Diktaturen i Syrien kollapsar – vad händer nu i Mellanöstern?

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Jublande folkmassor på gatorna i Damaskus firar vad som till nyligen verkade vara otänkbart – att Assad störtats. Den syriska armén kollapsade medan regimens försvagade allierade i Moskva och Teheran bara kunde titta på. De högerextrema islamistiska styrkornas blixtkrig avslöjade diktaturens grundläggande svaghet, att den saknade varje form av stöd och förankring.

Vad händer efter den första chocken och firandet? De islamistiska ”rebellerna” och de inblandade imperialistiska makterna står inte på folkets sida. Arbetare, fattiga och förtryckta i Syrien måste bygga och organisera sin egen väg framåt.

Maktbalansen i Mellanöstern är i grunden förändrad, med stora internationella följder. Irans ”motståndsaxel” är slagen i spillror och Putins Ryssland har tappat sin maktbas i regionen. Erdogan i Turkiet och Netanyahu i Israel har stärkts åtminstone kortsiktigt.

Assaddiktaturen föll som ett korthus. På gator och vid vägspärrar ligger uniformer och vapen som soldater och officerare lämnat efter sig. Presidentpalatset har plundrats, liksom den iranska ambassaden. Både Assads premiärminister och den statliga syriska tv-kanalen, liksom Syriens ambassader jorden runt, överlämnade sig till de styrkor som intog Damaskus.

Regimens svaghet uttrycktes redan i det utbredda hatet och styrkan i den från början fredliga och starka revolten 2011. Sedan dess har det brutala inbördeskrig som följde och den djupa sociala och ekonomiska krisen utplånat alla diktaturens stödjepunkter. Den vapenvila och temporära stabilisering som upprättades 2020 byggde på det militära stödet från Rysslands bombflyg och Hizbollahs marktrupper med iranskt stöd i det långa blodiga i inbördeskriget efter att revolten underifrån lidit nederlag, Sedan dess har den syriska arméns moral bevisligen totalt rasat samman.

Den islamistiska milisarmén Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som styrt Idlibprovinsen sedan 2020, behövde bara trycka på knappen, vilket skedde samma dag som vapenvilan i Libanon undertecknades – HTS hade grönt ljus från Erdogan, vars närmare allierade ”Syriska Nationella Armén” (SNA) deltog när HTS intog storstäderna Aleppo och Hama, och samtidigt inledde nya militära attacker mot kurderna i Rojava i nordöstra Syrien.

Det folkliga hoppet om förändring, att äntligen få uppleva den till synes omöjliga drömmen om att bli av med Assad, blev avgörande för den snabba händelseutvecklingen. Andra väpnade grupper följde HTS exempel, och islamistiska ”rebeller” i söder blev de första att anlända till Damaskus. Assad flydde medan gatorna fylldes av firande folkmassor.

Assadregimen blev efter andrummet med vapenvilan 2020 gradvis accepterad av rivaliserande despotiska regimer i Mellanöstern som gett militärt stöd till islamisterna under inbördeskriget. Våren 2023 kunde Assad åter delta på Arabförbundets toppmöte. Han höll också låg profil efter Hamas attack den 7 oktober 2023 och Israels följande bombkrig. Så sent som denna höst ska han ha meddelat Hizbollah och Iran att han inte ville bli inblandad i ”deras krig”. Hans vädjanden till sina tidigare allierade och regimer i Mellanöstern om militärt stöd den sista veckan gav därför inget resultat, förutom ryska flygbombningar i Aleppo. Både Ryssland och Iran evakuerade medborgare ut ur Syrien. Hizbollah hade redan tidigare dragit tillbaka det mesta av sina trupper till Libanon.

Detta var också ett resultat av Rysslands krig i Ukraina och den israeliska militärens attacker som slagit mycket hårt mot Hizbollah och därmed mot Iran. Netanyahu har nu välkomnat Assads fall som ytterligare en försvagning av Iran, samtidigt som förstärkta israeliska trupper ”tillfälligt” intagit den så kallade buffertzonen mellan Israel och Syrien i Golanhöjderna.

Turkiet var tillsammans med Qatar den största sponsorn av högerextrema islamistiska miliser under det 9 år långa inbördeskriget i Syrien. Vapen kom in via Turkiet, som hade som ett av sina mål att krossa kurdiska PYD och den form av självstyre som upprättats i Rojava. Men PYD/YPG kunde 2014-15 slå tillbaka belägringen av staden Kobane, som under ett drygt halvår omringades av Islamiska Staten, IS, som på kort tid blev den starkaste islamistiska armén. PYD fick understöd av bombningar från USA:s flygvapen. PYD stod senare för huvudstyrkorna i Syrian Defence Forces, som besegrade IS 2019. Att kurderna inte kan lita på stöd från USA eller andra imperialistiska makter har hela tiden stått klart när den turkiska armén gång på gång attackerat Rojava.

Vapenvilan 2020 förhandlades fram av regimerna i Turkiet och Ryssland, och handlade framför allt om att upprätta ett slags oberoende för Turkiets islamistiska skyddslingar i Idlib i nordvästra Syrien. Rysslands flygbombningar skulle upphöra i utbyte mot att islamisterna höll sig där. Hayat Tahrir al-Sham upprättade en regim under dess ledare Abu Mohammed al-Jolani. HTS kom ur Nusrafronten, som skilde sig från både al-Qaida och IS genom att profilera sig som en syrisk-nationalistisk organisation snarare än en islamistisk gränsöverskridande makt.

HTS upprättade en egen diktatorisk regim, inklusive en militärakademi och egen vapenproduktion. HTS stod under turkiskt beskydd, men var inte som  SNA direkt styrd från Ankara. De båda samarbetar om att tjäna pengar på gränshandeln och nu i anfallet som störtade Assad. Erdogans makt har stärkts, men maktbalansen gentemot HTS är inte helt klar.

HTS-ledaren Abu Mohammed al-Jolani har gjort uttalanden om religiös tolerans och gentemot minoriteter. Men det finns inga skäl att lita på honom. HTS är en odemokratisk armé som just tagit makten. Löften om rättigheter och val är standarduttalanden efter militära maktövertaganden. HTS har sedan Assad föll upprättat utegångsförbud samt uppmanat polis och civila myndigheter att tills vidare fortsätta som förut. Deras allierade i SNA har samtidigt inlett nya militära angrepp mot kurderna i Manbij, på den inofficiella gränsen mellan Rojava och turkiskt kontrollerade områden. Kurdiska trupper uppges samtidigt ha drivit ut den statliga syriska armén (Assads armé) ur städerna Deir ez-Zor och Abu Kamal i öster.

När talibanerna återkom till makten i Afghanistan 2021 gavs också löften, till exempel om flickors rätt till utbildning och kvinnors rätt till arbete. Dessa löften gavs dels för att lugna imperialismen, dels för att förhindra gatuprotester medan de nya makthavarna konsoliderade sig, och har sedan successivt brutits och förtrycket istället förvärrats.

Vilken sorts regim som kommer att upprättas är inte klart. HTS dominerar, men andra väpnade miliser kommer också att göra anspråk på inflytande. Med stämningen av befrielse som finns idag kanske en ny regim avvaktar ett tag. För arbetare och förtryckta gäller det att så snabbt som möjligt utnyttja att Assad äntligen fallit till att organisera sig. Försvarskommittéer över religiösa och etniska gränser, demokratiskt organiserade, är nödvändiga steg, liksom organisering på arbetsplatser och i bostadsområden. Revolten 2011 var starkast bland de unga, som gjorde flera försök till organisering med lokala samordningsgrupper. Men dessa fokuserade mer på sociala media och att sprida information, istället för konkret organisering och ett tydligt program. Liksom idag finns faran att tro att en ny regim, vilken som helst, kommer att leda till steg framåt. När Assad svarade de ungas revolt med militär makt blev de islamistiska miliserna den dominerande oppositionen, med massrekrytering av unga. I det följande inbördeskriget dödades över en halv miljon människor och 12 miljoner tvingades fly från sina hem.

Revolten 2011, ett av många ”ledarlösa uppror” internationellt, saknade organisering av arbetarklassen och ett revolutionärt program. Rörelsen växte, men saknade ”en gemensam ledning som kunde representera demonstranterna, föra revolutionens talan, kontrollera protesternas takt och budskap, och utveckla en strategi för Bashar al-Assads störtande – eller för tiden därefter”, sammanfattade Aron Lund i boken Syrien brinner.

Lärdomen från Egypten 2011, då Mubaraks diktatur störtades, är att kontrarevolutionen kommer att omgruppera sig och slå tillbaka. Den bidar sin tid inom militären och har uppbackning av både lokala kapitalister och imperialismen, vars makt den tjänar. I både Egypten och Syrien är höga officerare också mäktiga kapitalister. I Syrien är nu faran större, eftersom störtandet av Assad leddes av en militär styrka.

På ytan välkomnas Assads fall av regeringar och politiker i Väst, samtidigt som det påminner dem om deras egen bräcklighet och svaga förankring. De pratar nu om att ”stabilisera” Syrien, vilket var den roll som Assadregimen också hade. Regimen i Syrien samarbetade och gav stöd till USA:s första krig mot Irak, 1990-91. Frankrike – Syrien var fransk koloni fram till 1946 – förärade Bashar al-Assad landets högsta civila ordensutmärkelse när denne tillträdde 2001. Bashar var sedan en mycket lydig följare av den nyliberala kapitalistiska politiken och genomförde stora privatiseringar. Ett tiotal familjer gynnades medan upp till tre miljoner levde i extrem fattigdom, vilket lade grunden till det stora missnöje som ledde till revolten 2011.

Både Israel och USA har genomfört massiva bombningar av iranstödda grupper och av IS kvarvarande fästen i landet. Men framför allt handlar deras agerande om att visa militär makt och därmed varna och fortsätta kuva arbetare och förtryckta i Syrien och regionen.

Samtidigt som Israels och Turkiets maktpositioner kortsiktigt har stärkts, kommer huvudmakten i dess block, USA-imperialismen, snart att ha en president Trump som tydligt säger att USA inte ska ingripa, ”det är inte vår strid”. Kanske kan det förändras om han tillsammans med den israeliska regeringen ser en möjlighet till regimförändring i Iran. Även om mycket fortfarande är oklart har sannolikheten för att Trump kommer att driva en aggressiv linje med ”maximalt tryck” mot Teheran, inklusive hårdare sanktioner och hot, nu ökat.

Spänningarna i regionen har snarast stärkts efter Assads fall. Israel har inte uppnått sina mål med kriget i Gaza och nya avtal om vapenvila kommer att vara bräckliga och tillfälliga.

För Putins Ryssland är Assads fall ett stort bakslag som på nytt punkterar bilden av en stark rysk militärmakt. Det kan få effekter på andra regeringar som räknar med rysk uppbackning, som i Västafrika. De allvarliga slagen mot Irans regionala makt påverkar både Ryssland och Kina negativt i den globala interimperialistiska kampen mot det USA-ledda blocket, medan denna ”pyrrhusseger” kan innebära ännu större problem för USA-imperialismen framöver när Mellanöstern kastas in i ytterligare oroligheter.

Diktaturer, kriser och krig i Mellanöstern är resultat av det kapitalistiska systemet. Militärmakt och ekonomisk utsugning går hand i hand. Den enda kraft som kan bryta detta är masskamp under ledning av arbetarklassen, utrustad med ett revolutionärt socialistiskt program.

SAV och ISA står för:

• Masskamp för demokratiska rättigheter för arbetare, kvinnor, kurder och alla förtryckta.
• Demokratiska försvarskommittéer över religiösa och etniska gränser. Demokratisk kontroll över vapen och väpnade grupper.
• Ställ ansvariga i stat, polis och militär till svars.
• Alla förmögenheter och naturresurser i offentlig ägo och kontroll. Massiv höjning av minimilönerna.
• Återuppbyggnad med bostäder och arbete åt alla. 
• För ett revolutionärt socialistiskt parti för internationell socialism.
• För ett socialistiskt Syrien i ett socialistiskt Mellanöstern.
• Motstånd mot all imperialistisk intervention. Stoppa bombningarna, dra tillbaka alla utländska trupper.
• Stoppa alla militära attacker på Rojava.