan Parisavtalet undertecknades 2015.

Kampen mot exploateringen av nya oljekällor, som förutom att öka utsläppen av växthusgaser även hotar miljön, är fortsatt central. I Ecuador röstade 59 procent av väljarna för att stoppa oljeutvinningen i nationalparken Yasuní i en folkomröstning i augusti 2023 – ett skyddat område i Amazonas – efter en lång kamp från ursprungsbefolkningen. Bolaget fick ett år på sig att avveckla anläggningarna, men miljardärpresidenten Daniel Noboa verkar inte vara intresserad av att hålla tidsfristen.

I Brasilien försvarade president Lula återigen oljeutvinningen i regionen vid Amazonflodens mynning, som hittills har blockerats av Ibama, den statliga myndigheten för miljöskydd. ”Men vi kommer inte att kasta bort någon möjlighet att få det här landet att växa”, sade han vid ett evenemang med arabiska affärsmän i juni. Brasilien ligger för närvarande på åttonde plats i världen när det gäller oljeproduktion. I mars 2023 tillkännagav Alexandre Silveira, minister för gruvor och energi, planer på att öka den nationella produktionen och göra Brasilien till den fjärde största globala producenten.

Denna påstådda motsättning mellan miljöskydd och sociala framsteg är falsk. När de oljereserver om kallas pre-salt (mycket djupa reserver under havsbottnen) upptäcktes presenterades de som lösningen på sociala investeringar, såsom utbildning och hälsovård, men detta förverkligades inte. Nu sägs det att det är nödvändigt att utforska ”nya pre-salt”.

Vad vi har sett är att enorma summor betalas ut till aktieägarna i form av utdelningar, medan Brasilien fortsätter att vara ett land med låg investeringsnivå där avindustrialiseringen fortsätter. Landet är fortfarande fångat i den nykoloniala logiken att leverera råvaror till rika länder. För att bryta med denna logik skulle det vara nödvändigt att konfrontera det nationella och internationella storkapitalet, något som Lula är ovillig att göra. I stället försöker han nå en överenskommelse och förlika sig med dessa sektorers växande aptit och ekonomiska makt, till exempel den mäktiga landsbygdsgruppen i kongressen, som fick historiens största bidrag till jordbruksföretag, på bekostnad av hälsa, utbildning eller löneökningar för underbetalda statstjänstemän.

Marknadens logik – där vinsten är drivkraften – är att om det inte finns någon vinst att göra så blir det inga investeringar. Om det finns vinst blir investeringarna kaotiska och oplanerade; de som återigen får lida är arbetarna, de fattiga och miljön.

Titta nu på kapplöpningen för att utöka produktionen av förnybar energi. Vid ett evenemang i Saudiarabien i november 2023 sa Lula ”Om tio år kommer världen att säga att om Saudiarabien är det viktigaste landet när det gäller olje- och gasproduktion, kommer Brasilien att kallas Saudiarabien för grön, förnybar energi.”

Brasilien har verkligen en stor potential och är nu den fjärde största producenten av vindkraft, efter Kina, USA och Tyskland. Men det sätt på vilket den snabba expansionen sker har stora negativa effekter, särskilt i nordöstra delen av landet. Vindkraftsparkerna placeras ofta nära människors hem, som påverkas av det ständiga bullret och därmed riskerar sin hälsa. Enligt MapBiomas [ett samarbete för klimatobservationer] sker även avskogning i biomen Cerrado och Caatinga för att bygga vindkraftsparker.

Enligt Aneel, den nationella energimyndigheten, planeras 488 vindkraftsparker med 4 830 torn bara i delstaten Rio Grande do Norte, tillsammans med installation av 531 solkraftsparker. Enbart de vindkraftsparker som byggs fram till augusti 2023 täcker redan 262 000 hektar, vilket motsvarar 5 procent av delstatens yta.

En rörelse för de som påverkas har bildats för att kämpa för att vind- och solkraftsparker som inte skadar befolkningen och miljön ska etableras.

COP, FN:s klimattoppmöten, har visat sig vara helt oförmögna att åstadkomma någon betydande förändring. Om regeringarna inte redan representerar storföretagens intressen tillräckligt mycket deltar företagen direkt som sponsorer eller till och med som delegater, för att stoppa alla åtaganden som hotar deras vinster.

COP24 i Polen 2018 hade kolindustrin som huvudsponsor. Vid COP26 i Skottland 2021 hade fossilbränsleindustrin 500 delegater. Efter de stora protesterna vid detta COP, där International Socialist Alternative hade en viktig närvaro, hölls de följande COP:erna i länder där protester är förbjudna. COP27 var i Egypten och COP28 var i Dubai, en stor oljeproducent! Årets COP29 kommer att hållas i Azerbajdzjan, även det ett land med en auktoritär regim och en av oljeindustrins vaggor. Gas- och oljeproduktionen står för hälften av landets BNP och mer än 90 procent av landets export. Baku-regionen, huvudstaden i det land där COP kommer att hållas, är enligt lokala forskare det ”ekologiskt mest förstörda området i världen”.

Nästa års COP30 kommer att äga rum i Belém i Amazonasregionen i Brasilien, där PSOL:s borgmästare Edmilson Rodrigues kommer att vara värd. Detta kommer inte att förändra evenemangets karaktär som en dyr festival som inte kommer att leda till verklig förändring. Hoppet ligger i protesterna och sammankomsten av rörelser, som måste stärka enigheten i kampen mellan ursprungsbefolkningar, sociala rörelser, fackföreningar och vänsterpartier i en kamp som rakt på konfronterar storföretagens och det kapitalistiska systemets intressen och försvarar ett socialistiskt alternativ.

En del av Parisavtalet var löftet om en fond för att hjälpa fattiga länder med energiomställningen och att hantera effekterna av klimatförändringarna. Men mycket lite har faktiskt levererats, särskilt jämfört med de tusentals miljarder som överförts till företag som utvinner fossila bränslen, för att rädda banker och storföretag i kris, vinsterna för samma företag eller ökningen av militärutgifter och krig runt om i världen.

Under tiden fortsätter exploateringen av fattiga länder att vara mycket större än något bistånd. År 2021 spenderade de afrikanska länderna 236 gånger mer på att betala av på utlandsskulder än på klimatanpassning.

Klimaträttvisa kommer endast att vara möjlig om de fattiga ländernas utlandsskulder avskrivs och den nykoloniala och imperialistiska logiken vänds. Detta kräver att man bygger upp en samordnad internationell kamp som involverar arbetare från hela världen.

Det finns de som hoppades att investeringar i grön omställning skulle öppna upp en ny väg för ekonomisk tillväxt, en ny guldålder. Vad vi i själva verket ser är hur den ”gröna omställningen” har blivit ännu ett element i att fördjupa konkurrensen och protektionismen mellan de två imperialistiska blocken som leds av USA och Kina. I denna konflikt ingår kapplöpningen om att säkra mineralreserver som är viktiga för ny teknik, vilket förvärrar exploateringen av fattiga länder.

Kina producerar 60 procent och bearbetar 90 procent av ”sällsynta jordartsmetaller”. Kinesiska företag kontrollerar också 80 procent av koboltproduktionen i Demokratiska republiken Kongo, där 74 procent av världsproduktionen kommer ifrån. Denna malm används vid tillverkning av uppladdningsbara batterier. Kongo lider av ständiga väpnade konflikter och enligt FN arbetar 40 000 barn i koboltgruvorna bara i Katangaprovinsen under farliga förhållanden.

Litium är en viktig beståndsdel i produktionen av alla typer av batterier och kontrollen över reserverna är strategisk. Idag är 88 procent av produktionen koncentrerad till Australien, Chile och Kina. Världens största reserv finns dock i Bolivia, som har 25 procent av de kända reserverna. Landets produktion är fortfarande låg, men nyligen tecknade Bolivias statliga Yacimientos de Litio Boliviano (YLB) ett avtal med kinesiska och ryska företag om att bygga fabriker i landet, vilket har potential att göra landet till världens största producent. Detta uppmärksammades av USA. General Laura Richardson, chef för US Southern Command, varnade för att Kina ”fortsätter att utöka sitt ekonomiska, diplomatiska, tekniska, informationsmässiga och militära inflytande i Latinamerika och Karibien” under en presentation inför representanthusets Armed Services Committee i mars.

I maj 2020 skrev Elon Musk, en av världens rikaste personer, på X (tidigare Twitter) att ”Vi kommer att kuppa vem vi vill! Ta itu med det”. Hotet var ett svar på ett inlägg som skickats till miljardären om hans roll i att avsätta Bolivias tidigare president Evo Morales. Det kan låta som övermod, men tvisten om resurser är på riktigt, vilket visas av de tusentals miljarder dollar som USA har spenderat på krig i Mellanöstern för att få kontroll över oljan. Krig och enorma militärutgifter är det främsta uttrycket för det kapitalistiska systemets destruktiva natur. De förvärrade interimperialistiska konflikterna har ökat risken för krig. År 2023 var det år då det förekom flest väpnade konflikter i världen. 59 konflikter involverade 90 länder, inklusive krigen i Ukraina och Gaza.

Det finns också en växande dispyt om marknader för slutprodukter. Kina producerar 80 procent av solpanelerna, 60 procent av elbilarna och 80 procent av batterierna till dessa bilar.

Bidens svar på USA-imperialismen har varit att lansera enorma offentliga investeringspaket, såsom Inflation Reduction Act och Chips and Science Act värda över 400 miljarder dollar, men också att öka protektionismen. I maj meddelade Biden att importtullarna på elbilar från Kina skulle höjas från 25 procent till 100 procent. Den 4 juli införde även EU nya tullar på elbilar från Kina, som är upp till 38 procent.

Alla försök att lösa miljöproblem med hjälp av marknaden förvärrar bara problemet, eftersom marknaden till sin natur är en rovmarknad. För varje offentligt investeringspaket som öppnas upp för marknaden ser vi en anhopning av gamföretag.

”Koldioxidmarknaden” och andra liknande planer löser inte problemet. De är ett sätt att tillåta stora företag att fortsätta förorena, oftast ovanpå en nykolonial och extremt korrupt relation med fattiga länder, till exempel när de betalar för att inte hugga ner en skog, vilket ändå inte borde göras, eller för återplanteringsplaner som ofta är obefintliga.

Hanteringen av klimatkatastrofer är också mycket avslöjande. I översvämningarna i Rio Grande do Sul såg vi effekterna av åratal av avreglering av miljölagar och nedskärningar av investeringar i förebyggande åtgärder. De omedelbara åtgärderna för att rädda människor, ta hand om dem, ge dem mat och tak över huvudet utfördes till största delen av frivilliga och delvis av den offentliga sektorn. I den mån privata företag hade något att erbjuda var det att profitera på den enorma efterfrågan på vatten, mat och utrustning.

Men vad värre är, katastrofer används för att främja storföretagens intressen. Borgmästaren i Porto Alegre, Sebastião Melo (högercenterpartiet MDB), anlitade det amerikanska konsultföretaget Alvarez & Marsal för att planera återuppbyggnaden av staden. Detta företag var ökänt för sin roll efter orkanen Katrinas förödelse i New Orleans i USA 2005. Det hjälpte till att genomföra en plan för att privatisera sjukvård och skolor. 7 000 lärare avskedades och antalet offentliga skolor minskade från 123 till 4. Dessutom genomfördes en gentrifieringsplan som fördrev en stor del av stadens svarta och fattiga befolkning. Vi ska inte förvänta oss något bättre den här gången.

I det inledande ögonblicket av stor nationell uppståndelse utlovas allt. Men erfarenheten visar att regeringarna inte genomför de nödvändiga åtgärderna, eftersom de inte är beredda att ta resurserna från de rika, storföretagen och bankerna. Dessutom är byggbranschen ökänd för att vara korrupt och ineffektiv, men lönsam. Under 2011 ledde kraftiga regn till jordskred som krävde över 900 dödsoffer i Petrópolis (i Rio de Janeiro-regionen). Människor väntar fortfarande på nya hem, mer än ett decennium senare. Två år efter tragedin med 133 döda i Pernambuco har mer än 2 000 människor fortfarande inte återvänt hem.

Statliga företag måste ställas under arbetarnas demokratiska kontroll och ledning och införlivas i en demokratisk planering av ekonomin

Därför är det viktigt att ha demokratisk kontroll över donationer och resurser för återuppbyggnad, genom boendekommittéer, fackföreningar och sociala rörelser. Återuppbyggnaden måste utföras av offentliga företag, som exproprierar de stora entreprenörerna under demokratisk arbetarkontroll och ledning.

De gigantiska utmaningar som klimatförändringarna innebär kan bara hanteras genom att helt bryta med den marknadsekonomiska logiken. I dag är produktionen inriktad på att generera vinster för en liten elit. Mycket av denna produktion sker för att tillgodose en tillverkad, onödig, skadlig eller snabbt kasserad efterfrågan, med lyxvaror, överdriven konsumism, programmerad föråldring, eller ännu värre, de enorma utgifterna för förstörelsevapen.

Det kommer att bli nödvändigt att sätta in alla resurser för att anpassa samhället till de förändringar som redan har ägt rum och börja återställa skadorna. Detta kan ske om samhällets resurser används för att tillgodose verkliga sociala och miljömässiga behov.

Naturresurser som mineraler, vatten och inhemsk växtlighet ska inte stå till förfogande för privat exploatering i vinstsyfte, utan ses som gemensamma tillgångar som ska utvinnas så lite som möjligt och återanvändas så mycket som möjligt. Dagens soptippar och hav är fulla av plast och annat avfall, eftersom det är billigare att tillverka nya produkter än att återvinna.

Men det räcker inte att resurserna kontrolleras av statliga bolag om dessa agerar enligt marknadslogik, som Petrobras, den brasilianska oljejätten. Statliga företag måste ställas under arbetarnas demokratiska kontroll och ledning och införlivas i en demokratisk planering av ekonomin. Detta gäller även de stora företagen inom andra sektorer som styr ekonomin och förbrukar enorma resurser, vilka också skulle behöva ingå i en demokratisk plan: transportsektorn, jordbruksindustrin, byggsektorn och jättarna inom konsumentsektorn – vare sig det gäller elektroniska produkter, hushållsapparater, möbler, livsmedel och annat.

Genom att nationalisera de stora företagen, liksom finanssektorn och bankerna, kommer det att bli möjligt att bryta marknadens logik och makten hos den lilla elit som i dag påtvingar resten av befolkningen sina intressen. Då kan produktionen börja inriktas på den stora majoritetens behov och vår kunskap, teknik och gemensamma tillgångar kan användas för att börja reparera den skada som århundraden av kapitalism har orsakat planeten.

• Läs också Offensivs fördjupningsartiklar om Grön socialism här