Vårdförbundets strejk stod i början av veckan under fortsatt massivt tryck från medlemmarna och med 85 procents stöd i opinionen.Men i samband med extrakongressen i tisdags kom varningssignaler om att ledningen var beredd att göra upp. Strejkens fortsättning stod och vägde.
Stämningen av uppror finns kvar inom Vårdförbundet. ”Jag hoppas verkligen att de inte säger ja till något mesigt bud”, kommenterade en av tre sjuksköterskor med en månadslön på under 20 000 kronor i månaden på SöS i Stockholm till Aftonbladet.
Även delegaterna på extrakongressen visste att de i tisdags inte kunde anta något bud, men förbundsledningen annonserade ändå att den var beredd att backa även från kravet på 1 700 kronor i månaden. Att tro att individuella löner på lokal nivå skulle kunna rädda lönekraven är dock en ren bluff, vilket redan bevisats under de senaste åren.
Vårdstrejken har samtidigt understrukit det enorma gapet i åsikter mellan gräsrötterna och ett litet skikt av politiker som agerar på uppdrag av de rika och storföretagen. Medan arbetare och vanligt folk stödjer strejken – ”äntligen några som säger ifrån” – har politiker och media från början agerat för att stoppa strejken.
• Först skulle strejken stämplas som ”samhällsfarlig”. När det misslyckades har politikerna använt beordrat skyddsarbete och öppet strejkbryteri.
• Strejken påstås ”sakna stöd” eftersom bl a LO och Mona Sahlin inte gett stöd, men 85 procent i en mätning och 70 procent i en annan är för strejken.
Fortsatt strejk ger resultat
Högertidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har pekat ut strejken som hopplös och påstått att privatisering är lösningen, men privatanställda på St Görans sjukhus tjänar mindre än landstingsanställda på andra sjukhus i Stockholm.
Möjligheter att höja lönerna handlar, precis som i Danmark och andra länder, om kollektiv kamp, inte om att backa ännu mer.
