DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN

Fördjupningstema: Revolution
med fyra artiklar i veckans nr av Offensiv:
1. FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM, av Per Olsson
2. KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94, av Lina Westerlund
3. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN, av Stephen Rigney
4. DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917, av Katja Raetz

3. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

En av den ryska revolutionens viktigaste bidrag till marxistisk teori är utan tvekan teorin om den permanenta revolutionen. Redan under 1840- och 1850-talen hade Marx och Engels tagit upp begreppet ”permanent revolution” för att beskriva arbetarklassens behov av självständig politisk organisering och kamp.
Men det var den konkreta erfarenheten av den misslyckade revolutionen år 1905 – vad Lenin beskrev som den stora generalrepetitionen inför oktoberrevolutionen – som gjorde det möjligt för Leo Trotskij att göra den permanenta revolutionen till en konkret teori.

arbetarklassen varken bör eller kan begränsa sig till att agera som borgarklassens fotsoldater

I den marxistiska klassikern Resultat och framtidsutsikter (1906) lade Trotskij fram grunden för inte bara hur en socialistisk revolution skulle kunna bryta ut i det dåvarande Ryssland eller andra länder som ännu inte hade genomgått en borgerlig revolution, men också varför bara en socialistisk revolution skulle kunna lösa de uppgifter som historiskt sett hade varit borgarklassens uppgift.
Men namnet permanent revolution är dessvärre en ganska olycklig översättning som inte riktigt kommer åt kärnan. En mer rättvis översättning vore oavbruten revolution för att beskriva hur arbetarklassen varken bör eller kan begränsa sig till att agera som borgarklassens fotsoldater, utan måste fortsätta oavbrutet till den socialistiska revolutionen.
Under en viss period spelade borgarklassen en historisk och revolutionär roll i störtandet av monarkier och det gamla feodala systemet. Borgarklassen i bland annat England och Frankrike hade genomfört stora reformer för att avskaffa de gamla feodala relationerna och för att stärka sin ekonomiska och politiska makt – jordreformer, lösning av den nationella frågan, moderniserad kapitalistisk produktion och industrialisering – allt under ledningen av en modern borgerlig statsapparat.

Men en allt större rädsla för massorna – med arbetarklassen i spetsen – gjorde kapitalisterna, särskilt i de länder som hade utvecklats senare, till en feg och konservativ kraft som var mer rädd för arbetarrevolutioner än någonting annat, något som Marx och Engels påpekade redan i samband med revolutionsåret 1848.
Denna konservativa och fega inställning var nog mest uppenbar i tsarens Ryssland, där stora kapitalistiska fabriker existerade sida vid sida med en brutal diktatur och gamla feodala relationer. Även om den växande kapitalistklassen önskade sig större frihet och mer makt var den också mer än nöjd med tsarregimen, trots det brutala sociala och nationella förtrycket i vad Lenin beskrev som ”nationernas fängelse”. Dels var kapitalistklassen själv en del av adeln i många fall, dels var den ryska kapitalistklassen redan då underordnad den internationella kapitalismen, men framför allt var diktaturen ett viktigt bålverk mot den växande arbetarorganiseringen i städerna och det ständiga hotet om bondeuppror på landsbygden.

Men revolutionsutbrottet år 1905 visade dock just hur bankrutt de ryska kapitalisterna var. Trots heroisk kamp från arbetarklassen och bildandet av världens första arbetarråd – sovjeten i Sankt Petersburg – strävade borgarklassen efter kompromisser med tsarens regim, på arbetarnas bekostnad.
Det var just utifrån denna erfarenhet som Trotskij kunde dra slutsatsen att borgarklassen i Ryssland, och för den delen i andra länder som inte redan hade genomgått en borgerlig revolution, aldrig skulle kunna leda en borgerlig revolution. För kapitalisterna var risken alltför stor att revolutionen inte bara skulle störta tsarregimen, utan att den även skulle avskaffa kapitalistklassen med den.
Det blev således arbetarklassens lott att genomdriva de uppgifter som borgarna inte vägrade göra men att detta bara skulle kunna göras genom att arbetarklassen tog makten, med stöd från bönderna och jordlösa på landsbygden, det vill säga genom en socialistisk revolution.
Denna teori blev senare bekräftad i samband med den ryska revolutionen 1917. När den gamla tsarregimen störtades av revolutionen i februari 1917 gjorde den borgerliga provisoriska regeringen allt i sin makt för att hålla tillbaka arbetarklassens och böndernas kamp. Först med oktoberrevolutionen – när arbetarna tog makten – blev det möjligt att genomdriva de reformer som historiskt hade varit ett uppdrag för kapitalistklassen: jord till bönderna, frigörelse av de förtryckta nationerna och avskaffandet av gammaldags feodala relationer.
Men trots att den ryska revolutionen ledde till att teorin om den permanenta revolutionen blev en självklarhet för bolsjevikerna, var det nödvändigt för Stalin att göra allt för att förneka den. Skulle arbetarklassen i andra länder ta makten skulle det ha varit förödande för hans diktatur. I stället uppmanade han till allianser med borgarklassen och för arbetarklassen att underordna sig kapitalisterna med sin tvåstegsteori. Först måste kapitalisterna ta makten och genomdriva den borgerliga revolutionen – sedan kunde arbetarklassen ta över, var hans argument. Resultatet blev i stället i många fall att arbetarklassen slaktades så fort kapitalisterna konsoliderade sin makt.

En viktig mått för att visa styrkan och relevansen av en teori är inte bara hur den kan förklara utvecklingen i ett specifikt fall, utan också hur den förhåller sig mot framtiden. Men vid inget tillfälle under det senaste århundradet har kapitalismen kunnat lösa de uppgifter som hör till den borgerliga revolutionen. Snarare än att lösa den nationella frågan har kampen för nationell frigörelse gång på gång offrats i kapitalismens intresse och inte sällan har konflikter piskats upp som en del av den härskande klassens ”söndra och härska”-politik.
Samtidigt visar erfarenheten av viktiga uppror och revolutioner – nu kanske senast under Arabiska våren – att revolutionen inte kan begränsa sig till att enbart störta diktaturer eller kasta bort bojarna av kolonialismen. Utfallet i alla dessa fall har varit fortsatt förtryck och fattigdom – med de gamla makthavarna utbytta mot nya. Det är bara genom arbetarkamp och socialistiska revolutioner som förtrycket kan avskaffas. ■