”Demokratin, säger Thomas Mann, är den plats där friheten och jämlikheten äntligen möts.” Det citatet, precis i slutet av Ola Larsmos förord till Henrik Arnstads senaste bok Hatade demokrati, kan nog (vilket Ola Larsmo själv konstaterar) vara själva kärnpunkten i Arnstads idéhistoriska utläggning om just demokratins historia som idé. Eller rättare sagt som en uppsättning idéer som ser olika ut under olika historiska skeenden och vilka som bär fram de idéerna och under vilka omständigheter.
Henrik börjar sin bok med en promenad i Shanghai i vilken han i ett par stycken beskriver hur: ”Det är omöjligt att inte bländas av Shanghai. På några årtionden har Kina lyfts upp ur ordförande Maos elände och staden har blivit en världens mest imponerande metropoler.
När kommunistiska diktaturer föll som käglor runt 1990 – med det mäktiga sovjetiska imperiet som främsta exempel – talades det om ’historiens slut’. De globala ideologiska skillnaderna var på väg att utraderas. Snart skulle demokrati regera ensamt, i en fredligare och mänskligare framtid. Men Kina valde sin egen väg. Den kinesiska demokratirörelsen, som inspirerades av glasnost och perestrojka i Sovjetunionen, mötte ett annat öde än motsvarigheterna i kommunistregimernas Europa.”
De båda inledande styckena sammanfattar som jag uppfattar det både styrkorna och svagheterna i boken. Till styrkorna hör Arnstads senare i boken framträdande berättigade skepsis mot det nyliberala ideologiska tramset om ”Historiens slut” som florerade så mycket från runt 1990 fram till åtminstone runt 2007-08 när den internationella finanskrisen slog till.
Men svagheterna uttrycks i en uppfattning om demokrati som något i första hand idéburet, inte ekonomiskt och socialt förankrat. Skrivningarna om ”ordförande Maos elände” hintar om den kinesiska varianten av stalinism som något som uppstod i nämnda ordförandens hjärna och som av honom påtvingades resten av det kinesiska samhället utan rötter i hur det föregående kinesiska samhället såg ut.
I del två av boken tar Arnstad faktiskt upp en hel del intresseväckande om hur våra ursprungliga jägar- och samlarsamhällen sannolikt präglades av något som demokratiforskaren Ronald M Glassman kallar ”lägereldsdemokrati” (campfire democracy).
”Primitiva samhällen ska, enligt Glassman, tidigt ha upptäckt fördelarna i koordinerad matinsamling samt gemensam våldsorganisering, vilket kan ha resulterat i kollektiva och inkluderande beslutsprocesser”, skriver Arnstad.
Intressant nog nämner Arnstad att jordbrukets genombrott och produktionen av ett livsmedelsöverskott innebar nya möjligheter för vad han kallar antidemokrati, vilket kortfattat innebär exkludering och minskad allmän delaktighet i det gemensamma beslutsfattandet (vilken väl får sägas ligger hyfsat nära den klassiskt marxistiska uppfattningen om det bofasta jordbrukets uppkomst som avgörande för de första klassdelade samhällenas uppkomst och spridning världen över.)
I del tre, om vägen mot modern demokrati, tar Arnstad upp om bland annat de engelska ”The Levellers”, som var en radikal rörelse som kämpade för demokrati och jämlikhet i 1640-talets England. Rörelsen krossades i samband med reaktionen som följde på den första engelska borgerliga revolutionen 1644-49, men idéarvet levde vidare.
Beskrivningarna av de klassiska borgerliga revolutionerna – den engelska, den franska och den amerikanska – är intressanta på det sättet att motsättningen emellan exempelvis den franska revolutionens (1789-93) deklaration om de mänskliga rättigheterna som något universellt både uttryckligen i skrift och i praktiken exkluderade såväl kvinnor som befolkningarna på de karibiska öarna, som på den tiden var franska kolonier.
Tidiga franska kvinnliga feminister som i revolutionens namn krävde rösträtt och mänskliga rättigheter också för kvinnor kom att förföljas och till och med avrättas under det jakobinska styret under franska revolutionens höjdpunkt. Kolonialslavarna i Karibien som i slutet av 1700-talet, inspirerade av just jakobinerna och franska revolutionen, reste sig och krävde frihet möttes av blodigt militärt våld från den franska kolonialmaktens sida, ända till de vann sin självständighet i början av 1800-talet.
USA:s självständighetsdeklaration som också, inspirerad av den franska revolutionen, fastslog universella mänskliga rättigheter kom i praktiken att bli uttryck för det självständiga USA:s grundande som en slavägardemokrati för i första hand vita rika män.
Poängen är att ovan nämnda exempel på de historiska rörelserna som har arbetat och drivit kampanjer för demokratins utvidgning till att omfatta tidigare från den borgerliga demokratin exkluderade grupper i väldigt hög utsträckning, så långt de har varit framgångsrika, har varit biprodukter av kamp och seriösa hot om kamp underifrån, samt såväl faktiska revolutioner som allvarliga hot om revolutioner.
Det blev särskilt märkbart under den stormiga revolutions- och kampvåg som följde i Europa och annorstädes direkt efter första världskriget och den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Utan oktoberrevolutionen hade det med all sannolikhet inte blivit något borgerligt-parlamentariskt demokratiskt genombrott i Sverige 1918 och åren strax därefter – utan förmodligen först långt senare under kärvare omständigheter.
Det är i del fyra av Hatade demokrati, om tidsperioden 1815-1991 och då närmare bestämt kapitlet ”Den marxist-leninistiska utmaningen”, jag känner mest invändningar emot författarens beskrivningar av oktoberrevolutionen 1917 och dess ledande aktörer, först och främst Lenin. Jag håller inte med Arnstad om att det som kom att bli staliniststaterna var ”marxist-leninistiska” i den betydelse Stalin själv som självdeklarerad ”ideologisk arvtagare” till Lenin påstod.
Stalinismen var en politisk kontrarevolution som förde en byråkratisk kast till makten. Genom en serie blodiga utrensningar och gradvis allt grövre politiskt förtryck lyckades byråkratin utrota all organiserad opposition till vänster om sig själva och därigenom rulla tillbaka i stort sett alla av oktoberrevolutionens politiska och sociala landvinningar för den breda arbetande befolkningsmajoriteten – förutom de grundläggande två; den trots allt i någon form planerade ekonomin och förstatligandet av produktionsmedlen. Men i avsaknad av socialistisk demokrati och arbetarstyre kollapsade till sist det stalinistiska väldet.
Idag, knappt tre årtionden efter stalinismens kollaps och den nyliberala kapitalistklassens initiala orgier i triumffirande över att ha ”vunnit Kalla kriget”, vilket accelererade den traditionella arbetarrörelsens högervridning och förborgerligande, kan till exempel den svenska socialdemokratin knappast beskrivas som ”reformistiskt socialistisk”. Den är snarare att karaktärisera som kontrareformistiskt antisocialistisk i såväl ord som handling.
Avslutningsvis tycker jag att Hatade demokrati är läsvärd just som en genomgång av demokratins idéhistoria, även om den i mitt tycke haltar en del när det gäller de historiskt-materiella grundvalarna för de demokratiska idéernas motsägelsefulla och komplexa utveckling. Intellektuella och de lärde må ha varit bland de som formulerade och uttryckte demokratiska idéer, men de gjorde det på grundval av kämpande folkliga rörelser underifrån – vilket inte får glömmas bort.
Författare: Henrik Arnstad
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 351
