Desperat Putin trappar upp Ukrainakriget

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den vändpunkt som Ukrainakriget började ta kulminerade förra veckan med att en desperat Putin i ett tv-sänt tal till nationen aviserade en ny upptrappning av kriget i form av en så kallad ”partiell mobilisering” av ytterligare 300 000 soldater och att ”folkomröstningar” ska hållas om anslutning till Ryssland i de ukrainska regioner som delvis är under kontroll av de ryska trupperna, en kontroll som mobiliseringen syftar till att befästa.

Samtidigt hotade Putin på nytt med att använda kärnvapen och bedyrade apokalyptiskt att han ”inte bluffade”. Dagen efter höjde en av Putins knähundar, den förre presidenten Dmitrij Medvedev, insatsen med sitt uttalande om att kärnvapen skulle kunna användas för att försvara territorier i Ukraina som har införlivats med Ryssland.
Omedelbart efter Putins tv-tal den 21 september inleddes de så kallade folkomröstningarna i de fyra regionerna Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja, som omfattar cirka 15 procent av Ukrainas territorium. Utfallet av dess skenomröstningar är givet.
Putins upptrappning är en direkt följd av de senaste tidens bakslag på slagfältet, kritik på hemmaplan och att den ryska regimen blir allt mer isolerad på världsarenan. Det är en extremt riskfylld upptrappning som inrymmer hotet om att kriget utvidgas till en direkt militär konfrontation mellan Ryssland och Västmakterna.

Putins upptrappning möttes av nya, modiga protester mot kriget i Ryssland, inkluderat i delrepublikerna Dagestan och Tjetjenien i Kaukasien, som regimen besvarade med hård repression och massarresteringar. Flera av de unga demonstranter som brutalt har omhändertagits (fram till i söndags hade över 2 000 demonstranter gripits) ska även ha bestraffats med inkallelseorder när de hade förts till polisstationer.
Samtidigt med demonstrationerna på kvällen den 21 september sattes ”militärkommissariat (på ryska vojenkomat) i brand i fem ryska städer: S:t Petersburg, Orenburg, Chabarovsk, Zabajkal och Nizjnij Novgorod”, rapporterade Dagens Nyheter.
Det som på Kremlspråk har benämnts som en ”partiell mobilisering” är i själva verket en allmän mobilisering. Det finns uppgifter som säger att det egentligen handlar om att över en miljon reservister ska kallas in. Men mobiliseringen går långt ifrån enligt planen, trots hot om hårdare bestraffning av de som vägrar och tvångsrekryteringarna.
”Studenter, utan militär erfarenhet, har hämtats i sina klassrum ute i regionerna och män har plockats ur sina sängar och bussats iväg”, skriver svenska Yle den 25 september. Enligt Institute for the Study of War har Ryssland inte ens tillräckligt med personal för att utbilda de 300 000 reservister som officiellt ska kallas in.

De som kan fly har skyndat sig att lämna Ryssland. ”De styrande skickar oss till frontlinjen, men de bryr sig inte om vi någonsin kommer tillbaka. För dem är vi bara kanonmat”, som en av de som lyckades fly säger till tyska Deutsche Welle den 24 september.
Många, många fler skulle försöka om de hade råd och möjlighet samt inte stoppades av sanktionerna. De flesta länder har stängt sina luftrum och flygplatser för det ryska flyget och det finns inte många gränsövergångar som är öppna, och vid de gränsövergångar som ännu är öppna mot bland annat Finland, Armenien och Georgien bildades snabbt mycket långa köer.
Bara några minuter efter Putins tv-tal var alla flygbiljetter ut ur Ryssland fullbokade till de få flygplatser som ännu tillåter ryska flygplan att landa, och dagen efter var köerna flera hundra meter långa vid gränsövergångarna till Finland. Men den finländska regeringen hävdar, i likhet med många andra regeringar i Europa, att krigsvägran inte är en orsak till asyl och inom kort väntas Finland skärpa inresereglerna för ryska medborgare. Självklart borde unga ryssar som flyr mobiliseringen eller desertörer få skydd och asyl. I början av denna vecka kom uppgifter om att Ryssland planerar att stänga gränserna för män i mobiliseringsbar ålder.

Putins upptrappning har delvis också sin grund i den begynnande splittring inom regimen som krigets misslyckande har orsakat och som bland annat har resulterat i att vice försvarsminister armégeneral Dmitrij Bulgakov sparkats från sin post och ersatts av generalöverste Michail Mizintsev – ”slaktaren från Mariupol” – samt att Putin har gett sig själv en allt centralare roll i krigsplaneringen.
Men splittringen yttrar sig även i att några av Putins vänner som Valentina Matvienko, som leder det ryska parlamentets (duman) överhus, känt sig tvungen att uttrycka kritik mot ”godtycklighet och excesser” som har kantat mobiliseringen.
Det kommer att ta lång tid innan den beordrade mobiliseringen får en möjlig effekt på kriget i Ukraina, som nu har pågått i mer än sju månader, och det är längre nu till en uppgörelse och vapenvila än för några månader sedan. Det återstår också att se om den ukrainska offensiv som har återtagit tusentals kvadratkilometer mark i Charkivregionen i nordost och i landets södra delar utgör en avgörande vändning i den karaktär av utnötningskrig som striderna har fått.

Bara arbetarklassens enade kamp i Ukraina, Ryssland och andra länder kan öppna en väg till fred i Ukraina.

De ukrainska styrkorna har högre stridsmoral, är bättre motiverade och har fått allt mer offensiva vapensystem från Väst, vilket möjliggjorde den senaste offensivens framgångar. Mer vapen från Väst är att vänta under de kommande månaderna, som svar på Putins mobilisering.
Att de ryska trupperna flydde i panik inför de framryckande ukrainska styrkorna vittnar om den låga moralen, det kaos och inre sönderfall som härskar i åtminstone delar av de ryska stridskrafterna, vilket är en återspegling av Putinregimens ruttenhet. Eller som den ryska revolutionären Leo Trotskij anmärkte: ”Armén är en kopia av samhället och lider av alla dess sjukdomar, vanligen med en högre temperatur”.

Med vapen riktade mot sig under pågående krig och med miljoner på flykt hålls skenomröstningar i regionerna Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja där det givna utfallet är att en stor majoritet säger ja till att ansluta sig till Ryssland. Något annat utfall i dessa så kallade folkomröstningar kommer den ryska ockupationsmakten inte att tillåta.
Dessa regioner kontrolleras bara delvis av de ryska trupperna; 60 procent av Donetsk i Donbass och i Zaporizjzja är exempelvis huvudstaden med samma namn inte under rysk kontroll.
Det är upp till invånarna i dessa regioner att i full frihet och utan hot och tvång själva besluta om graden av självbestämmande och status. Men dessa demokratiska rättigheter, som inte heller ukrainska regeringar fullt ut har varit beredda att respektera, krossas nu skoningslöst av annekteringarna och det diktatoriska marionettstyre som Putinregimen formerar i regionerna.

Mobiliseringarna kommer knappast att bli den vändning som den desperata regimen hoppas på. Snarare kommer de tendera att öka krigsmotståndet i Ryssland, även om det kan ta tid innan det ger avtryck i stora demonstrationer på gator och torg.
”Från början har vissa västliga ledare i tysthet hoppats att Putin skulle förlora makten till följd av kriget. President Joe Biden har till och med sagt det rakt ut. Men om Putin avsätts, kanske genom en palatskupp, kommer hans ersättare med större sannolikhet att bli en hårdför nationalist än en liberal. Det mest högljudda missnöje som uttrycks i Ryssland kommer från krigshökar och nationalister som krävt en upptrappning av kriget”, kommenterade Financial Times Gideon Rachman den 12 september och han har sannolikt rätt. Det är också dessa kretsar som sporras av Putin upptrappning.

Den låga stridsmoralen, kaoset och bristen åtgärdas inte med att fler tvångsrekryteras, utan kan bli en källa till att förstärka det inre sönderfallet med deserteringar, ordervägran och förstörelse av krigsmaterial.
Ukrainakriget är en följd av de allt mer oförsonliga motsättningarna, det nya kalla kriget, mellan de stora imperialistiska makterna. Det nya kalla kriget började inte med kriget i Ukraina, utan som en handelskonflikt mellan USA och Kina som stadigt eskalerade till att bli en imperialistisk maktstrid som sätter sin prägel på alla världshändelser och slagfält, särskilt Ukraina där alla vår tids imperialistiska makter direkt eller indirekt finns med som krigförande part.
De sanktioner som Väst har genomfört mot Ryssland saknar motsvarighet och nya sanktioner är på väg, samtidigt som tidigare allierade med Putin, som Kina, Indien eller de som har försökt gå en balansgång som den krisande turkiska regimen, uppenbarligen blir allt mindre benägna att ge det stöd som Moskva önskar.
Västs vapenleveranser till Ukraina är på väg att slå alla rekord. Redan innan kriget spenderade Ukrainas regering nästan en femtedel av statsinkomsterna på militären, drygt 10 miljarder dollar, motsvarande 6 procent av landets BNP. Sedan kriget börjat har USA-imperialismen ensamt gett militärt stöd som överstiger den summan.

”Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari har den amerikanska regeringen pumpat in mer pengar och vapen i stöd till den ukrainska militären än vad den skickade 2020 till Afghanistan, Israel och Egypten tillsammans. Bidenadministrationen beräknar att det militära stödet till Ukraina i år hittills kostat 12,9 miljarder dollar”, rapporterade The Intercept den 10 september och fortsatte:
”Men det är ytterst svårt att sätta en exakt prislapp , eftersom stödet kommer från olika källor (officiella och hemliga) och innehåller såväl leveranser och följdleveranser som löften. Det finns de som har beräknat att kostnaderna för USA:s engagemang i Ukraina i själva verket har kostat över 40 miljarder dollar, eller 110 miljoner dollar per dag under det senaste året.”
Av den summan uppgår det militära stödet till 25 miljarder dollar, enligt det tyska Kielinstititutet (på grund av att kronan faller som en sten kostar 1 dollar idag mer än 11 kronor).
Redan under sommaren fanns det indikationer på att de nya vapenleveranserna från Väst har bidragit till att den militära balansen börjat svänga till Ukrainas fördel. ”Dessutom har Nato fått ett ordentligt militärt fotfäste i Ukraina och den ukrainska armén anpassas till Natostandard”, skriver Dagens Nyheter den 22 september.

Bara arbetarklassens enade kamp i Ukraina, Ryssland och andra länder kan öppna en väg till fred i Ukraina.
De ukrainska massorna har självklart rätt att försvara sig och en första förutsättning för Ukrainas befrielse är att de ryska trupperna dras bort. De ukrainska massorna kan dock bara lita till sin egen styrka, självständiga organisering och kamp samt solidariteten från arbetare i andra länder.
Inget förtroende kan ges till regeringarna i Väst och Nato, som ser kriget som en möjlighet att stärka sitt grepp om Ukraina och sin ställning i den imperialistiska stormaktskamp som Ukrainakriget ytterst är en följd av.