Den antimilitaristiska kampen mot ”Det befästa fattighuset”

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

När en hel värld osäkras av den kapitalistiska stormaktsrivaliteten mellan USA och Kina och det krig som Ryssland inlett mot ett Ukraina som beväpnas av Väst har vi åter kastats in i en ny era av militär kapprustning, sanktioner och mänskliga katastrofer. Då kan vi inte ens utesluta risken för att kriget i Ukraina liksom en gång Balkankrigen 1912 och 1913 skulle kunna följas av ett nytt och ännu mer barbariskt världskrig än det första som inleddes i augusti 1914.

Desto större är anledningen att minnas den socialistiska ungdomsrörelsens stolta kamp mot dåtidens militarism och det världskrig som denna utmynnade i. Det var en kamp innan kriget mot de militära rustningarna och krigsförberedelserna åren 1911-1914, efter världskrigets utbrott mot den högeraktivism för ”modig uppslutning på Tysklands sida” 1915 och 1916 som även hotade dra in Sverige i det katastrofala blodbadet.
Det var också en kamp mot de socialdemokratiska ledare i de flesta länderna som med början i Tyskland slöt upp bakom de egna regeringarnas krigspolitik vid krigsutbrottet. Ungdomsrörelsen pekade mot nödvändigheten av en ny socialistisk och revolutionär international och stöd till de ryska och tyska revolutioner 1917 och 1918 som till sist stoppade blodbadet. På svensk mark var detta strider som leddes av det Socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Ungdomsförbundet hade redan i samband med unionskrisen 1905 spelat en hjältemodig nyckelroll i en massiv agitation bland inte minst de värnpliktiga mot den kungahöger som ville kväsa Norges frigörelse från den svenska kronan med krig. Det snabbt växande förbundet hade också radikaliserats av årtiondets otaliga klasstrider och spelat en nyckelroll i arbetarrörelsens reorganisering efter nederlaget i storstrejken 1909.

Dramatiken var stor både under och efter den strid som utmynnade i det reaktionära ”bondetåget” med 30 000 bönder och godsägare till stöd för rustningarna och kungakuppen 1914 då statsminister Staaff fick sparken. Redan två dagar senare besvarades bondetåget med ett 50 000-hövdat arbetartåg, organiserat av socialdemokratin i Stockholm. Riksdag och kung tillsatte då en handplockad regering av kapitalister, direktörer och godsägare.
I den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedins stridsskrift Varningsord 1912 som spreds i en miljon exemplar hade den antimilitaristiska ungdomen kallats ”en hop gnällstakar och mammas gossar” och ”käringar som uppammats av den eldröda pressen”. Mot detta publicerades August Strindbergs svar i broschyren Tsarens kurir eller sågfilarnas hemligheter på ungdomsförbundets förlag Fram, där Strindberg slog fast: ”Vi vet alla mot vem det rustas, mot den inre fienden”.
När högerorganet Svensk Tidskrift publicerade den så kallade Försvarshandboken som specifikt riktades mot ungdomsförbundets kamp besvarades denna av en lysande stridsskrift emot den kapitalistiska militarismen med titeln Det befästa fattighuset, antimilitaristisk och socialistisk handbok, signerad hösten 1913 av Zäta Höglund, Fredrik Ström och Hannes Sköld och utgiven på Frams förlag i början av 1914.

”En hop gnällstakar och mammas gossar”

Som Zeth ”Zäta” Höglund senare berättade om i sin memoarbok Från Branting till Lenin skälldes Det befästa fattighuset ut av borgarpressen, hyllades av den växande vänsterflygeln och kritiserades av den oroade partiledaren Hjalmar Branting i tre ledarartiklar.
Stridsskriftens 128 sidor innehåller en första del, där militarismen förklaras vara ett kapitalistiskt affärs- och maktintresse, kopplad till kapitalets imperialistiska strävan till världsherravälde. Detta följs av en redogörelse för den Socialistiska Internationalens ställningstaganden på de internationella kongresserna ända från den första i Paris 1889 och ett grundligt svar på Försvarshandbokens skönmålning av samhället, där ”militarism och kapitalism i förening röva landets kulturvärden åt fåtalet medan massan hålls nere i ekonomisk och andlig träldom”, ett befäst fattighus.
Skriften förklarar på ett enkelt sätt hur den kapitalistiska storindustrin där profiten från hemlandets alltför köpsvaga befolkning inte räcker till betyder att konkurrensen skärps mellan staterna om nya marknader för avsättning, kapitalplacering och utplundring av billig arbetskraft och naturskatter. Den ger också talande exempel på vapenindustrins skrupelfria metoder i jakten på profiter, som Karl Liebknechts avslöjande i den tyska riksdagen att den tyska vapentillverkaren Krupp via betalda agenter mutat franska tidningar till hets mot Tyskland för att på så sätt stärka opinionen för tysk upprustning.

I Det befästa fattighuset sågas argumentet att den militära upprustningen även ger jobb och pengar till arbetare jäms med fotknölarna som ”en förbrytelse mot folkets sociala och kulturella utveckling”, särskilt som militärutgifterna då slukade halva den verkliga statsinkomsten. ”Allt annat åsidosättes för att tillfredsställa detta odjurs glupskhet. Jordbruk, skolväsen, arbetarskyddslagstiftning, hygien, kommunikationsväsende o s v.”
En rad exempel nämns på hur militären alltsedan Sundsvallsstrejken 1879 satts in mot strejkande arbetare både med dragna bajonetter och som strejkbrytare. Boken går till storms mot militärens roll mot den inre fienden, ”kapitalherrarnas väpnade livgarde mot de utplundrade folkmassorna som börjat vakna till medvetande om sitt läge och nu under socialismens fana kräva sin rätt”. ”Skjut icke! Kom ihåg, att över kadaverdisciplinen för edra överordnade står solidariteten med edra klassbröder, står plikten mot ert eget folk! Men om ni skjuter, så skjut åt rätt håll!” löd också bokens uppmaning till de unga kamraterna i vapenrock, snarlikt med den som gavs under unionskrisen.
”Är militarismen och kriget utmärkande för kapitalismen, så är däremot kampen mot kriget och militarismen utmärkande för socialismen”, inleds den intressanta del som handlar om Internationalens upprepade ställningstagande mot militarismen och det växande krigshotet.
Det befästa fattighuset erinrar om att denna kamp faktiskt är årsbarn med den socialistiska arbetarrörelsen, då arbetare på båda sidor, som Karl Marx berättat om i skriften Pariskommunen, demonstrerade mot det fransk-tyska kriget 1870-71. Det var protester som kostade de tyska ledarna Bebel och Wilhelm Liebknecht två år på fästning.
Boken polemiserar mot försöken av Försvarsfrågans författare att förringa socialdemokratins kamp mot krig och hänvisar till en lång rad av arbetarkampanjer mot hotande krig som listas av Internationalens Stuttgartkongress 1907. Där nämns: arbetarprotesterna under Fashodakrisen (1898-99, då en konflikt om landområden vid Nilen riskerade att leda till krig mellan de brittiska och franska kolonialmakterna); Marockokrisen mellan Tyskland och Frankrike (1905); de österrikiska och italienska socialisternas ansträngningar för att förhindra ett krig om Triestes framtid; den svenska arbetarklassens kraftiga ingripande mot ett angreppskrig mot Norge (1905) och därefter de ryska och polska arbetaraktionerna mot ett tsaristiskt krig.
Mot bakgrund av krigen på Balkan hade kampen mot rustningar och krig också varit den enda frågan på dagordningen under Internationalens Baselkongress 1912. ”Ofrånkomligt är också”, enligt Det befästa fattighuset, ”det faktum att arbetarklassens aktion för freden 1912 och fruktan för inre resningar och revolutioner från proletariatets sida verkade oerhört kraftigt till att förhindra ett europeiskt stormaktskrig”.

”skjut icke! kom ihåg att över kadaverdisciplnen för edra överordnade står solidariteten med edra klassbröder, står plikten mot ert eget folk! men om ni skjuter, så skjut år rätt håll!”

Allt detta var stolta exempel på tidigare insatser som gjorde de tyska S-ledarnas svek vid världskrigets utbrott 1914, strax följt av de franska, belgiska och så många andra, så överraskande att till och med Lenin först trodde att uppgifterna i tidningen Vorwärts om de tyska socialdemokraternas stöd till krigskrediter var en förfalskning av den tyska generalstaben.
En annan intressant punkt är polemiken i Det befästa fattighuset mot Försvarsfrågans påstående att socialdemokratin själv skapade en krigsfara genom de spänningar som skapas av den lönenedpressande emigrationen och immigrationen. Även här citerar ungdomsförbundet resolutionen från Internationalens kongress i Stuttgart, som med hänvisning till ”den proletära solidaritetens ståndpunkt” vägrar gå med på en utestängning av individer tillhörande främmande nationer, liksom för övrigt även tullkrig. Som motvikt till strejkbrytarimport kräver resolutionen istället normal arbetsdag och minimilön, upphävande av utsvettningssystemet och reglering av hemarbetet samt en strängt genomförd inspektion av bostads- och hygienförhållanden. För att vinna anslutning till Internationalen, hävdas det, ”måste ett arbetarparti stå på klasskampens grund”.
Argumentationen mot militarism och krigshot hade med bara ett undantag (Amsterdam 1904 där den inte hanns med) tagits upp på alla Internationalens kongresser, alltsedan den första i Paris 1889. Det gjordes sedan åter i Bryssel 1891, i Zürich 1893, i London 1896, i Paris 1900, i Stuttgart 1907, i Köpenhamn 1910 och i Basel 1912. Som en röd tråd löpte övertygelsen om att krig och militarism också är en oundviklig produkt av det kapitalistiska klassamhället som bara kommer att upphöra med socialismens seger.
I Det befästa fattighuset redogörs för hur Internationalens krav har utvecklats alltifrån den första Pariskongressens fokusering på att kräva de stående härarnas avskaffande till förmån för en organiserad folkbeväpning.

Från Bryssel 1891 dateras betoningen av den antimilitaristiska propagandan. Detta utvecklades i Paris 1900 efter en inledning av Rosa Luxemburg till att inbegripa krav på ungdomens antimilitaristiska uppfostran. Samma kongress beslutade också att ålägga alla socialistiska riksdagsmän att vägra bevilja några som helst medel till militära ändamål och den Internationella socialistiska byrån att vid alla krigshot ta initiativ till fredsdemonstrationer och enhetliga och antimilitaristiska agitationsrörelser.
I Stuttgart 1907 förklarades uppgiften att med alla möjliga medel försöka förhindra kriget vara en skyldighet för både arbetarklassen och deras representanter. Ifall kriget ändå bröt ut skulle alla krafter inriktas på att få det att upphöra samt ”att uppvigla folkets breda lager och påskynda det kapitalistiska väldets fall”. Särskilt sedan den första ryska revolutionen 1905 växte också i flera länder opinionen för masstrejken som ett möjligt medel i denna kamp.
I bokens tredje del om Klassamhället Sverige förklaras med sida upp och sida ner av hårresande statistik att ”i nuvarande Sverige har arbetarklassen inget fosterland”.
Att arbetaren bor i trångrum eller kyffen, lever med sin familj vid svältgränsen, dignar under skatter som till största delen ska finansiera de militära rustningarna, är hotad av arbetslöshet, har lockoutpiskan och vräkningshot över sig och fattighuset framför sig – ”det vore väl märkvärdigt om icke detta skulle öppna ögonen för det svenska klassamhällets välsignelse och nödvändigheten av dess försvar”, ironiserar författarna.
Trots att nationalförmögenheten fördubblats på 25 år av industriellt uppsving visas att det mesta av detta har hopats hos de 2 procenten rikaste, vars andel av landets förmögenheter ökat från en tredjedel till hälften (en statistik som för övrigt ser snarlik ut de senaste tre decennierna 1990-2020). Och detta samtidigt som kapitalisterna försökt krossa arbetarnas organisationer med klasslagar och rena svältkrig under de sammanlagt 150 lockouter som riktats mot 130 000 arbetare under de klasstrider som härjat landet bara mellan 1905 och 1910.

Det befästa fattighuset påminner också om de brutala arbetskonflikter under samma period då militären har agerat strejkbrytare eller satts in mot arbetare med påskruvade bajonetter. Boken citerar också landshövdingen Curry Treffenbergs talande tacksägelse till de soldater som tvingade arbetarna att ge upp sin kamp i Sundvallsstrejken 1879: ”Aldrig framstår Edert sköna och härliga yrke såsom mera vördnadsfullt och mera tilltalande än då, såsom här, krigaren uppträder som den hotade samhällsordningens säkra värn och fäste”.
Och när socialdemokraterna i riksdagen 1912 väckte ett lagförslag om att militären inte fick användas mot fredliga arbetare, ingripa i de sociala striderna, så avslogs detta av de borgerliga partierna. ”De maktägande klasserna veta förvisso att deras makt ytterst vilar på bajonetterna och kanonerna…”
Tiden efter att kungen sparkat Staaff, den 17 februari 1914 och utsett högerprofessorn Hjalmar Hammarskjöld till statsminister och denne fullbordat kungakuppen genom att upplösa riksdagens andra kammare följdes av rasande politiska fejder. Till stöd för kuppen mobiliserades storkapitalister, författare, präster, lekmannapredikanter, professorer och skollärare mot ”folkfjäsket” – och först som sist ryckte enligt Zäta Höglund officerare fram ”med ett raseri och en perfiditet utan besinning”.
Detta besvarades av en massiv socialdemokratisk propaganda mot rustningarna och kungakuppen både inför extravalet till andra kammaren den 27 mars där högern gick fram på bekostnad av de splittrade liberalerna och även socialdemokraterna ökade (bara män hade rösträtt), och månaderna därefter.

enbart under påskhelgen organiserade förbundet runt om i landet 400 antimilitaristiska möten

Ungdomsförbundet spred nu enligt Zäta Höglund flygblad och broschyrer som Det befästa fattighuset i många hundra tusen exemplar. Enbart under påskhelgen organiserade förbundet runt om i landet 400 antimilitaristiska möten. Vid många, om inte de flesta, förekom debatter med politiska och militära motståndare. ”Lokalerna var överfyllda av åhörare, och diskussionerna pågick i regel långt in på nätterna”.
Den 3 augusti utbröt ändå det förödande världskrig, som till slut kostade 20 miljoner döda och innebar tre störtade kejsarvälden, men som allra först innebar ett historiskt sammanbrott för den andra socialistiska internationalen. Därmed inleddes en ny fas i den antimilitaristiska kampen mot Det befästa fattighuset, som skulle leda till Zimmerwald 1915, Arbetarfredskongressen 1916, partisplittringen 1917, stöd till revolutionerna mot kriget i Ryssland 1917 och Tyskland 1918 och en ny Kommunistisk international.

I Sverige innebar krigsutbrottet en dramatiskt fördjupad klyfta mellan ungdomsförbundet och den socialdemokratiska partiledningen runt Hjalmar Branting. Denne hade lovat regeringen Hammarskjöld inrikespolitisk borgfred förutsatt att de styrande lovade upprätthålla en svensk neutralitet i kriget. Under tiden ökade det socialdemokratiska partiet från 73 till 87 mandat i det ordinarie andrakammarvalet den 25 september.
På partikongressen i december 1914 lyckades den gamla partiledningen trots valframgången nätt och jämnt få majoritetens stöd för linjen att ligga så lågt det bara gick med sikte på en möjlig framtida koalition med liberalerna, något den också 1915 följde upp med ett misslyckat försök att tysta vänsterfalangen med en ”munkorgsstadga”.
Kanske var ungdomsförbundet och den växande vänsterflygeln i det socialdemokratiska partiet lika viktiga för att förhindra ett svenskt inträde på tysk sida i världskriget under 1915 och 1916 som det varit för att hindra ett krig mot Norge 2005?
Från samma överklasshöger som i borggårdskrisen ställt sig på kungens sida utvecklades i takt med Kejsartysklands inledande framgångar i kriget en massiv aktivism för ”Sveriges modiga uppslutning på Tysklands sida”, som mycket väl skulle ha kunnat dra in Sverige i blodbadet.
Kungen Gustav V hade redan ett par dagar före krigsutbrottet försäkrat kaiser Wilhelm II att Sverige enligt hans och regeringens fasta beslut under inga omständigheter skulle stå på Tysklands fienders sida i ett ryskt-tyskt krig. Den tyske ambassadören rapporterade att Sverige troligen skulle inleda med en neutralitetsförklaring, men att ett visst samarbete redan fanns mellan den svenska och tyska marinstaben.
Agitationen för svenskt stöd till Tyskland var länge massiv från högerpressen. Till och med två kända socialdemokrater hade medverkat i den i folkmun så kallade Aktivistboken, som argumenterade för ett ”modigt” svenskt deltagande på Tysklands sida i kriget mot den ryska faran. Därmed hoppades de med tyskt stöd kunna göra Åland svenskt och Finland fritt, med Sverige som Nordens återigen ledande stormakt.
Även Hjalmar Brantings nära vän i kampen mot den interna oppositionen Erik Palmstierna hade organiserat möten med protyska finska aktivister och uttalat att det kunde bli nödvändigt med ”vapenhot” som svar på Englands opposition mot Sveriges export av krigsviktiga varor till Tyskland. Det visade sig senare att den svenske kungen i början av 1916 även försökt påverka den italienske kungen att hindra Italiens uppslutning mot Tyskland på ententens sida.

Det var åter ungdomsförbundet som stod för den mest organiserade motkampanjen. Med tidningen Stormklockans upplaga på 25 000 ex och den nya broschyren Krig eller fred i sina händer utvecklades på nytt ”en väldig mötes- artikel- och broschyrverksamhet” (Z Höglund i Från Branting till Lenin) mot krigshotet under sommaren 1915.
På initiativ av de svenska, norska och danska ungdomsförbunden återupptogs också Ungdomsinternationalen på en påskkonferens i Bern 1915, som bland annat startade en Karl Liebknecht-fond (Lieb­knecht som tidigare varit ledare för Ungdomsinternationalen var den tyske riksdagsledamot som först vågade bryta mot det socialdemokratiska partiets stöd till kriget och därför deporterats till Östfronten) för kampen mot kriget och gav ut ett manifest för att på klasskampens grund uppta kampen mot kriget. Detta blev också en förelöpare till den kända antikrigskonferensen i Zimmerwald i september 1915 som samlade ett 40-tal företrädare för några socialistiska partier som vägrat stödja kriget (de italienska och schweiziska initiativtagarna, samt de två ryska partierna, det serbiska, italienska, polska, rumänska och bulgariska partiet), samt ett antal minoritetsgrupper och ungdomsförbund. På konferensen lierade sig Zäta Höglund och Ture Nerman som representanter för Sveriges och Norges ungdomsförbund med Lenins vänsterfalang, vilket vid denna tidpunkt innebar ett viktigt moraliskt stöd.
För socialister världen runt representerade Zimmerwald en appell för en revolutionär resning mot kriget och likt en Fågel Fenix ett förebud om en ny revolutionär international ur askan av den gamla. Första större effekten blev enligt Zäta Höglunds mening att ett 20-tal tyska riksdagsmän i december inspirerades att rösta emot krigskrediterna. Och gensvaret fick Stormklockan att triumfera: ”Den nya Internationalen reser sig med en naturlags nödvändighet, med ledarna om dessa följer, utan ledarna om de tvekar, mot ledarna om dessa gör motstånd”.

i det manifest för fred till varje pris som antogs av Arbetarefredskongressen nämns möjligheten att i ett givet ögonblick utlysa en omfattande storstrejk…

Offensiv har tidigare berättat om hur Zimmerwald i Sverige ledde vidare till ungdomsförbundets initiativ till en extremt uppmärksammad Arbetarfredskongress i Stockholm 18-19 mars 1916, där 265 delegater representerade organisationer med 40 000 medlemmar, höjdpunkten i det socialdemokratiska ungdomsförbundets kamp mot kriget och verksamhet innan partisplittringen 1917. Bland de ivrigaste tillskyndarna kan också nämnas Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
I det manifest för Fred till varje pris som antogs av Arbetarefredskongressen nämns möjligheten att i ett givet ögonblick utlysa en omfattande storstrejk, tillsammans med varningen för att väntade motåtgärder från de härskande kan komma att innebära ”en kamp av långt mer tillspetsad karaktär”. Det tillades också att alla förpliktelser skulle upphöra mot en styrelse som kastar landet i ett folkmördande krig.

Det var en appell helt i linje med allt vad Internationalen i högtidliga sammanhang hade sagt sig stå för innan världskrigets utbrott. Den väckte, trots det raseri som den framkallade hos de härskande med orimliga åtal och fängelsedomar för landsförräderi mot Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund, ett förstärkt hopp bland dåtidens unga arbetare och socialister om att de nu hade en kanske spretig rörelse, men som kosta vad det kosta ville ändå visat sin vilja att kämpa på deras sida – en vilja till kamp mot kapitalismens militarism och krigshot som än i dag kan inspirera.
Hur nära Sveriges deltagande i första världskriget var är svårt att exakt säga. Säkert är att det socialdemokratiska ungdomsförbundets kamp alltifrån tiden för publicerandet av Det befästa fattighuset 1914 till Arbetarefredskongressen 1916 bidrog till att trycka tillbaka högeraktivismen för svenskt deltagande i första världskriget.■