DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917 – hur kunde arbetarna och de fattiga ta makten?

Fördjupningstema: Revolution
med fyra artiklar i veckans nr av Offensiv:
1. FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM, av Per Olsson
2. KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94, av Lina Westerlund
3. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN, av Stephen Rigney
4. DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917, av Katja Raetz

4. DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917 – hur kunde arbetarna och de fattiga ta makten?

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Den 7 november 1917 tog arbetar- och soldatsovjeterna (sovjeterna var råd) makten i Ryssland, under inflytande av bolsjevikerna och deras ledare Lenin och Trotskij. Revolutionen innebar enorma framsteg för arbetarklassen, fattiga och särskilt kvinnor. Omedelbart upptogs fredsförhandlingar för att få slut på första världskriget. En jordreform initierades. Man skapade offentliga kök, tvätterier och barnomsorg. Fri abort infördes. Kriminaliseringen av homosexualitet avskaffades. Genom delning av stat och kyrka förenklades reglerna för äktenskap och skilsmässa.

Oktoberrevolutionen (som den kom att kallas då den startade den 25 oktober enligt den julianska kalendern) var inte en enskild händelse, utan en process. Den revolutionära processen startade med en strejkvåg i början av året som utmynnade i februarirevolutionen, där textilarbetarskorna i Petrograd den 23 februari lämnade sitt arbete och gick ut i strejk. Trotskij menar att “det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser”, vilket är det som hände under 1917 i Ryssland. Arbetar- och soldatråd (sovjeterna) bildades. Tsaren abdikerade och en provisorisk regering bildades. Samtidigt fanns arbetar- och soldatsovjeterna kvar och en dubbelmaktssituation uppstod.
Revolutionära situationer fanns även i många andra länder, till exempel Tyskland, Finland, Bulgarien, Kina med flera. De ekonomiska förutsättningarna för en revolution är när motsatserna mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena blir alltmer oövervinnliga. Inom kapitalism är detta framförallt motsatsen mellan arbetarklassen och den samhälleliga produktionen på ena sidan och privategendomen och kapitalistklassen på andra. Huruvida en revolutionär situation uppkommer avgörs dock även av sociala och politiska förhållanden.

Lenin beskriver tre kännetecken för en revolutionär situation. För det första räcker det inte bara att den förtryckta klassen vill ha förändring utan överklassen behöver vara i kris och känna av att den inte kan fortsätta som hittills. För det andra fördjupas den förtryckta klassens nödläge än mer än tidigare. För det tredje leder dessa faktorer till en ökad aktivitet bland massorna och självständig handling. Samtidigt betonar Lenin att inte varje revolutionär situation också leder till en revolution. Utöver dessa objektiva faktorer, som existerar oberoende av de enskilda partiernas eller den inblandade klassens vilja, beskriver Lenin även en fjärde, subjektiv, faktor för en revolutionär situation: “nämligen den revolutionära klassens förmåga till revolutionära massaktioner, som är tillräckligt starka för att krossa (eller bryta ned) den gamla regeringen som aldrig ‘faller’, inte ens under en krisepok, om man inte ‘fäller’ den” (Lenin: Andra internationalens sammanbrott).
En avgörande faktor som påverkade den revolutionära utvecklingen var det första världskriget som hade brutit ut 1914. Fram till dess hade socialistiska och socialdemokratiska partier (vilket vid den tiden var samma sak ) varit sammanslutna i den socialistiska Internationalen.
Åren fram till första världskriget sågs strejkvågor i många länder och kampen mot militarism var på dagordningen. I och med krigsutbrottet ställde dock majoriteten av de socialistiska partierna sig bakom sina respektive nationella regeringar vilket de facto betydde slutet för hela internationalen. Som Lenin sammanfattade 1915: ”Det är för länge sedan erkänt, att krigen, trots alla fasor och olyckor de medför, även gör mer eller mindre stor nytta genom att obarmhärtigt blotta, avslöja och förstöra mycket som är ruttet, utlevat och dött i de mänskliga institutionerna. Även det europeiska kriget 1914–15 har börjat bringa mänskligheten en obestridlig nytta genom att visa den framskridna klassen i de civiliserade länderna, att en avskyvärd varböld mognat i dess partier och att det från visst håll sprider sig en outhärdlig liklukt.”

Till skillnad från oktoberrevolutionen ledde dock den tyska revolution inte till en seger för arbetarklassen

Den ryska socialdemokratin, där bolsjevikerna ingick, var ett av få partier som vägrade krigsstödet, tillsammans med några få internationella socialister som exempelvis Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Tyskland. Bolsjevikerna hade bildats som ett självständigt parti 1912 efter flera års debatter inom den ryska socialdemokratin RSDAP mellan bolsjeviker (majoriteten och den revolutionära flygeln) och mensjeviker (den reformistiska flygeln).
Även i andra partier inom den socialistiska internationalen pågick debatter, inte minst i Tysklands SPD. Här organiserade sig den revolutionära vänstern kring Rosa Luxemburg, Franz Mehring med flera, dock inte som självständig organisation utan snarare som ett nätverk. Precis som i Ryssland ledde kriget och krisen även i Tyskland till en revolution, november 1918. Även här bildades arbetar- och soldatråd. Till skillnad från oktoberrevolutionen ledde dock den tyska revolution inte till en seger för arbetarklassen. Efter kejsaren hade abdikerad överlämnades makten av de socialdemokratiska lederna till borgarna som tackade med att slå ner den revolutionära rörelsen och mörda otaliga socialister, bland annat Liebknecht och Luxemburg.

Hur kom det sig att arbetar- och soldatråden i Ryssland som enda land kunde ta makten 1917? Avgörande för det är att bolsjevikerna klarade av att under 1917 ta ledningen inom arbetarrörelsen. Till skillnad från borgarklassen som hade den ekonomiska makten redan innan genomförandet av den borgerliga revolutionen kan arbetarklassen inte ta makten utan ett parti som leder den: “En besutten klass är i stånd att gripa makten som tagits från en annan besutten klass genom att stödja sig på sina rikedomar, på sin ‘kultur’, på sina otaliga band med den gamla statsapparaten. Men för proletariatet kan ingenting ersätta partiet.” (Trotskij: Oktoberrevolutionens lärdomar). Att proletariatet behöver sitt eget parti för segern är inte en “uppfinning” av Lenin eller Trotskij utan är en grundläggande del av marxismens analys. Som Friedrich Engels 1889 skrev i ett brev: “Vi är helt överens om att proletariatet aldrig kan vinna sin politiska dominans – den enda nyckeln till ett nytt samhälle – utan en våldsam samhällsomvälvning. Om proletariatet skall kunna bli tillräckligt starkt för att segra när den avgörande stunden kommer – då måste det, som Marx och jag har hävdat ända sedan 1847, bilda ett särskilt parti, ett medvetet klassparti som avskiljer sig från alla de övriga partierna och för en mot deras syften riktad politik.”

Efter februarirevolutionen 1917 var det dock även bland en majoritet av bolsjevikerna inte klart att vägen framåt skulle vara en socialistisk revolution. Som ovan nämnts härskade en dubbelmaktssituation i Ryssland efter att tsaren störtats och flera ledande bolsjeviker gav stöd till den borgerliga provisoriska regeringen. Tanken var att Ryssland stod inför en period av borgerlig demokrati som skulle lösa “sina” uppgifter såsom jordreform, rätten till nationellt självbestämmande och utveckling av en kapitalistisk ekonomi. Även mensjevikerna och socialrevolutionära (ett parti som hade sin förankring mest bland landsbygdens massor) delade denna uppfattning.
Både Lenin och Trotskij såg att detta perspektiv saknade grund. Den ryska kapitalistklassen var politisk svag och helt beroende av jordägarna. Dessutom kom februarirevolutionen som en borgerlig revolution för sent och utan någon stabiliserande kraft. Som Trotskij beskriver innebar dubbelmakten ett uttryck för de enorma samhälleliga motsättningarna som dominerade månaderna efter februarirevolutionen. Lösningen av dessa motsättningar kunde antingen finnas i en fortsättning av den revolutionära situationen i en proletär revolution eller genom att kasta landet tillbaka i ett halvkolonialt tillstånd.

Lenin och Trotskij befann sig i exil vid den tidpunkten. Lenin lämnade sin tillflyktsort i Schweiz och anlände per tåg natten till den 3 april. Han drog omedelbart upp ett program med sikte på arbetarklassens maktövertagande. Trotskij beskriver senare att Lenins tal efter ankomsten om den ryska revolutionens socialistiska karaktär slog ner som en bomb för många av partiets ledare. Till skillnad från nidbilden av Lenin som envåldshärskare var det dock inte självklart att partiet skulle anta den nya riktningen, utan Lenin fick ta strid och argumentera för sina förslag som han sammanfattade i sina Aprilteser.
Förutom att utveckla ett program för revolutionens andra etapp, som exempelvis: inget stöd till den provisoriska regeringen, för en republik av sovjeter i hela landet och för en nationalisering av jorden, beskrev Lenin också uppgifter för bolsjevikernas parti. Till dessa uppgifter hörde att inse att partiet vid den tidpunkten utgjorde en minoritet inom sovjeterna, behovet av en omedelbar partikongress, revidering av partiprogrammet och ett nytt namn samt behov av en ny international. Ingenstans finns något som kan ses som förberedelse till kupp. Tvärtom förklarar Lenin i Aprilteserna att bolsjevikerna behöver vara tålmodiga: ”Så länge vi befinner oss i minoritet arbetar vi med att kritisera och klargöra felen, samtidigt som vi propagerar nödvändigheten av att hela statsmakten skall övergå till arbetardeputerades sovjeter så att massorna skall kunna övervinna sina fel genom erfarenheter.”
Dessa erfarenheter skulle massorna samla inom de kommande månaderna. Viktiga krav på februarirevolutionen var stopp på svälten och på kriget. Snart blev det dock tydligt att den provisoriska regeringen inte var beredd eller kapabel till det. Hungersnöden fortsatte och soldaterna, varav en stor del fattiga bönder, skickades ut i en ny offensiv. Bolsjevikernas ihärdiga arbete såg resultat. Partiet växte från 8 000 medlemmar i februari, till 80 000 vid aprilkonferensen och 200 000 i juli. Många av dessa nya medlemmar var unga arbetare. Trotskij och hans organisation med 4 000 medlemmar i Petrograd anslöt sig i juli.

Aprilkonferensens beslut gick i stort sett i linje med Lenins förslag även om meningsskiljaktigheterna fortsatte. Exempelvis föreslog han en demonstration den 10 juni något som avslogs av sovjeterna där mensjevikerna och socialrevolutionärerna fortsatt hade majoritet men också av ledande bolsjeviker. Det kom dock till spontana demonstrationer för bröd och fred från massorna i Petrograd som använde sig av bolsjevikernas slagord.
I det här läget varnade Lenin bolsjevikerna för försök att ta makten, då styrkeförhållandena inte var tillräckligt gynnsamma för det. Trots det kom det till uppror i juli som också bolsjevikerna anslöt sig till och som blev nedslaget. Bolsjevikernas tidning förbjöds. Lenin fick återigen gå i exil och Trotskij fängslades. Samtidigt klargjorde julidagarna för ett bredare skikt av arbetare och soldater på vilken sida bolsjevikerna stod, samtidigt som mensjevikerna och socialrevolutionära fortsatte att stödja den provisoriska regeringen som sedan juni styrdes av Kerenskij och som också var ansvarig för nya stora förluster av ryska soldater i det pågående världskriget.

Risken fanns att chansen skulle glida bolsjevikerna ur händerna

Den avgörande vändningen till bolsjevikernas fördel kom under augusti. Kontrarevolutionen såg sin chans att slå tillbaka i tron att revolutionen var försvagad. Under ledning av general Kornilov sattes trupper in mot Petrograd i en militärkupp mot Kerenskijregeringen. I detta läge såg regeringen inget annat val än att vända sig till bolsjevikerna. Under deras ledning slogs kuppen tillbaka genom organiserat arbetarmotstånd, bland annat järnvägsarbetarna som strandsatte trupperna.
Den 9 september, bara ett par dagar efter att Trotskij släpptes, fick bolsjevikerna majoritet i Petrogradsovjeten. Många andra regionala sovjeter följde efter och det var i det här skedet förberedelserna för maktövertagande kunde påbörjas. Trots det kvarstod idén inte bara bland högerpartierna inom sovjeterna utan även inom delar av bolsjevikernas ledning om ett borgerligt parlament. Samtidigt hade militärkuppen visat farorna från kontrarevolutionen, massorna trängde på för en verklig förändring. Risken fanns att chansen skulle glida bolsjevikerna ur händerna. Den revolutionära flygeln fick dock majoritet och den 10 oktober antog Bolsjevikernas centralkommitté Lenins resolution om väpnat uppror. Upproret planerades att sammanfalla med den allryska sovjetkongressen som arbetarklassens demokratiska organ. Den 25 oktober 1917 inleddes upproret, som tack vare det omfattande stödet bland arbetarna och soldaterna snabbt och utan några större förluster kunde genomföras. Dagen efter antog sovjetkongressen sina första dekret – om fred och jord.

För Lenin och Trotskij stod det klart att revolutionens framgångar bara kunde säkras genom internationalism. Men de revolutioner som följde i andra länder led nederlag, på grund av socialdemokratins svek och att de nya kommunistiska partierna misslyckades med att ge alternativt ledarskap, vilket isolerade den ryska arbetarstaten. Detta gjorde det också möjligt för den europeiska imperialismen att mobilisera trupper och dra in Ryssland i ett blodigt inbördeskrig som underminerade oktoberrevolutionens initiala framgångar. Dessa faktorer i sin tur öppnade upp möjligheterna för Stalin att ta ett grepp om makten som i slutändan skulle krossa arbetarstaten och ersätta den med en stalinistisk byråkrati.■