Djup kris – garantera jobb och välfärd

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Under krisen i svensk ekonomi i början av 1990-talet passade Bildt-regeringen på att driva igenom en rad försämringar. Det är en varning idag, när krisen är mycket snabbare och djupare. 1990-93 krympte svensk ekonomi med drygt 5 procent. Arbetslösheten ökade snabbt och nådde cirka en halv miljon 1994. 

Med krisen inleddes en period av stora nedskärningar och kontrareformer, både under högerregeringen 1991-94 och därefter av Göran Perssons S-regeringar. Vinster i välfärden och privata bemanningsföretag blev lagliga. Pensioner sänktes och medicin blev dyrare. Kommuner och landsting genomförde stora nedskärningar.
2020 tror de flesta prognosmakare att Sveriges BNP kommer att minska med 6 procent. Den öppna arbetslösheten har ökat med 130 000 och närmar sig 500 000. Dessutom kommer 450 000 att vara permitterade under resten av året, tror Konjunkturinstitutet.

Prognoserna är dock fortsatt mycket osäkra, även om KI räknar med flera nya omgångar av pandemin. Flera faktorer pekar på att en återhämtning kan bli mycket svagare än vad prognosmakarna tror. Sverige är exportberoende och världsekonomin väntas minska mer än den svenska. 
Konsumtionen, som bär upp en stor del av ekonomin, kommer att vara svag på grund av osäkerhet. Detsamma gäller investeringarna.

Vilken politik ska göras under krisen? Vilken krispolitik som förs är en klassfråga. Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna står för att jobb och levnadsstandard för alla löntagare måste garanteras. Välfärden ska byggas ut och en massiv satsning på klimatåtgärder är akut. Företag och banker ska först redovisa sin ekonomi, och om de behöver stöd ska de tas över i offentlig ägo.
Det finns en stor medvetenhet om dagens groteska klyftor och priset för privatiseringar och nedskärningar. Denna måste omvandlas till kamp och ett socialistiskt alternativ till kapitalismens kriser. 

Varken Sverige eller EU

Två stora ekonomiska strider inom EU ska avgöras den här veckan; om budgeten och om ett coronastödpaket. I båda fallen tillhör Sveriges regering den ”sparsamma” minoriteten.
Tillsammans med Nederländerna, Österrike och Danmark ingår Sverige i vad som på engelska kallas de ”frugal four” (sparsamma fyra) inom EU. Dessa vill både skära ner EU:s budget och att stödpaketen till de länder som har drabbats värst av covid-19 enbart ska vara i form av lån.

Naturligtvis finns det alla skäl att vara emot förslag som kommer från EU. Sverige betalar redan idag en medlemsavgift på 40 miljarder kronor per år och ett första förslag är att den skulle öka med 14 miljarder.
EU är ett politiskt redskap för de största bankerna och företagen i Europa och har med nyliberala regler pressat fram stora försämringar för arbetare och välfärd. EU är ett maktblock riktat mot konkurrenter, flyktingar och i hög grad de egna medborgarna, särskilt i de länder som drabbades hårdast av krisen 2008-09.

Men Sveriges nej beror inte på en sund kritik av EU. Det är istället dels ett uttryck för den ökade nationalismen inom EU, dels en anpassning till den svenska högern för att undvika kritik. När Sverige gick med i EU och senare sa nej till euron dominerades EU-motståndet av vänstern. 
Efter att Vänsterpartiet och de kritiska facken tonat ner EU-kritiken har särskilt SD ofta fått framstå som de enda kritikerna, med M och KD i släptåg. Socialdemokraterna närmar sig dessa, men ställer samtidigt upp på EU:s globala maktpolitik, inklusive flyktingmurarna.

Att kräva ”disciplin” av andra regeringar, som i fallet Grekland efter 2008, ingår i den nationalistiska högervridning inom EU som förstärkts under pandemin. EU-länderna sa blankt nej till Italiens förfrågningar om stöd mot corona.
Vi stöder varken den svenska regeringen eller EU, utan arbetare, pensionärer och unga. Ett arbetarstyrt socialistiskt Europa skulle självklart ställa upp med solidariskt stöd, även utanför EU:s gränser.