foto: Jonas Brännberg
Det krävs aktiv kamp och rörelser för att åstadkomma förändring.
Nedan publicerar Offensiv i nedkortat format vänsterprofilen Alexey Sakhnins debattartikel om feminismens död i Sverige, följt av Socialistiska Feministers svar.
Feminismens död
Under det senaste decenniet verkar den nya vågen av feminismen (den som är ”utan socialism”) nått många av sina mål. Kvotering av kvinnor till vd-poster, införande av könlöst pronomen och den oändliga raden av genusfrågor i media – allt detta har spridit sig utanför Europas gränser. Men i hjärtat av politisk korrekthet och feminism, i Sverige, bryggs en allvarlig kris i den feministiska rörelsen tillsammans med ett uppsving för konservatism.
När Greta Thurfjell, kolumnist i Dagens Nyheter, kom med artikeln ”feminismen är inte cool längre” var det som att en bomb slog ner i feminismen huvudstad. ”(…) Det finns något så befriande i att tillåta sig själv att vara en dålig feminist. Det känns… lite coolt.”
Några dagar före denna bomb avgick Gudrun Schyman som ledare för Feministiskt Initiativ (FI). Hon symboliserar verkligen en epok. 1993 blev Schyman ordförande för Vänsterpartiet, som år 1990 strök ”kommunisterna” ur sitt namn. Istället för klasskamp och proletariat började de prata om mänskliga rättigheter, särskilt om sexuella minoriteter, och naturligtvis om feminism. 2003 lämnade Schyman V för att bilda FI. 2014 kom FI in i EU-parlamentet och var nära riksdagsspärren.
Alla valdistrikt där FI blev största parti fanns i de fyra storstäderna, där de mest utbildade och välbärgade bor. I arbetarkvarter, på landet, eller ännu mer i invandrarförorterna blev resultatet dock nära noll. Väljarbasen var de mest privilegierade. I årets val fick FI katastrofala 0,62 procent. Självklart finns feminism i nästan alla svenska partiers program, men Schymans förlust visar att detta snart kan förändras.
Schymans feminism symboliserar också västvärldens feminism och dominerande sociala ordning. Den fick denna roll när världens regeringar började med massiva privatiseringar, avreglerade arbetsmarknaden, lättade på skatter på kapital och löste upp det sociala skyddsnätet. Resultatet blev den otroliga ojämlikheten och den stora lågkonjunkturen, som världen inte kunnat övervinna på tio år.
En studie gjord av svenska fackföreningar visar att under de senaste 25 åren försämrades många arbetares villkor – kvinnor drabbades hårdast. För många blev arbetet osäkert, tillgången till sjukvård försämrades, beroendet av arbetsgivare ökade liksom förekomsten av sexuella trakasserier. 1995 uppgav endast 7 procent av kvinnorna att de hade utsatts för sexuella trakasserier, vilket hade ökat till 15 procent år 2018. Allt medan feminismen triumferade.
FI var inte den enda parten som mästrade – Liberalernas valparoll 2014 var ”Feminism utan socialism”. Genusstudier blev ett av de mest populära ämnena i den akademiska världen. Medierna gjorde hela kampanjer mot riktiga eller föreställda ”sexister”. Politisk korrekthet blev den nya censuren. Men miljontals arbetande kvinnor kände under tiden bara att deras liv blev värre.
Ju mer liberaler och vänster-centrister pratade om jämställdhet, medan de fortsatte att förstöra välfärdsstaten, desto mindre blev de betrodda av offren för deras politik. Varje år blev feminismen mer en ideologin för de privilegierade.
Men den växande krisen polariserade samhället. Monopolet för de nyliberala eliterna utmanas nu av politiska populister. I det här klimatet försöker de gamla eliterna – stora företag, medierna, den korrupta byråkratin – att forma allianser, inte med de impopulära liberalerna, utan med extremhögern som utlovar en stålhård ordning, återkomsten av ett mytiskt, lugnt förflutet. Med den alliansen fungerar inte fyrverkerier av ”mänskliga rättigheter”, ”feminism” och ekologiska diskussioner längre. Tvärtom.
I ett annat hörn av planeten ropar kvinnor ”De representerar inte mig”, Brasilien under presidentvalet. Men extremhögerpolitikern Bolsonaro vann valet. Han fick 44 procent av kvinnornas röster, nästan samma andel som den profeministiska kandidaten Fernando Haddad från PT.
Självklart kommer inte reaktion, främlingsfientlighet och klerikalism att lösa de grundläggande orsakerna till den växande lågkonjunkturen. De kommer endast att ligga till grund för censur, repression och våld som kommer att riktas mot de som verkligen försvarar jämlikheten. Men för att bekämpa reaktionärer har vänstern inte råd att hålla fast vid det misslyckade social-liberala projektet, utan måste tvärtom ta avstånd från det, knyta banden på både politiska och kulturella nivåer.
I motsats till konkursen ”feminism utan socialism” måste vi ha en ny sanning: ”Ingen socialism – ingen jämlikhet”.
Alexey Sakhnin
Kom med i kampen istället för att ordna begravning
Alexey Sakhnin anordnar en begravning för feminismen i Sverige, men om han tror att feminismen är död kommer han snart att se ett spöke. Sakhnin försöker argumentera för socialism istället för feminism. Kampanjorganisationen Socialistiska Feminister förstår inte orsaken till det. Vi säger istället: Kom med i kampen mot högerhotet.
Feminismen är inte död. För att ge några exempel: Jämlikhet mellan könen var den politiska fråga som växte mest i opinionsundersökningarna under valet i september och ökade med tio placeringar sedan valet för fyra år sedan till att nu vara den tredje viktigaste frågan för väljarna (Valu). Jämlikheten mellan könen är den viktigaste frågan för ungdomar visade Ungdomsbarometern, och antalet tjejer som kallar sig själva feminister har dubblerats de senaste fyra åren till 72 procent.
Metoo var väldigt stark i Sverige, med 65 olika upprop och över 100 000 undertecknare. Detta har resulterat i reformer, som statliga pengar till utbildningar om sexuella trakasserier inom sjukvården, skolan och polisen. Efter flera års kamp har Sverige infört en samtyckeslag, vilket redan har hjälpt våldtäktsoffer.
Men det är sant att varningsflagg är nödvändigt. Du behöver inte ta dig till Brasilien för att hitta hot från extremhögern, högerpopulism eller konservatism. Sverige är i politisk kris. Fortfarande är ingen regering bildad efter valet. Rasistpartiet SD blev tredje största parti och de traditionella högerpartierna M och KD är i en process av att bilda ett block med dem. Det är den långvariga krisen för S som har öppnat för rasisterna. S är inte längre ett parti för arbetare eller välfärd. Nedskärningar och privatiseringar har fortsatt under förra mandatperioden.
Det finns värderingsmässiga könsgap. Antalet män över 30 år som kallar sig själva feminister har halverats på fyra år, enligt Sifo. Högern är full av rasism, antifeminism och attacker mot arbetare – se vad som händer just nu i Norge. Högerregeringen vill ha med sig motsvarande Kristdemokraterna i regeringen, vilket öppnar för inskränkningar i aborträtten. Detta svarades direkt med demonstrationer på 33 orter för en månad sedan – kampen lär fortsätta.
Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ är inte ”Feminismen” i Sverige (inte den enda feminismen). Om Sakhnin vill lyfta behovet av socialism, varför nämner han inte Vänsterpartiets framgångar i valet, det bästa på 20 år?
Han beskriver korrekt attackerna på välfärden som har pågått under lång tid, vilket har vidgat klassklyftorna. Allt detta kommer nu att öka dramatiskt. Medan det är alldeles för lite kamp och motstånd mot attackerna på arbetare och kvinnors rättigheter i Sverige är den kamp som existerar oftast dominerad av arbetarkvinnor; Äldrevårdsupproret, Mammorna mot våld och BB-ockupationen i Sollefteå för att nämna några exempel.
Feminismen är inte död, men den är fragmenterad. Vi från Socialistiska Feminister uppmanar till kamp. Aktiva feminister måste kämpa tillsammans med arbetarorganisationer och antirasistiska grupper för att bygga en stark gräsrotsrörelse till försvar av bostäder, sjukvård, skolor med mera – mot det ökande våldet, till försvar av rätten till asyl. Högern har redan börjat attackera kulturprojekt med vänster- och feministiska inslag, och de kommer fortsätta med att attackera genusperspektiv i utbildningen. Om de försöker röra aborträtten kommer de att bränna sina händer.
För att nå verklig jämställdhet och välfärd för alla krävs en antikapitalistisk systemförändring och uppbygget av ett socialistiskt demokratiskt samhälle. På vägen dit måste vi kämpa – inte bara med våra pennor, utan genom att organisera enorm arbetarkamp med styrkan att utmana systemet. Detta blir endast görligt om genusfrågor sätts i förgrunden.
Socialistiska Feminister
