Mellanöstern: Lönnmord fördjupar och utvidgar blodbadet

300 dagar av skräck

Av Yasha Marmer, Socialistiska Kamprörelsen (ISA i Israel-Palestina), ursprungligen publicerad på hebreiska den 31 juli

Den israeliska Netanyahu-Gallant-regeringens provokativa mord driver Mellanöstern till randen av ett regionalt krig. De krossar hoppet om en vapenvila i Gaza, som också kunde ha lett till ett avtal om fångutväxling och ett slut på eldväxlingarna längs gränsen mellan Israel och Libanon. Den allvarliga rädslan för en omfattande upptrappning under de kommande dagarna gör det bara ännu mer angeläget och nödvändigt att protestera och kämpa för en lösning.

Den israeliska högerregeringens provokativa mord under de senaste dagarna har på ett aggressivt sätt fått den regionala pendeln att svänga från möjligheten till ett avtal om eldupphör i Gaza till en omfattande ”flerfronts”-eskalering i riktning mot ett regionalt krig. Den inneboende faran i denna utveckling och dess destruktiva konsekvenser kan inte överskattas.

Premiärminister Netanyahu, försvarsminister Gallant, stabschef Herzi Halevi och cheferna för den israeliska militären är redo att spilla fler floder av blod och driva hela Mellanöstern till randen av ett regionalt krig. De gör det i en desperat jakt efter en ”segerbild” på den 300:e dagen av den blodiga kris som bröt ut den 7 oktober och den israeliska kapitalismens folkmordsattack på Gazaremsan, där inget av de officiella krigsmålen (”störta Hamas” och återlämnande av all israelisk gisslan) har uppnåtts. De senaste provokativa morden utfördes med en medveten och cynisk risk för invånarnas liv i hela regionen: i Libanon, Syrien, Iran, Jemen, de ockuperade palestinska territorierna och Israel.

Mordet på Ismail Haniyeh i Teheran, chef för Hamas politiska byrå, inträffade bara några timmar efter mordet på Fuad Shuker (Haj Mohsein), en högt uppsatt Hizbollahmedlem, i Beirut genom ett israeliskt flyganfall som också dödade fem invånare, däribland barn, och skadade över 85 andra. Dessa mord är en direkt fortsättning på den demonstrativa bombningen av civil infrastruktur i hamnen i Hodeidah i Jemen den 20 juli och mordförsöket på Mohammed Deif den 13 juli i Al-Mawasi-området på Gazaremsan, en del av en massaker som dödade minst 90 fördrivna palestinier.

Den israeliska arméns talesman försökte koppla mordet på den höga Hizbollah-ledare i Beirut till katastrofen i Majdal Shams, en by på de annekterade Golanhöjderna där 12 barn och tonåringar på en fotbollsplan dödades av raketer som avfyrades från Libanon. De demonstrativa mord som planerades av armécheferna och den israeliska högerregeringen var inte avsedda att skydda barnen i Majdal Shams. Det är samma personer som är ansvariga för masslakten på Gazas barn, som nu kallas ”barnens kyrkogård”, med uppskattningar att de barn som dödats av den israeliska militären uppgår till skrämmande 15 000. Över 40.000 palestinier har hittills omkommit i den historiska massakern i Gaza och antalet skadade närmar sig 100.000. Den fulla omfattningen av blodbadet är ännu oklar och epidemier – däribland polio och hepatit – härjar i den ödelagda remsan. Den israeliska högerregeringens politik har lett till förödelse i Gaza genom bombningar, svält och förnekande av grundläggande behov för miljontals människor. Detta inferno, liksom mordpolitiken, kan inte och var inte avsett att garantera israelernas personliga säkerhet.

Driver den israeliska regeringen på för en direkt militär konfrontation med Iran?

Talesmän för armén och regeringen skyndade sig i går att ta på sig ansvaret för mordet i Beirut men de har ännu inte officiellt har tagit på sig ansvaret för mordet i Teheran. Det är försök att vinna politiska poäng för Netanyahu och hans regering. Premiärministerns kansli släppte bilder på honom själv tillsammans med uniformerad personal minuter efter rapporterna om bombdådet i Beirut igår, och i kväll (onsdag) skyndade sig Netanyahu att organisera en presskonferens. På så sätt försöker den mordiska regeringen få stöd av israeliska allmänheten, av vilken majoriteten önskar dess fall. Men det primära syftet med detta agerande, sett ur perspektivet för den israeliska kapitalismens politiska och militära del, som befinner sig i en djup geostrategisk kris utan en ”exitstrategi” och en plan för ”dagen efter”, är dock att sända ett tydligt budskap om beredskap för regionalt krig på flera fronter och till och med en vilja att dra in den iranska regimen i en direkt militär konfrontation.

Det verkar som om åtminstone vissa delar av regeringen och den militära eliten hoppas att de på detta sätt återigen ska kunna få politiskt och militärt stöd från Washington inom ramen för en regional upptrappningsdynamik, som påverkar och påverkas av rivaliteten mellan supermakterna i väst och öst. Samtidigt som Rysslands vice utrikesminister Michail Bogdanov uttalade att mordet på Haniyeh är ett ”oacceptabelt politiskt mord”, utlovade USA:s försvarsminister Lloyd Austin militärt stöd till Israel i händelse av en upptrappning. Samtidigt är amerikanska örlogsfartyg på väg mot Libanons stränder. USA:s utrikesminister Antony Blinken försökte ta avstånd från mordet på Haniyeh och hävdade att Vita huset inte var informerat och inte var inblandat. Det iranska utrikesministeriet klargjorde dock att man ser USA som ansvarigt vid sidan av Israel.

Haniyeh anlände till Iran för att delta i den nya presidenten Masoud Pezeshkians invigningsceremoni. Arrogansen i mordet är gränslös, som om man försökte driva den iranska regimen från att genom ombud agera mot Israel till en direkt militär konfrontation.

Pezeshkians ställföreträdare, Reza Arif, sade att Teheran inte vill ha någon ytterligare upptrappning i Mellanöstern efter mordet. Den iranska regimen kommer dock att få svårt att inte agera. Den högste ledaren, Khamenei, hotade med att ”det är Irans plikt att hämnas Haniyehs blod eftersom han dog martyrdöden på vår mark”, och revolutionsgardet hotade med ett ”hårt och smärtsamt svar från motståndsfronten, särskilt Iran”. En medlem av houthiernas politiska byrå, Hazam al-Assad, anslöt sig också till hoten: ”Det finns en samordning när det gäller svaret. Det kommer att vara omfattande och mycket större, i proportion till händelsens omfattning.” Attentatet i hjärtat av Beirut är i sig, utan attentatet i Iran, ett provokativt steg mot att ”ändra ekvationen” från den israeliska högerregeringens sida med tanke på att Hizbollahs generalsekreterare under det pågående kriget upprepade gånger har sagt att hans organisation skulle svara på en attack i Beirut genom att slå till mot Tel Avivs storstadsområde.

Ett attentat mot försök att nå en överenskommelse?

De provokativa morden, som liknar mordet på Hamasledaren Salah al-Arouri i Beirut i januari förra året, har åtminstone för tillfället fått förhandlingarna om ett avtal om eldupphör och fångutväxling på Gazaremsan att spåra ur. Redan innan hade Netanyahu och hans regering lagt ytterligare hinder i vägen, vilket kan liknas vid ett mord på avtalet. Nu har Netanyahu och Gallant valt att mörda Haniyeh, som anses vara en central person i hanteringen av förhandlingarna och förmedlingen av budskap mellan Qatars regering (som leder förhandlingarna) och Hamas ledning i Gazaremsan.

Gallants uttalande, att ”Israel även efter mordet arbetar för att uppnå en ram som gör det möjligt att återlämna gisslan”, var i första hand avsett att avvärja påtryckningar och ge en falsk bild av att den provokation som han inledde var avsedd att främja en överenskommelse och vapenvila. Sharon Lipschitz, dotter till gisslan Oded, sade efter mordet att ”det finns ett medvetet försök från Herr Övergivande (av gisslan), som leder regeringen, att inte låta avtalet gå igenom”. Under de veckor som högerregeringen arbetade för att få avtalet att spåra ur krävde några av gisslans familjer upprepade gånger att Histadrut-ledaren (Histadrut är den största fackföreningsfederationen), krigsanhängaren Bar-David, skulle utlysa en generalstrejk. Det är viktigt att öka trycket på Bar-David och fackföreningsledarna i Histadrut och andra fackföreningar för att få den organiserade arbetarrörelsen att verka för ett utbytesavtal, eldupphör och återupprättelse för förtryckta.

En fortsatt militär attack mot Gaza och att ockupationsarméns befäster sina positioner i remsan kommer inte bara att omintetgöra ett avtal och förlänga krigskrisen, utan i själva verket fördjupa och utvidga den. Det faktum att Mellanöstern i dag är närmare ett regionalt krig än vid någon annan tidpunkt under de senaste 300 dagarna är ett uttryck för detta. Ett annat uttryck för krisens djup och dess faror sågs tidigare i veckan i en maktdemonstration från högerextremister, där Knessetledamöter och maskerade revolvermän obehindrat stormade militärbaser för att försvara de fruktansvärda metoderna med tortyr och sexuella övergrepp mot palestinska fångar.

I de territorier som före 1967 utgjorde Gaza och Västbanken utlystes en generalstrejk nu på morgonen (onsdag) i protest mot mordet på Haniyeh. I Jordanien demonstrerade tusentals ungdomar framför den israeliska ambassaden i Amman, trots kraftigt polisförtryck. När fler protester organiseras som svar på mordet i regionen och världen över kommer de främst att uttrycka ett skarpt motstånd mot militär aggression och det nationella förtrycket av palestinier, som har nått en barbarisk höjdpunkt i år. Detta innebär dock inte nödvändigtvis ett fullständigt eller entusiastiskt stöd för Haniyehs åsikter och politiska väg, Hamas eller den iranska regimen. Socialistiska krafter motsätter sig dessa bland annat eftersom de utgör en återvändsgränd för den palestinska kampen för nationell och social befrielse.

Denna kamp är starkt kopplad till den nödvändiga kamp som arbetare i regionen måste föra för att få slut på belägringen, ockupationen och det nationella förtryck som miljontals palestinier utsätts för, till imperialistiska krig och till ingripanden av supermakterna i väst och öst som stöder sig på oligarkier i Israel och regionen. En sådan förändring kan vara möjlig, inte under dagens kapitalistiska system, utan som en del av en kamp för socialistisk omvandling som garanterar demokrati och personlig säkerhet, baserad på lika rättigheter till existens och självbestämmande. Detta skulle innebära att nyckelresurser i samhället tas över i demokratisk offentlig ägo för att användas för allas välfärd, för att eliminera ojämlikhet, fattigdom, bostadsnöd och arbetslöshet.

Kampen för vanliga invånares liv och framtid i hela regionen måste fortsätta att byggas här och nu, eftersom miljoner människor i hela Mellanöstern, inklusive Israel, fruktar den förväntade upptrappningen under de kommande dagarna. Denna djupa rädsla skärper bara det akuta behovet av att organisera demonstrationer, protestaktioner och till och med samordnade gemensamma strejker på nationell och till och med regional nivå, med en tydlig uppmaning:

Socialist Kamp (ISA i Israel-Palestina) och International Socialist Alternative säger

• Nej till regionalt krig! Stoppa morden och provokativa attacker.
• Nej till invasion av Libanon, stoppa blodbadet i Gaza – dra tillbaka alla israeliska militära styrkor från Gazaremsan, ja till att fångarna återlämnas – ”alla för alla”.
• Stoppa arméns och bosättarnas attacker på Västbanken.
• Ja till återuppbyggnad av Gaza, under demokratisk kontroll av invånarna, och återupprättelse för all förtryckta grupper.
• Ja till kampen för att upprätta en oberoende, demokratisk, socialistisk palestinsk stat med lika rättigheter och till kampen för demokrati och socialistisk förändring i Israel och regionen, som försäkrar lika rättigheter för alla nationer och alla minoriteter.