Den globala energikrisen arvet från kapitalistisk misskötsel

av Danny Byrne och Darragh O’Dwyer, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Den globala energikrisen kommer att ha en djupgående inverkan på händelserna under de kommande kalla vintermånaderna på norra halvklotet. Den kan leda till oroligheter när människor måste välja mellan mat eller värme – och det kan få regeringar på fall.

Energikrisen är i skärningspunkten för kapitalismens många kriser. Olja och gas är också ett vapen i Ukrainakriget. Samtidigt slår de ökade energikostnaderna ett hårt slag mot en redan vacklande världsekonomi.
Kinas ekonomi utvecklas nu sämre än på mycket länge, mycket som en följd av klimatkrisen och rekordtorkan som har lett till vattenbrist. Och eftersom 90 procent av Kinas elförsörjning kräver enorma mängder vatten börjar industriella strömavbrott bli allt vanligare.
De globala kapitalistiska eliterna, regeringarna och journalisterna talar om energikrisen som om den vore orsakad av högre makter och helt utanför deras kontroll. De rycker på axlarna och frågar: ”Vem kunde ha förutsett den galne diktatorn i Moskva? Nu måste vi bara anpassa oss”.
Men denna kris är skapad av ”människan”, det vill säga en tydlig produkt av årtionden av kapitalistisk politik i både väst och öst. Den är ett symptom på ett kapitalistiskt styre i förfall och de oöverstigliga motsättningarna som uppstår i ett system som bygger på kortsiktig privat vinst och nationalism, och som är oförmöget att planera och samarbeta.
Att störta kapitalismen och imperialismen och införa ett nytt styre av internationell demokratisk socialism har aldrig varit mer brådskande.

När ledarna för G7-länderna i början av september tillkännagav att man ämnade att sätta ett pristak på oljan som importeras aviserade Putinregimen att gasleveranserna genom Nord Stream 1 skulle stoppas på ”obestämd tid”.
Enligt den statliga ryska gasjätten Gazprom var skälet till stoppet ”läckage och tekniska problem”, men efter några dagar erkände först ryska statstjänstemän och till slut även andra att detta var en form av krigshandling i likhet med de exempellösa ekonomiska sanktioner som Västländerna har infört mot Ryssland sedan invasionen av Ukraina inleddes.
Även om Ryssland fortfarande förser Europa med gas via andra rörledningar är stängningen av Nord Stream 1 en viktig vändpunkt som bekräftar att Västeuropa går mot en djup kris i vinter.
När Putin breddar den ryska imperialismens aggressiva politik väntar samma öde för Ukraina självt. Kärnkraftverket i Zaporizjzja har befunnit sig i rubrikerna den senaste tiden, främst på grund av den mycket verkliga oron för en potentiell katastrof när Europas största kärnkraftverk befinner sig mitt i en krigszon med anklagelser om beskjutning från båda sidor.

Mindre omdiskuterad är dock betydelsen av händelserna i Zaporizjzja för Ukrainas energiförsörjning. Kärnkraftverket står för mer än 20 procent av landets elförsörjning och är den enda värmekällan för en hel geografisk region. Oavsett hur händelserna utvecklas under de kommande månaderna är det i princip uteslutet att anläggningen återkommer som en tillförlitlig energikälla för Ukraina. Efter den senaste tidens bakslag på slagfältet har Ryssland också inriktat sig på andra delar av Ukrainas energiinfrastruktur, vilket har lett till strömavbrott.
De europeiska makthavarna har hälsat nyheten om Nord Stream 1:s stängning med modiga uttalanden om att allt kommer att ordna sig. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz svarade med att säga: ”Även om det är trångt kommer vi att klara vintern”.
Frankrikes president Macron varnade för att man måste göra ”uppoffringar”, men att fransmännen måste ”acceptera att betala priset för friheten”. Under sin avskedsresa till Kiev påminde Boris Johnson de brittiska medborgarna om att ”medan människor betalar energiräkningar betalar människor i Ukraina med blod”.
Men bakom det hårda tonläget växer farhågorna. Redan innan Nord Stream 1 stängdes av har EU-staterna infört en ”frivillig” minskning av elförbrukningen med 15 procent, och det har redan rapporterats om tyska fabriker som helt och hållet har stoppat produktionen på grund av ökade energipriser.
De styrande i Europa reduceras alltmer till regndansare som håller tummarna och ber till de himmelska gudarna om en mild vinter för att hjälpa dem att klara av stormen.
Energikrisen bidrar även till att förstärka de nationella spänningarna och till ökade splittringar inom EU när bristen på energi blir allt mer kännbar. De tomma orden om ”solidaritet” glömdes snabbt bort under pandemin när det rådde brist på masker och skyddsutrustning. Samma sak kan inträffa när det gäller energi.

Energikrisens inverkan på världsekonomin är djupgående och den globala kapitalismen står återigen på randen till kris.

Energikrisens inverkan på världsekonomin är djupgående och den globala kapitalismen står återigen på randen till kris.
Den nuvarande krisen är jämfört med 1970-talet (då oljeprischockerna 1974 och 1979 utlöste allvarliga globala recessioner) mycket värre, särskilt i Europa där BNP-rasen i många länder, exempelvis Grekland och Italien, kan bli dubbelt så stora jämfört med 1970-talet.
Energikrisen är den främsta drivkraften bakom den galopperande inflationen. Kapitalismen slukar energi och tillverkningsindustrin står för över en tredjedel av den globala energiförbrukningen. Energin är därför en drivkraft för inflationen inom stora delar av ekonomin, från utvinning och bearbetning av råvaror till varor och kommersiella tjänster. Naturligtvis multipliceras detta av naken vinstspekulation, då cheferna ger grönt ljus för att höja priserna över hela linjen för att tjäna snabba pengar.
Energikrisen har även potentialen att utlösa en skuldkris. ”Vi står inför ett Lehman Brothers-ögonblick för energimarknaden”, varande Finlands finansminister i början av september.

Hur kan det komma sig att energibolag trots storslagna vinster står inför betalningsinställelse? Svaret ligger i finansbörserna och den spekulation som omger energihandeln. Medan kunderna snart kommer att få kraftigt höjda räkningar förväntas de stora energibolagen under tiden hosta upp säkerhetsdepositioner (”marginalkrav”) på derivatmarknaden. Om priserna sedan faller har företagen försäkrat sig (eller ”säkrat”) mot vad de annars skulle ha förlorat i vinst.
De statliga likviditetsstöd som nu ges syftar till att skydda energibolagen från förluster, samtidigt som konsumenterna och företag får allt svårare att betala sina elräkningar. I april hade hushållen i Storbritannien redan samlat på sig 2,1 miljarder pund i energiskulder, en siffra som säkert kommer att öka med större räkningar under hösten och vintern.
Att små och medelstora företag tvingas stänga ner (70 procent av de brittiska pubarna säger att de inte kommer att klara vintern på grund av elräkningar) innebär att en betydande del av energiföretagens förväntade intäkter kommer att försvinna. Sveriges finansminister påpekade ”riskerna för spridning till andra delar av det finansiella systemet”.

Påtryckningar har utövats på regeringarna för att de ska ingripa. Även Liz Truss har trots sin Thatchernostalgi (i juli förklarade hon att Storbritannien ”blev stort genom att omfamna frihandel, fri företagsamhet och fria marknader”) tvingats erkänna ”de fria marknadskrafternas” uppenbara misslyckande.
Inför den nuvarande krisen övergav hon sin fundamentalism för den fria marknaden och tillkännagav ett kolossalt stödpaket på 150 miljarder pund, vilket överträffar alla stöd- och stimulansåtgärder som infördes under pandemin.
På samma sätt har EU-kommissionens ordförande Ursula Von Der Leyen presenterat planer på att samla in 140 miljarder euro via en extraskatt på energiföretagens ”övervinster”. Det låter mycket, men jämför med rekordvinsterna: Shell tjänade till exempel 11,5 miljarder euro bara under andra kvartalet i år! Samtidigt har miljoner människor i Europa drabbats av ”energifattigdom”.
En annan fråga är om de 140 miljarderna någonsin kommer att betalas ut eller om de istället kommer att minskas kraftigt på grund av ”kreativ bokföring”? Detta kan bara undvikas om företagens räkenskaper öppnas och kontrolleras av företrädare för arbetare och arbetarrörelsen, så att inga pengar döljs.
Och när man tittar närmare på dessa paket blir det tydligt vilka klassintressen de tjänar. Till skillnad från sina europeiska motsvarigheter har den hårda Trussregeringen klargjort att det inte får förekomma några extraordinära skatter för att hjälpa till att finansiera räddningspaketet. Enligt hennes plan ska de rikaste familjerna få dubbelt så mycket i stöd som andra.

Även om man tar hänsyn till de begränsade skattelättnader som har införts i Europa är det en bonus för energibolagen med dessa räddningspaket att antalet hushåll som lever i energifattigdom i EU bara ökar. Stödet till energijättarna blir ännu svårare att svälja med tanke på att just de företag som nu räddas bär ett stort ansvar för dagens kris. Rötterna till den nuvarande krisen går mycket längre tillbaka än Ukrainakriget.
Den nyliberala politiken, som avreglerade marknaden och privatiserade statliga företag, innebar att energibolagen i årtionden kunde dra in enorma vinster.
Med vinstjakten som främsta mål har alla dessa privata företag ett starkt intresse av att driva upp energiförbrukningen ytterligare. De står i direkt motsättning till varje idé om att minska energianvändningen eller ändra på hur energin produceras.
Motivet i ett sådant scenario för energibolagen att återinvestera dessa vinster i kriget, med den därav följande accelererade avglobaliseringen, har dock avslöjat den inneboende bräckligheten i denna så kallade ordning. När de styrande klasserna i Europa försöker bryta sina ekonomiers beroende av rysk gas börjar en kamp för alternativa energikällor som hotar att ytterligare driva oss mot en katastrof.

Liz Truss vill öka den inhemska olje- och gasproduktionen och återuppta den miljöförstörande processen med fracking; europeiska politiker söker uppgörelser med de brutala oljerika diktaturerna i Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten; och knappt ett decennium efter Fukushimakatastrofen har Japan tillkännagivit planer på att vidareutveckla sin kärnenergikapacitet.
Detta är en enorm marknad för överackumulerat kapital som desperat letar efter nya fält att investera i. De befintliga kärnkraftverken behöver förnyas och nya byggas, projekt vars potentiella risker kan förbises för att säkra potentiellt enorma vinster. Detta är vad som ligger bakom kärnkraftsindustrins aggressiva lobbyverksamhet för att driva på ett EU-beslut om att kärnkraft ska betecknas som ”klimatvänlig”.
Å andra sidan finns det de som ser en ljuspunkt i krisen och hoppas på att den kommer att påskynda övergången till förnybara energikällor. I samband med den växande interimperialistiska konflikten och den ekonomiska frikopplingen pekade en artikel i Financial Times på några av de geopolitiska fördelarna med ren energi och konstaterade att det inte bara handlar om att ”minska föroreningar eller nå mål om nettonollutsläpp; det handlar också om att göra länder säkrare”.

Ovanstående klargör att även om storföretag och kapitalistiska regeringar kommer att investera i grön energi kan vi inte ha några illusioner om att de kommer att göra det i mänsklighetens och planetens intresse.
Ja, det går att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen och i viss mån begränsa beroendet av fossila bränslen, men den omfattning av åtgärder som krävs för att avvärja en klimatkatastrof är inte möjlig på grundval av det nuvarande systemet, än mindre i en tid av skärpt imperialistisk rivalitet, nationalism och krig.
Vi har redan sett massrevolter mot kronisk brist och stora prishöjningar i Panama, Ecuador, Peru och naturligtvis Sri Lanka, där en revolutionär rörelse störtade den ruttna regimen. Över hela Europa har massornas ilska mot levnadskostnadskrisen redan tagit sig uttryck i protester, stridsåtgärder och lansering av nya kampanjer. Det är dukat för en missnöjets vinter.
Utöver de viktiga kraven på prisstopp, sänkta räkningar, slopad moms och avskrivning av energiskulder måste arbetarklassen och de fattiga beväpna sig med ett program som tar sikte på kapitalismen som krisens källa.
Det skulle innebära att energisektorn tas ur händerna på de förorenande profitörerna och överförs till demokratiskt offentligt ägande, tillsammans med andra nyckeldelar av ekonomin som banker och finansinstitut.
Detta skiljer sig avsevärt från Tysklands nyligen genomförda förstatligande av den misslyckade gasimporterande jätten Uniper, ett desperat ingripande i den tyska kapitalismens intresse, inte folkets. Den franska energijätten EDF visar också att det inte räcker med att företag är statligt ägda om staten är en borgerlig stat som uppfyller kapitalistklassens behov.

Om man däremot utgår från att arbetarklassen och de förtryckta kontrollerar samhällets rikedomar och resurser skulle man kunna utveckla en radikal plan för att komma bort från fossila bränslen, med omskolning av arbetare inom energisektorn där det behövs och välbetalda fackligt organiserade arbeten.
Billig, ren energi skulle kunna ges till alla efter behov, och ytterligare forskning och investeringar i vindkraft, solenergi och andra former av grön energi skulle kunna bana väg för en snabb övergång till nollutsläpp av koldioxid.
Avgörande är att denna kamp måste samordnas på internationell nivå och den måste beväpnas med ett socialistiskt program. I början av september protesterade 70 000 i Prag mot stigande priser som dock organiserades och användes av extremhögern för att driva igenom sin agenda.
Arbetarrörelsen får inte lämna frågan om energi- och levnadskostnadskrisen att utnyttjas av reaktionens krafter, utan måste utveckla ett oberoende och klassmässigt program. Detta får inte tystas ner i en falsk politik för nationell enighet, utan måste koppla energifrågorna till klimatkrisen och förklara behovet av en demokratiskt styrd och organiserad energisektor, som en viktig del av en socialistisk planekonomi.