Debatt: Pandemihanteringen – Att sminka en gris

Debattartikel av Jonas Brännberg, kommunfullmäktigeledamot för RS i Luleå // Artikel i Offensiv

Det senaste året har samhället som helhet och i synnerhet välfärden ställts inför ett allvarligt prov. Trots en kraftig skönmålningskampanj från politiker och chefer i styrande positioner är det uppenbart – pandemin har avslöjat alla de svagheter som åratal av marknadsanpassningar, privatiseringar, nedskärningar och toppstyre skapat. Precis som med förslaget om försämrad LAS handlar det om desperata försök att ”sminka en gris”.
Det borgerliga systemskiftet har förvandlat det som en gång var en av världens mest utbyggda välfärdsstater till en schweizerost där hålen är större än skyddsnäten.
Det går inte att peka ut ett skäl till varför Sverige har högre smittspridning och många fler döda än våra jämförbara nordiska grannar. Det är inte enbart ”strategin”, vården eller klyftorna i samhället – det handlar om ett systemskifte som förändrat välfärden i grunden och skapat en dödlig mix.
Äldreomsorgen har splittrats sönder av privatiseringar, fast anställd personal har skurits bort medan timvikarier tvingas jaga timmar för att få pengar till hyran. Hemtjänstgrupperna har växt och de äldre träffar betydligt fler och mer stressad personal än tidigare. På vård- och omsorgsboende tvingas personal hoppa mellan avdelningar och tolvtimmarspass för att få ihop till sina tjänster. Viruset kunde inte ha fått bättre hjälp.

Den nyliberala dogmen att ”marknaden sköter saker bättre” användes för att motivera att den statliga läkemedelsindustrin såldes ut till privata vinstintressen. Nu skär de guld med täljkniv. När pandemin kom såg vi vad marknaden klarade – ingenting. Den som var starkast och rikast roffade åt sig mest. När testningen för covid-19 behövde skalas upp var vi efter privatiseringshetsen både utan offentliga lab, apotek och gemensamma läkemedelslager. Fortfarande är testningen alldeles för långsam för att effektiv smittspårning ska vara möjlig.
Medan en del länder snabbt har byggt upp kraftiga resurser för smittspårning abdikerade Folkhälsomyndigheten och svenska regioner direkt för att ”det inte fanns resurser”. Skandalöst nog i dessa coronatider ligger regioner och kommuners ”effektiviseringskrav” (läs nedskärningar) kvar. När viruset muterar visar det sig förstås att det inte finns tillräcklig testkapacitet för gensekvensering, utan man måste lita till labb utomlands. Allt ansvar delegeras nedåt till kommuner och regioner, vars resurser minskats av alla regeringar oavsett partifärg under flera decennier.
Medan miljardärerna i privatiseringarnas och högerpolitikens spår bara har blivit fler och fler samt rikare och rikare har coronadöden blivit en karta över fattigsverige. Trångboddhet, sämre hälsa, beroende av fullbelagd kollektivtrafik som skurits ned trots klimatkris, och lågavlönade jobb ”i frontlinjen” är några faktorer som gör att fattiga betalar ett mycket högre pris än andra för pandemin.

När massvaccinationen ska sättas igång är vi helt i händerna på privata läkemedelsjättar, samtidigt som staten inte tagit något centralt grepp för en effektiv vaccinationsprocess. Att chefer och deras anhöriga gått före i vaccinationskön är bara ett mer konkret uttryck för politiken och människosynen hos de styrande – makt och pengar har företräde framför behoven.
Det går inte att komma ifrån att covid-19-krisen har blivit en brutal dom över en totalt misslyckad nyliberal högerpolitik, som drivits av både S-ledda och borgerliga styren. Inte nog med att kapitalistisk exploatering av miljön tenderar att öka antalet potentiellt farliga virus som överförs till människan; kapitalismens logik gör att pandemiers effekter blir förödande.
I år är det 150 år sedan socialisten Rosa Luxemburg föddes. Mitt under första världskriget, när oskyldiga arbetare slaktades i miljontals för ett fåtal makthavares makt och vinstbegär, myntade hon de berömda orden ”Socialism eller barbari”. Idag ser kapitalismen annorlunda ut, men när miljoner människors hälsa och liv fortfarande offras på ”marknadens altare” är orden lika relevanta.

Pandemin har kastat oss in i det nya normala – där kapitalismens kriser avlöser varandra: hälsa, klimat, ekonomi och politik. Det innebär att 2020-talet kommer att bli stormigt. Fler kommer att ifrågasätta systemet med alla dess uppenbara brister. För att visa en väg bort från kapitalismen och dess kriser måste en kämpande arbetarrörelse återuppbyggas på socialistisk grund. Den kampen är Rättvisepartiet Socialisterna fast beslutna att gå i bräschen för.