Det krävs en socialistisk produktion av maten

av Julia Engström // Artikel i Offensiv

265 miljoner människor svälter ihjäl och kapitalismen är orsaken. Vi behöver ta tillbaka makten över maten.

Den globala matproduktionen är på många sätt en katastrof. Dels för att 265 miljoner människor riskerar att dö av akut hungersnöd år 2020 enligt FN, trots att vi teoretiskt sett skulle kunna föda hela jordens befolkning då vi producerar tillräckligt mycket mat, dels för att andelen odlingsbar mark i världen minskar då vi förstör den med stora maskiner och kemikalier som dödar alla mikrober och pollinatörer.
Antibiotikaresistens är en annan följd av den industriella matproduktionen. I november 2018 förbjöds det inom EU att ge djur antibiotika i förebyggande syfte (enligt svensktkott.se) och lagen träder i kraft 2021. Detta är ett steg framåt, men det betyder inte att Sveriges och Europas köttproduktion är särskilt hållbar varken ur ett djurskyddsperspektiv eller miljömässigt. Resistenta bakterier är ett stort problem inom sjukvården eftersom det innebär att antibiotika inte fungerar.
Den industriella köttproduktionen både inom och utanför Europa ger stora utsläpp av växthusgaser och organisationer som Djurens rätt och Djurrättsalliansen rapporterar ofta om etiskt vidriga förhållanden även inom den svenska djurindustrin där djuren far illa på olika sätt.Covid-19 tros ha uppkommit i så kallade ”våtmarknader” med både levande och döda djur i Wuhan. 

Coronapandemin har förvärrat hungern i världen då många små lokala matmarknader har stängts ner. En annan viktig faktor är såklart att många människor har förlorat sina jobb och därför inte har råd att köpa mat, särskilt de allra fattigaste.
Covid-19 visar hur beroende många länder är av handel och import av livsmedel och speciellt Sverige som inte har något lager av livsmedel ifall gränserna skulle stängas. Sverige hade innan EU-inträdet i början på 1990-talet ett förråd som skulle kunna föda Sveriges befolkning i flera år i händelse av nödläge; det tömdes dock i globaliserings­eran som rådde då. 
Enligt Jordbruksverket skulle Sverige inte klara av att föda sin befolkning vid ett fullskaligt handelsstopp eftersom vi importerar en stor andel av våra livsmedel, men framför allt för att vi är beroende av insatsmedel som handelsgödsel, besprutningsmedel och drivmedel till maskiner till jordbruket.

Enligt en rapport av Transnationella institutet från april 2020 (Never let a good crisis go to waste: The covid-19 pandemic and the opportunity for food sovereignty) förespråkar FAO (FN:s jordbruksorgan) och de multinationella storföretagen matsäkerhet, som handlar om att ha tillgång till mat, men säger ingenting om hur den produceras eller distribueras. 
Rapporten menar att matsuveränitet är bättre att utgå ifrån. Det handlar om mer än tillgång till mat, nämligen alla länders rätt att bestämma över sin egen matproduktion utifrån sin befolknings behov utan reglering av multinationella storföretag och med hänsyn till människa och miljö.
Ett annat begrepp som rapporten nämner är agroekologi, som innebär småskalig, lokal, ekologisk samt socialt hållbar matproduktion. Med socialt hållbar menas att bönderna ska kunna försörja sig på det de producerar och även att de själva kan välja vad de vill odla. 
Naturligtvis måste vi även stoppa landgrabbing, som innebär att stora multinationella företag tvingar bort småbönder från sin mark för att kunna odla så kallade cashcrops, som exempelvis djurfoder, palmträd, kakao, kaffe eller bananer.

Det ekologiska jordbruket kritiseras ofta för att inte ge lika hög avkastning som det konventionella jordbruket, men enligt en artikel på forskning.se (Ekologiskt och konventionellt jordbruk måste jämföras bättre) är de livscykelanalyser som används för att påtala detta inte korrekta eftersom man då inte räknar in faktorer som biologisk mångfald, förlust av insekter, markkvalitet samt gifter i miljön. 
Småbönder producerar cirka 70 procent av all mat på endast 25 procent av åkerarealen och många använder inte bekämpningsmedel. Agroekologi och ekologiskt jordbruk är dock inte exakt samma sak.
Produktionsmetoderna inom agroekologi, som samodling, fiske- och boskapsskötsel, kompostering, lokala frön och djurraser, baseras på ekologiska principer som att bygga en levande jord, återvinna näringsämnen, ökning av den biologiska mångfalden samt energibesparing på alla nivåer. 
Folk och samhällen har rätt att behålla sin egen andliga och materiella relation till jorden; det innebär ett erkännande av folkets självbestämmande. Kollektiva rättigheter och allmänningar är grundpelare inom agroekologi liksom att förbjuda multinationella storföretags makt över matproduktionen. All matproduktion bör ägas kollektivt.

Rättvisepartiet Socialisterna kräver:
• Kontroll över djurens situation – transparens inom exempelvis animalieindustrin. Pappren på borden. Djurrättsorganisationer bör ha rätt att besöka företag som föder upp djur för att kontrollera att djuren har det bra.
• Närproducerad, småskalig och grön produktion av mat – påbörja en omställning av produktionen från animalier till vegetabilier. Ställ samtidigt krav på bättre arbetsmiljö och -förhållanden för anställda inom animalie- och vegetabilieindustrier.
• Kamp för en grön omställning av all produktion och distribution av varor, energi, service och tjänster i samhället. Samhällen ska ges möjlighet att gradvis öka sina egna självförsörjningsgrader samt att kontrollera sin egen matproduktion utifrån koncepten matsuveränitet och agroekologi.
• Förstatliga livsmedelsindustrierna och storföretagen under demokratisk kontroll och styre underifrån.