Demokratikampen – en kamp för socialism

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Världen över är demokratin på reträtt. ”Under 2022 minskade den globala friheten (demokratin) i världen för 17:e året i rad, och kampen för demokrati närmar sig en vändpunkt”, larmade tankesmedjan Freedom House i sin senaste årsrapport om demokratins ställning i världen.

Denna illavarslande trend har förstärkts under 2023 som en följd av det kapitalistiska systemets många samverkande kriser. ”Den globala levnadskostnadskrisen har mötts av en inskränkning av arbetarnas rättigheter i alla delar i världen”, konstaterar världsfacket ITUC i en ny rapport om läget för fackliga rättigheter runt om i världen.
Samtidigt som demokratin attackeras stärks det redan brutala förtrycket i länder som styrs av totalitära regimer, som exempelvis Kina och Ryssland.
Även i länder som räknas som ”fulla demokratier” blir det allt vanligare att regeringarna tar hjälp av diktatoriska metoder och speciallagar för att genomdriva sin politik. För att kunna höja pensionsåldern och knäcka den kamprörelse som skakade Frankrike i våras, den största sedan maj 1968, använde sig president Macron av en specialparagraf i grundlagen som gjorde det möjligt att runda parlamentet.

Det är genom arbetarnas och de fattigas kamp som demokratin har erövrats. För kapitalisterna är demokrati ingen absolut princip. Historien såväl som vår nutid har gett många blodiga exempel på att kapitalistklassen är beredd att offra demokratin för att rädda sin makt och sina rikedomar.
Sedan 1950 har det genomförts åtminstone 242 militärkupper som har krossat demokratin. I detta nummer skildrar vi en av de mest brutala – kuppen i Chile för 50 år sedan som USA-imperialismen stod bakom.
”Jag förstår inte varför vi måste stå bredvid och se på när ett land blir kommunistiskt på grund av dess folks oansvarighet. Frågorna är alldeles för viktiga för att de chilenska väljarna skall få bestämma själva”, sa Henry Kissinger, som först var nationell säkerhetsrådgivare och sedan USA:s utrikesminister 1973-75, inför valet av Salvador Allende som president 1970. Kissingers uttalande kan stå som en illustration av hur kapitalisterna ser på demokratin.

Sedan 1950 har det genomförts åtminstone 242 militärkupper som har krossat demokratin

En ny, mer aggressiv höger har också vuxit fram som ett resultat av den politiska krisen och de traditionella partiernas tillbakagång. Trumpismen i alla dessa skepnader utgör ett hot mot demokratin. Trumps försök att stjäla valet 2020 slutade med att han manade sina anhängare att storma Kapitolium i januari 2021.
Sedan dess har den politiska krisen i USA fördjupats och det kan inte uteslutas att Trump på nytt blir president på grund av Bidens tillkortakommanden. Biden, som har framställt sig som demokratins förkämpe, har inte varit främmande för att använda sig av tvångslagar mot arbetarnas och fackföreningarnas kamp (i slutet av förra året stoppade Biden fortsatta strejker för järnvägsarbetarna med hjälp av en speciallag).
I ett land där de superrika och storföretag har två partier – Republikanerna och Demokraterna – och vanliga människor inget parti och det samtidigt ”inte finns några begränsningar för kampanjbidrag, har en person, en röst, förvandlats till en dollar, en röst” (brittiska The Guardian i förra veckan).
Attackerna mot demokratin och polisvåldet har dock besvarats med masskamp, och den revolutionära rörelsen i Iran förra året visar att inte ens den brutalaste diktaturen sitter säkert.

Men kampen ger också ännu ett exempel på att kampen för demokrati, kvinnors rättigheter och nationellt självbestämmande inte kan avskiljas från kampen för arbetarstyre och socialism. Masskampen kan fälla diktaturer, men om inte kapitalismen avskaffas riskerar de demokratiska fri- och rättigheterna som kampen vinner att snabbt urholkas om inte massorna kan driva revolutionen vidare, vilket exempelvis den arabiska vårens efterföljd visar.
Demokratins globala reträtt är en följd av kapitalismens kris och krisen för alla de institutioner som har formats för att skydda en mäktig men liten maktelit, vilket i än högre grad förenar kampen för demokratiska rättigheter med kampen för socialism.