Krönika av Liv Gustavsson Rhodin
Göteborg 2001 skakade om alla närvarande.
Dels deltog vi i de dittills största demonstrationerna i Sverige
på mycket länge, dels blev marxismens teorier om staten som
kapitalets verktyg till konkreta erfarenheter – verkliga blåmärken
och blykulor.
Krigsstämningen, med en polishelikopter ständigt hängande
i luften som en ond stålinsekt, skapades redan samma morgon Bush
anlände till Göteborg. Första provokationen var stålcontainer-muren
runt Hvitfeldtska, omkring 500 demonstranter spärrades in på
skolan som var navet i Göteborgsaktionens verksamhet (informationscentrum,
sjukstuga, matbespisning, mm).
Med hundar och hästar skar polisen av den lugna ”Antikapitalistmarschen”
på fredagen, som RS och några andra organiserade. Polisen
attackerade med stort våld. sen kom stenarna och kravallerna.
En lång dag med flera attacker från polisen men också
en stor demonstration mot EU slutade med Reclaim the Citys fest där
tre personer blev skjutna.
Polisbrutaliteten i Göteborg var en allvarlig varning. Den ger en
vink om hur långt polisen är beredd att gå om den känner
att den ges fria händer. Statens våld har fortsatt med rättsprocesserna:
dom på dom med mångdubbelt längre straff än vad
som varit normalt tidigare har slagits fast.
Hittills har 59 personer fått fällande domar (32 av dessa fick
noteringar om sin politiska tillhörighet i domen). Flera av dessa
politiska fångar har nu suttit av det första året på
sina fängelsestraff. Nyligen las förundersökningen mot
poliserna som sköt ned för tredje gången, medan demonstranter
har dömts till flera års fängelse för att vifta med
händerna eller kasta stenar. Även att försöka lugna
folk och hindra stenkastning har setts som bevis på att man ”leder
upploppet”.
Ytterligare bevis på vilken sjuk värld vi lever i har fortsatt
att komma – Genua där Carlo Guiliani sköts till döds,
11 september, Bushs krig mot Afghanistan och Irak, nya terrorlagar där
i princip vad som helst kan klassas som terrorism, förslag på
maskeringsförbud och mer vapen till polisen osv.
Vid årets G8-möte i Evián
slog världens ledare fast att fattiga även i fortsättningen
ska förvägras aids-medicin samtidigt som en demonstrant som
hängde i en banderoll på en bro föll och fick livshotande
skador då polisen skar av repet.
Men motståndet har växt. USA:s strävan efter världsherravälde
möttes av den enorma antikrigsrörelsen, som runt om i världen
nu följs av en våg av arbetarkamp: generalstrejker i Peru,
Italien och Grekland, storstrejk i Österrike och en massiv strejkvåg
i Frankrike till exempel. T o m i Sverige har kamp brutit ut med Kommunals
strejk.
Sanningen om Göteborg har delvis sipprat ut, även om händelserna
efter två år inte finns så långt fram i medvetandet
hos de flesta. Jag tror att Göteborg är som de första molnstrimmorna
man ser på himlen när ett oväder är på väg.
Vi har stormarna framför oss. Framtiden tillhör arbetarkampen,
och det är ditåt den antikapitalistiska rörelsen måste
vända sig. Kampen mot USA:s krig gav rörelsen en ny dimension
och nu finns chansen att smälta samman med arbetarnas kamp som har
möjligheten att förändra hela samhället; att inte
bara stoppa de mäktigas möten utan störta hela deras kapitalistiska
samhällssystem.
Vid EU-toppmötet i Sevilla förra året var 10 miljoner
ute i generalstrejk mot regeringens nyliberala politik och demon mot toppmötet
var fantastisk. Den avslutades dock utan att det ens hölls ett tal!
Det är arbetarnas kamp som kan se till att rörelsen inte blir
marginaliserad, men det krävs också kamperfarenheter, organisering
och målmedvetenhet.
Rättvisepartiet Socialisterna menar att kampen måste beväpnas
med ett socialistiskt program. Huvudproblemet för den antikapitalistiska
rörelsen idag är just avsaknaden av program och de anti-organiseringsstämningar
som också underblåses av den allt mer högervridna ledningen.
I Evián förde en grupp fram parollen: ”The only good
system is a sound system”…
Sociala forum som European Social Forum i
Florens förra året har diskuterat och diskuterat utan att göra
några ansatser till att egentligen komma fram till något.
För att inte utmana den rådande ordning de själva är
en del av vill ledargrupperingarna som t ex Rifondazione Comunista i Italien
och författaren Naomi Klein hålla det hela så brett,
dvs utslätat, som möjligt.
Varken i Sevilla eller Köpenhamn gjordes det några egentliga
försök att nå toppmötet, vilket det har riktats klagomål
mot från vissa håll. Visst skulle det vara en stor seger om
något av utsugarnas planeringsmöten/pr-jippon stoppades, men
det räcker inte att bara fortsätta följa toppmötena.
Antikapitalism måste också bli att agera mot privatiseringar,
nedskärningar och attacker på arbetare här och nu.
