foto: Natalia Medina
Det behövs ett vänster- och arbetarklassalternativ till kapitalism och högerpolitik.
Med 195-154 röstade riksdagen nej till Ulf Kristerssons M+KD-regering med stöd av SD. Nu behövs ett ”vänsterblock”, är slutsatsen i veckans ledare i Offensiv, skriven före omröstningen.
Nu spricker Alliansen på riktigt. Så såg det ut i tisdags, en dag innan omröstningen där Ulf Kristersson (M) får nej som statsminister.
Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund upprepade dagen innan omröstningen att de kommer att rösta nej. I så fall räcker inte M+KD ens med fullt stöd från Sverigedemokraterna. De har 154 röster mot nej-rösternas 195.
Inom den traditionella borgerligheten leder regeringskrisen till fullt krig. Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Dagens Industri anklagar C och L för svek. Ebba Busch Thor (KD) anklagar de tidigare kollegorna för att sätta stopp för ”allianspolitik”. Ulf Kristersson, som av allt att döma blir den förste någonsin att få nej efter att ha föreslagits av talmannen, riktar liknande bittra anklagelser.
Egentligen säger C och L bara vad de sa i valkampanjen, påpekar Dagens Nyheters ledarsida, som vill ha en blocköverskridande regering. Särskilt Centern baserade sin uppgång i valet på kritiken av SD och uppgörelsen med regeringen om nya gymnasielagen för ensamkommande.
Officiell svensk politik är i en djup kris. ”Det vi ser är ett uttryck för att det politiska systemet just nu är på väg att implodera”, sa statsvetarprofessorn Tommy Möller till Svenska Dagbladet i tisdags. Alliansen spricker, antingen med en M+KD-regering eller med en blocköverskridande regering.
Om Kristersson röstas ner, vilket verkar troligast, kan budet gå till Annie Lööf. Resultatet kan då bli en S+MP+C+L-regering, som får ihop 167 mandat. För att bilda regering krävs att Vänsterpartiet lägger ner sina röster. Men även här återstår att se om de olika partierna går med på en uppgörelse och vem som ska bli statsminister.
Efter ”blockpolitiken” följer nu alltså uppdelningen i ett högerblock – M+KD med stöd av SD – och ett mittenblock, även om båda dessa har något flytande gränser.
Det absurda är att Lööf och Björklund av vissa behandlas som hjältar för att de har ”stoppat SD”. Det är fel på minst två sätt. För det första står de båda partierna för en nyliberal politik, ett program för försämringar av arbetsrätten, mer privatiseringar och ännu mer miljarder till militären. För det andra är det just den sortens politik som har bäddat för SD. Det rasistiska partiet kan fortsätta låtsas som att det står för en annan politik än de etablerade partierna – och fortsätta peka ut invandringen som orsak till försämringar och otrygghet.
Det som verkligen behövs är ett helt annat ”block” – ett vänster- och arbetarklassalternativ till kapitalism och högerpolitik.
Regeringen under de senaste fyra åren – S+MP – motsvarade på inget sätt förväntningarna hos dem som ville ha en ny kurs efter åtta år med Alliansen.
Regeringen Löfven döpte sig själv till ”samarbetsregeringen” och gjorde upp med högerpartierna i alla stora frågor. Tillsammans gjorde de upp om mer pengar till militären, sämre pensioner, flyktingpolitik på EU:s miniminivå och så vidare.
Vinster i välfärden fick fortsätta, liksom de osäkra jobben hos bemanningsföretagen och bankernas grepp över våra bostäder. I klimatfrågan kapitulerade Miljöpartiet gång på gång inför motorvägsbyggen, kolförsäljning med mera.
Vänsterpartiet och resten av vänstern, fackföreningarna, hyresgäströrelsen, olika nätverk och gräsrotskampanjer behöver visa sin kollektiva styrka. De kommun- och landstingsstyren som har tillträtt, och en kommande regering, måste mötas med en helt annan kamp underifrån än under det senaste dryga decenniet.
I valrörelsen var vården, bostäder, klimatet, jämställdhet och klyftorna viktiga frågor hos väljarna, även om det knappt märktes i partiledardebatterna. Den politiska krisen i toppen är global och reflekterar en systemkris. Vänsterkrafterna måste stå för ett demokratiskt socialistiskt alternativ.
