foto: Fredrik Hjerling / Miljöpartiet de gröna
Fridolin och MP sviker fråga efter fråga.
Regeringens ja till försäljning av Vattenfalls tyska brunkolsfält till det tjeckiska skumraskbolaget EPH, som vill öppna ännu fler kolgruvor med kapacitet att släppa ut 20 gånger mer koldioxid än hela Sverige, fördöms av klimatrörelser och experter i hela världen som ett historiskt svek med globala konsekvenser.
När alla otåligt har väntat på besked om några regeringar alls ens i Europa är beredda att gå från ord till handling efter Parisavtalet innebär detta beslut en global klimatchock. Till på köpet av den svenska regering som borde ha de i sak allra enklaste förutsättningarna att klara uppdraget – genom att fasa ut en statligt ägd energijättes enorma brunkolsverksamhet i det Tyskland som på papperet har världens mest ambitiösa målsättning att fasa ut både kolet och kärnkraften i sin omskrutna Energiewende.
”Detta är en politisk kollaps”, säger Greenpeace Sverigechef. ”Sverige borde vara en förkämpe för Parisavtalet genom att tillsammans med Tyskland verka för att kolet stannar i marken”, twittrade till och med Al Gore.
”Vattenfalls försäljning bryter mot Parisavtalet”, skrev också Sveriges, Tysklands och Australiens ledande klimatexperter, professorerna Johan Rockström, John Schellnhuber och Will Steffen. De tre varnade i en gemensam debattartikel innan beslutet att regeringens ställningstagande även kan avgöra åt vilket håll Australien, Indien och Kina tippar i kolfrågan.
Om målet att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C och undvika katastrofala tippunkter ska klaras måste de rika länderna vara fossilfria redan 2030-2040, hävdar de. Enligt en purfärsk studie av forskare vid International Institute for Applied Systems kan hela kolbudgeten för 2°C vara förbrukad redan 2030. Utan snabb uppskärpning pekar de nationella mål som lämnats in före Parisavtalet mot 2,6 till 3,1°C. Det är i detta sammanhang som den svenska regeringens stora klimatsvek pekar så käpprätt fel.
Rockström, Schellnhuber och Steffen pekar också på vad regeringen istället borde ha gjort, nämligen att tillsammans med den tyska regeringen ta ett gemensamt ansvar för en utfasning av brunkolsbrytningen som också skapar andra jobb för de 6 000 arbetare som annars skulle bli arbetslösa och skapa en ”testbädd” för hur samhällen kan tas ur den fossila återvändsgränden.
Att regeringens beslut nu brännmärks av ledande forskare och miljörörelser är viktigt. Vad de ännu inte förstår är hur denna kamp kräver en konfrontation med det kapitalistiska systemets kortsiktiga vinstintressen och en alternativ demokratisk planhushållning.
Med sveken först i flyktingfrågan och nu i fråga om en av världens allra viktigaste klimatfrågor är uppgiften större än någonsin att både utveckla motståndet och intensifiera organiseringen för en helt annan sorts demokratisk, socialistisk, internationell och miljömedveten politik.
