Den fjärde internationella kvinnodagen var den första som ägde rum den 8 mars. Året var 1914. Världen stod på randen till den blodigaste interimperialistiska konflikten i mänsklighetens dåvarande historia. Och internationella kvinnodagen var en central punkt i kampen för dem som stod upp mot detta.

8 mars-uttalande från International Socialist Alternative (ISA, som Socialistiskt Alternativ är den svenska sektionen i) // Artikel i Offensiv

Under veckorna före de planerade marscherna i Tyskland förbjöds den kanske mest ikoniska affischen för internationella kvinnodagen som någonsin utformats. Polisen rev ner skyltarna och riktade in sig på aktivisterna. Ändå är den slående bild som användes – en kvinna som bär en lång böljande röd flagga med kravet på allmän kvinnlig rösträtt – fortfarande en av de mest igenkännliga politiska affischerna i historien. Polisens repression lyckades inte. Protesterna på internationella kvinnodagen fortsatte. Faktum är att den 8 mars 1914, förutom att vara en protestdag med krav på rösträtt för alla kvinnor, blev en dag för massaktioner mot det imperialistiska kriget och den reaktionära kapitalistiska staten.

De socialister som var pionjärer för den internationella kvinnodagen, däribland Clara Zetkin, förstod att kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot militarism, nationalism, imperialism och kapitalism gick hand i hand. Krig och dess uppbyggnad understryker och förvärrar det kapitalistiska systemets fulaste reaktionära drag. Militarism och auktoritära tendenser går hand i hand. ”Starka män”-regimer lutar sig entusiastiskt mot patriarkala könsroller. Kärnfamiljen marknadsförs som grunden för ett stabilt samhälle – en källa till både disciplin och omsorg, men förringar både feminism och kvinnors deltagande i det offentliga livet.

Under första världskriget blev arbetarklassens män kanonmat för den kapitalistiska krigsmaskinen. Miljontals dog i imperialismens namn. Under tiden intensifierades den ”dubbla bördan” för kvinnliga arbetare, som slet både i fabrikerna och i hemmet. Det är kanske inte förvånande att det var kvinnliga arbetare som sparkade igång den ryska revolutionen på internationella kvinnodagen tre år senare.

Denna historia känns särskilt relevant när vi nu uppmärksammar internationella kvinnodagen 2025. Även om det, till skillnad från 1914, inte stundar ett omedelbart världskrig lever vi också i en tid där interimperialistiska konflikter är den utmärkande trenden. Vår tid är en tid då den auktoritära högern är på frammarsch och har momentum med Donald Trump i spetsen.

Trumps högra hand och världens rikaste är Elon Musk, självutnämnd ledare för ”kriget mot woke”. Trump har byggt upp en kärna av reaktionärt stöd i USA som är engagerad i agendan att återinföra bakåtsträvande könsnormer genom att angripa kvinnors och transpersoners rättigheter.

Trumps första verkställande order inkluderade en förordning där det hävdas att det ”bara finns två kön”. Detta innebär en omedelbar och direkt attack mot transpersoners rättigheter – som redan utsätts för massivt våld och diskriminering. Det har också en dominoeffekt på alla kvinnor, eftersom den bidrar till att bekräfta och förstärka traditionella idéer om separata, biologiskt bestämda könsroller. Det är dessa idéer som används för att rättfärdiga den oproportionerliga tyngden av hushållsarbete som läggs på kvinnor, att angripa reproduktiva rättigheter (vilket vi redan har sett genom upphävandet av Roe v Wade) samt bidrar till att underbygga en kultur som tillåter, och ibland främjar, könsbaserat våld.

Det faktum att Trump har en regering som inkluderar flera påstådda förövare mot kvinnor och barn talar för denna verklighet. Trump själv har under sin karriär anklagats för sexuella övergrepp vid 26 separata tillfällen. Det faktum att detta, trots allmän kännedom, inte har lyckats stoppa hans väg till makten understryker den reaktionära karaktären hos de krafter som för närvarande verkar. Framväxten av manosfären och avskyvärda misogyna influencers som Andrew Tate bidrar till att en växande minoritet av män utvecklar extremt negativa attityder till kvinnor. Detta har spelat en roll i den våg av terroristattacker och kvinnomord som utförts av individer som påverkats av ”incel”-kulturen på nätet. Det har också bidragit till att våldsamma högerextremister och vit makt-grupperingar växer.

Det här handlar inte bara om USA. I land efter land blir högern allt mer påstridig. Den är på frammarsch i stora delar av Europa, som högerextrema AFD:s frammarsch i tyska valet. I grannlandet Österrike toppade det högerextrema Frihetspartiet nyligen opinionsundersökningarna i parlamentsvalet. I Frankrike fortsätter Marine Le Pen att ha siktet inställt på presidentposten.

Arbetarrörelsen och vänstern, i form av Melenchons France Insoumise, är de enda krafter som kan stoppa henne. På andra sidan kanalen i Storbritannien är det högerpopulistiska Reform nu det mest populära partiet i opinionsundersökningarna. I Italien har extremhögern redan tagit makten. Östeuropa har legat steget före när det gäller framväxten av högerextrema krafter – personer som Orbán har suttit vid makten i ett och ett halvt decennium.

I många länder i Latinamerika fortsätter revolutionens och kontrarevolutionens krafter att stå emot varandra. Men genom valet av Trump har högern har fått ett uppsving. Bolsonaro i Brasilien hoppas kunna dra nytta av Trumps seger, trots att han nyligen åtalades för att ha planerat en statskupp efter valförlusten 2022 (en slags kopia av den 6 januari i USA). I Argentina har Mileiregeringen på många sätt banat väg för de ”anti-woke”reformer som nu genomförs i USA.

På andra håll ger Indiens ”starke man” Narenda Modi sken av att försvara hinduiska kvinnors heder mot ”farliga” muslimska män. Detta är ett klassiskt grepp från högerns sida. Å ena sidan framställer de sig som räddare av en viss grupp kvinnor (i allmänhet vita ciskvinnor i Väst) mot de ”faror” som olika demoniserade minoriteter – transkvinnor, muslimer, med flera – utgör för dem. Detta används sedan som förevändning för den kapitalistiska statens våldsamma politik gentemot dessa minoriteter – som direkt påverkar miljontals kvinnor. De kan också använda denna berättelse för att rättfärdiga gatuvåldet från de högerextrema medborgargarden, vars brutalitet aktivt uppmuntras av staten.

Kina är den andra centrala huvudpersonen i den globala interimperialistiska konflikten. Där är Xi Jinpings strategi för att hantera landets demografiska kris ett aggressivt återinförande av traditionella könsroller och begränsningar i aborträtten. Feministiska aktivister fängslas.

Ryssland har också en starkt antifeministisk politik. Trots att allt fler män har skickats till ”köttkvarnen” i det blodiga kriget i Ukraina har Putins budskap till kvinnor fortsatt att fokusera på att de måste ”skaffa barn för Ryssland” och anamma ”patriotism, inte feminism”.

I Afrika, där de rivaliserande imperialistmakterna fortsätter att dela upp bytet från en kontinent rik på naturresurser och som har en stor och ung arbetarklass, fortsätter livsvillkoren att försämras för miljontals människor. Afrika är fortfarande den region i världen där kvinnor löper störst risk för dödligt våld i nära relationer. Protester mot kvinnomord i Kenya tidigare i år förtrycktes av den hatade Rutoregeringen. I Kongo har massvåldtäkter använts som ett krigsvapen när rebellgruppen M23, stödd av Rwanda, har tagit kontroll över stora delar av landets östra delar. Samtidigt har en annan av kontinentens mest påtagliga konflikter – det pågående kriget i Sudan – lett till att mer än 5,6 miljoner människor blivit internflyktingar. Detta gör kvinnor och flickor ännu mer sårbara för könsbaserat våld.

Kvinnoförtrycket förstärks under krig. År 2023 utgjorde kvinnor 40 procent av dödsoffren i militära konflikter. Antalet kvinnor i konfliktzoner som utsätts för sexuellt våld har ökat kraftigt och många saknar tillgång till hälsovård. I en FN-rapport om kvinnor, fred och säkerhet konstateras en eskalerande tillbakagång för jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Det blodiga kriget i Mellanöstern, i synnerhet den israeliska regimens folkmordskampanj i Gaza, har framkallat den överlägset största internationella proteströrelsen under det senaste året. Detta var också den viktigaste frågan som omformade världsrelationerna under 2024. Det hisnande antalet dödsoffer för den israeliska regimens mordiska politik har chockat arbetarklassen världen runt. Den officiella dödssiffran har nått mer än 67 000, men fortfarande hittas kroppar i spillrorna av hem som palestinier först nu kan börja återvända till. Så många som 70 procent av de dödade har varit kvinnor eller barn. Ändå har ”vapenvilan” fortfarande inte helt stoppat slakten. Över 130 palestinier har dödats av israeliska styrkor sedan den inleddes och den kan komma att brytas helt och hållet.

Skrämmande nog satt Trump nyligen tillsammans med en leende Netenyahu och kungjorde sina folkmordsplaner: att USA direkt ska annektera hela Gazaremsan, tvångsdeportera och etniskt rensa hela befolkningen på 2,1 miljoner människor. Detta understryker att solidaritetsrörelsen med Gaza nu måste intensifieras.

Solidaritet med det palestinska folket bör vara ett tema för aktionerna på denna internationella kvinnodag. Som en del av detta kommer ISA att lägga fram behovet av att arbetarrörelsen använder sin styrka internationellt för att förhindra vapenleveranser till den israeliska krigsmaskinen. Vi har redan sett potentialen för detta – i liten skala – med hamnarbetare i Italien, Spanien, Sverige, USA, Belgien och Grekland som vidtagit åtgärder för att blockera vapenleveranser till Israel. Men aktioner som dessa måste vara mycket mer utbredda och uthålliga för att börja påverka regimen på ett betydande sätt.

Även om det militära hemlighetsmakeriet gör det svårt att exakt fastställa antalet döda i kriget i Ukraina är det troligt att de dödade nu uppgår till hundratusentals. Det mänskliga priset för denna konflikt – som blev ett proxykrig mellan två imperialistiska block – är omätbart. Trumps inträde i Vita huset har på ett dramatiskt sätt förändrat USA:s inställning till denna konflikt. Men hans så kallade fredsplan erbjuder inte någon lösning. Vi socialister står för ett slut på kriget och för en rättvis fred på socialistisk grund med demokratisk rätt till nationellt självbestämmande för alla folk i denna region och garanterade rättigheter för minoriteter.

Kapitalismens förfall, ökningen av krig och auktoritära krafter är bara en del av historien. Världen runt har det under det senaste året också skett modig och beslutsam motståndskamp från miljontals arbetare och ungdomar. Kvinnor och andra förtryckta grupper står ofta i spetsen för dessa aktioner. Bara under de senaste veckorna har ”kontrarevolutionens piska” i Tyskland framkallat massprotester mot AfD. Tiotusentals nya medlemmar har strömmat in i vänsterpartiet Die Linke, trots dess många svagheter, fast beslutna att aktivt kämpa för ett verkligt alternativ till högerns politik.

Det blir alltmer uppenbart för miljontals arbetare runt om i världen att de vanliga ”liberala” kapitalistiska politikerna inte erbjuder någonting alls till dem som vill stå emot extremhögern. I själva verket skapade ”mittenpolitikerna” förutsättningarna för extremhögerns uppgång! Inför det växande hotet från högerextrema har mittenpolitikernas svar varit att efterlikna högern – till exempel genom att trappa upp angreppen på invandrare och transpersoner. Detta motverkar inte högerns frammarsch utan underblåser den. Levnadskostnadskrisen ser nu ut att förvärras. Trumps tullar och ett potentiellt handelskrig kommer att ytterligare uppmuntra kapitalisterna att höja priserna för att skydda sina vinster. Även det indragna biståndet kommer att vara förödande för fattiga över världen. Dessa förhållanden ökar bördan för kvinnor på arbetsplatsen och i hemmet. De kan också bidra till att skapa mer grogrund för extremhögern – som lägger skulden för de försämrade förhållandena på redan marginaliserade och förtryckta människor.

Som svar på allt detta behövs ett kraftfullt svar från arbetarrörelsen. Det är viktigt att fackföreningar och arbetarorganisationer står tillsammans och stöttar organisering av förtryckta människor. Detta måste ske parallellt med utvecklingen av ett tydligt politiskt alternativ till det kapitalistiska systemet, som högern i slutändan försvarar.

Sedan internationella kvinnodagen 2024 har kvinnorörelsen i många länder mobiliserat mot extremhögern. Den 25 november, den internationella protestdagen mot könsrelaterat våld, ägde enorma demonstrationer rum över hela Frankrike till stöd för den otroligt modiga Gisele Pelicots beslut att vittna om massvåldtäkter. Demonstrationerna var kulmen på en ett år lång #metoo-rörelse.

I Argentina har kvinnorörelsen gått i spetsen för motståndet mot den reaktionära Milei. Efter hans uttalanden vid World Economic Forum, där han angrep ”genusideologin” och förklarade att brottet kvinnomord (femicide) ska tas bort ur straffskalan, har hbtq- och feministiska aktivister gått ut på gatorna för att slå tillbaka. Tiotusentals människor har anslutit sig till protesterna.

En annan antifeministisk ‘minitrump’ – Sydkoreas Yoon Suck Yeol – mötte hårt motstånd när han försökte införa undantagstillstånd. Ett massuppror med kvinnor i frontlinjen ledde till att han tvingades bort från makten. Han står nu inför rätta för kuppförsök.

I Indien har det under det senaste året pågått en enorm rörelse i kampen mot våld mot kvinnor och Modis lögn att han skulle ”ta itu med epidemin av våld mot kvinnor och flickor” i landet. Mer än en miljon läkare anslöt sig till de enorma strejkerna efter en dödlig våldtäkt på ett sjukhus. Detta illustrerar en ökande och instinktiv utveckling mot att kvinnorörelsen använder sig av arbetarkampmetoder.

Även om protesterna ännu inte har nått samma omfattning som under de första dagarna efter valet av Trump år 2016, har det nu vuxit fram en betydande rörelse som motsätter sig regimens extrema upptrappning av rasistiska utvisningar. Det är viktigt att notera att det är en rörelse där latinamerikanska arbetare och ungdomar tar ledningen.

I många delar av världen verkar klockan vara på väg att vridas tillbaka när det gäller de framsteg som kvinnorörelsen och arbetarnas kamp har uppnått. Detta är ett symptom på ett kapitalistiskt system som i sitt tillstånd av kris och förfall vänder sig till reaktionära idéer och ledare för att försvara sig. Mot bakgrund av detta behövs det nu ett starkt socialistiskt feministiskt svar.

Socialister kämpar för ett slut på alla de otaliga former av förtryck som det kapitalistiska systemet genererar och vidmakthåller. Vi står för att sammanlänka kamper över gränserna: mot krig och imperialism; för kvinnors och hbtq-personers rättigheter; mot rasism i alla dess former; för fackliga rättigheter, rimliga jobb, rättvisa löner, välfärd och bra bostäder.

Internationella kvinnodagen 2025 kommer att vara en avgörande kampanjdag för ISA. Den ska vara en aktionsdag mot krig och imperialism, precis som den har varit i det förflutna. Vi kommer att vara ute på gatorna, organisera och delta i protester och offentliga möten och föra fram socialistiska idéer. Vi förstår att kampen för kvinnors rättigheter inte är sekundär i förhållande till kampen för socialistisk förändring. Den är en del av den. Med högern på frammarsch är det absolut nödvändigt att arbetarrörelsen internationellt tar på sig sin nödvändiga och historiska roll som de förtrycktas försvarare.

Det innebär att vi måste stå fast vid vårt motstånd mot alla angrepp på kvinnors, hbtq-personers och migranters rättigheter samt aktivt leda en kamp mot dem. Detta är avgörande för att säkerställa enigheten hos arbetarklassen – som består av flera könsidentiteter och etniciteter – och som på grund av sin ekonomiska makt både är den kraft som har störst möjlighet att slå tillbaka högern och den enda kraft som kan förändra världen.

Vi säger:

• Gör 8 mars till en dag av massprotester mot krig, militarism och extremhögern.

• Nej till krig och ockupation – bygg massrörelsen i solidaritet med palestinierna.

Arbetarrörelsen måste använda sin makt för att störa och stoppa alla vapenleveranser till den israeliska krigsmaskinen.

• Bekämpa militarismen – nej till imperialismens krigshets. Lägg pengar på välfärden, inte på bomber och drönare.

• Bekämpa extremhögern – bygg upp arbetarklassens internationella masskamp mot extremhögerns agenda och för det socialistiska alternativet till detta ruttna system.

• Bygg upp den socialistiska feministiska kampen. För en massrörelse mot könsrelaterat våld, attacker på hbtq+- och transpersoner samt kvinnors reproduktiva rättigheter. Fackföreningar bör ta upp denna kamp och organisera aktioner på arbetsplatserna och på gatorna.

• Tillgång till mat, rent vatten, trygga jobb, bra bostäder, adekvat välfärd, gratis utbildning, sjukvård och barnomsorg för alla i hela världen.

• Lika lön för lika arbete. Stoppa lönediskrimineringen av kvinnor.

Kraftigt höjda löner för arbetare och lågavlönade. Minska arbetsstressen, fler anställda.

• För ett politiskt alternativ till extremhögern. Bygg nya breda vänsterpartier med rötter i arbetarklassens kamp för att slå tillbaka.

• Kämpa för socialistisk förändring – avsluta miljardärernas styre.

För offentligt ägande och demokratisk ekonomisk planering i människors och planetens intresse.