Dödsskotten i Ådalen den 14 maj 1931 ekar ännu

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den 14 maj är det precis 90 år sedan som ett demonstrationståg i Ådalen (området längs Ångermanälven med kommunerna Kramfors och Sollefteå) gick från Frånö mot Lunde. I det långa demonstrationståget gick tusentals. Men väl i Lunde väntade militär med skarpladdade vapen – innan klockan hade slagit tre hade fem arbetare dödats. Skotten i Ådalen förändrade Sverige och året därpå inleddes Socialdemokraternas mer än 40 år långa regeringsinnehav.

Militären, som agerade på uppdrag av provokativa arbetsgivare, hade beordrats till Lunde för att skydda beväpnade strejkbrytare. Regeringen, ledd av den frisinnade liberalen C G Ekman, och kapitalismen bär det yttersta ansvaret för skotten i Ådalen för 90 år sedan. Upprinnelsen till dödsskotten var den djupa globala kapitalistiska krisen som följde efter börs­kraschen i USA i oktober 1929. Världshandeln kollapsade och inte minst Ådalens skogsindustri – sågverk, massafabriker och pappersbruk – drabbades hårt.
I början av 1930-talet rådde massarbetslöshet och arbetsgivarna ville utnyttja krisen till att pressa tillbaka Ådalens starka arbetarrörelse som hade en lång historia av kamp bakom sig. Under åren kring 1917 hade revolutionära stormar svept fram över Ådalen och här hade Kommunistpartiet ett fäste.
”För Marma-arbetarnas seger!”, stod det på en banderoll längst fram i täten på ett demonstrationståg i Ådalen dagen innan dödsskotten. Banderollen uttryckte stöd till pappersarbetarnas kamp vid Marmaverken utanför Söderhamn. Kampen på Marma-Långrörs sulfatfabrik vid Marmaverken hade börjat re­dan på sommaren 1930 och efter att ledningen helt godtyckligt sänkte lönen för de arbetare som utförde reparationer sattes arbetsplatsen i blockad i oktober samma år. Sulfatfabriken ingick i Marma-Långrörskoncernen som ägdes av familjen Versteegh, en av dåtidens rikaste familjer. I Ådalen hade den Versteegh­ägda Graningekoncernen skog, sågverk och fabriker.

Strejken vid Marmaverken trappades successivt upp med blockader av transporter och sympatistrejker. I januari 1931 inleddes sympatistrejker vid Graningeverkens sågverk och fabriker i Ådalen. ”I anledning av en arbetskonflikt, som sedan sommaren 1930 pågått vid Långrörs sulfatfabrik, uppstodo i januari 1931 sympatistrejker vid sulfatfabriken i Sandviken och sulfatfabriken i Utansjö, båda belägna vid Ångermanälven i Västernorrlands län”, skulle en officiell rapport senare skriva.
Sympatistrejker i Ådalen skulle bidra till att knäcka Versteeghs som hade full uppbackning av arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), trots att man inte var SAF-medlem.
Arbetsgivarnas mål var att tvinga Marmaarbetarna till underkastel­se för att därmed bana väg för generella lönesänkningar.
När väl islossning­en var igång skulle skogsindustrins produkter som låg för lastning stuvas på båtarna ”hända vad som hända vill”, som en representant för arbetsgivarnas strejkbrytarorganisation i hamnarna uttryckte det. Veckorna innan dödsskotten i Ådalen hade arbetsgivarna använt sig av sam­ma taktik mot en strejk vid brädgårdarna i Halmstads hamn. Beväpnade strejkbrytare kallades in för att krossa strejken, vilket provocerade fram en revolt i Halmstad. Angreppen mot strejken slogs tillbaka och avtal slöts. Några av Halmstads strejkbrytare rekryterades sedan till Ådalen.

Den 12 maj anlände cirka 60 strejkbrytare till Härnösand för att forslas vidare till Ådalen där de skulle inkvarteras i stuveribolagets strejkbrytarbarack (”Villan”) i Lunde. På plats, i Lunde, hälsades de välkomna av disponenten för Sandvikens sulfatfabrik samt landsfogden (länspolischefen) Sune Påhlman. ”Både myndigheterna och Stuveribolaget visste att strejk­brytarna var beväpnade”, skriver Birger Norman i sin banbrytande bok Ådalen 31.
Så fort nyheten kom om att strejk­brytare hade anlänt elektrifierades stämningen. Den socialdemokratiska tidning­en Nya Norrland skrev i sin leda­re att: ”Befolkandet av den beryktade strejkbrytarvillan i Lunde är en stridssignal till alla arbetare i Ådalen”.
Kommunistpartiet (SKP), som också kallades ”Sillénar­na” och som hade en stark ställning i Ådalen, manade på morgonen den 13 maj till generalstrejk och demonstration med samling i Kramfors klockan 12. (Efter SKP:s splittring 1929 och fram till 1934 fanns det två partier med samma namn och beteckning. Det ena leddes av Karl Kilbom som uteslutits ur den Stalin-kontrollerade Kommunistiska internationalen (Ko­mintern) 1929 och det andra SKP, Komintern parti, som ofta benämndes som ”Sillénarna”, efter en av partiets ledare Hugo Sillén).
Flygbladen som spreds inför demonstrationen den 13 maj ”skulle under andra omständigheter knappast tilldragit sig något intresse, än mindre fått några massor i rörelse. Men läget i Ådalen var sådant att den stencilerade papperslappen verkade mobiliserande. Befolkningen och särskilt arbetarbefolkningens sinnen var i uppror inför den oerhörda utmaning som strejkbrytar­invasionen innebar”, skrev SKP:s (Komintern) partisekreterare Fritjof Lager i sin skrift Ådalen 1931.

Efter ett kort möte startade demonstrationen för att konfrontera strejkbrytarna som höll på att lasta ångaren Milos. Det var cirka 500 som gick i tåget och de lyckades ta sig in på fabriksområdet och skrämma iväg de flesta av strejkbrytarna. Några av strejkbrytarna, som hade försökt gömma sig på Milos, fick man dock tag i. De släpptes ef­ter att ha lovat att återvända hem igen, men det löftet var ing­et värt.
”Samtidigt som demonstrationståget begav sig iväg från fabriksområdet (där strejkbrytarna konfronterats) landstego de från Sandvikens fabriksområde bortskrämda strejkbrytarna i Lunde”, berättar Konrad Östberg, som då var redaktör på Nya Norrland, i Ådalshändelserna – en ögonvittnesskildring.
Samma dag kallades militär in. Det var omkring 60 soldater och officerare med bland annat kul­sprutor som skickades för att skydda strejkbrytarna. De var in­te vanliga värnpliktiga, utan huvudsak ett skolkompani av blivande befäl under kapten Nils Mestertons befäl. Innan avfärden till Lunde fick de maningen att: ”Kom ihåg en sak – inget nytt Seskarö”. På Seskarö utanför Haparanda hade arbetarna år 1917 avväpnat den militär som skickats för att stoppa protesterna mot matbristen.
Först strejkbrytare och sedan militär (däribland en kulsprute­pluton); det är svårare att hitta en mer utmanande provokation mot arbetarkampen. Redan när militären anlände på kvällen/midnatt möttes de av demonstrationer och vädjan om att solidarisera sig med arbetarnas kamp.

Den 14 maj (Kristi himmelsfärdsdag) samlades tusentals till ett möte i Frånö som utlystes av Transportfacket för att diskutera om hur man skulle svara på provokationerna. Under mötet föreslog Sillénarnas förgrundsgestalt i Ådalen, Axel Nordström, att en generalstrejk skulle utlysas i Ådalen och att strejken skulle pågå till dess att strejkbrytarna lämnat. Mötet röstade ”ja” på förslaget.
När mötet avslutades omvandlades det till en spontan marsch  mot Lunde där ”villan” och strejkbrytarna fanns. De fackligt förtroendevalda och bland annat Axel Nordström, som ledde den kampkommitté som mötet hade utsett, blev dock kvar för att diskutera hur strejken skulle organiseras.

Kanske så många som 8,000, en del säger 10,000, gick med i tåget  som Birger Norman beskriver till sist blev nära två kilometer långt. Demonstrationen var som Birger Norman skrev en ”spontan masshandling”. Ungefär samtidigt som demonstrationen satte igång beslutade landshövdingen, mot SAF:s uttryckliga vilja, att strejkbrytarnas aktivitet måste upphöra. Men det tog landsfogden och militären ingen notis om.
När demonstrationståget kom till Lunde stoppades det av militären och strax därefter avlossades de första skotten. Sedan kommenderade kapten Mesterton ”Eld!”.
”På några få minuter var det över. Fem människor låg ihjälskjutna och lika många låg sårade, på grusvägen, ner till hamnen, där i Lunde”, inleder Roger Johansson sin djuplodande bok Ådalen 1931 – kampen om historien. En av de döda var Eira Söderberg, som inte hade deltagit i demonstrationen utan befann sig på en tomt i närheten. Sammanlagt avlossades 37 skott. Militären, som hade sjukvårdsutrustning, gjorde inget för att hjäl­pa de sårade.
Beskedet om dessa dödens minuter skapade omedelbart en ”fullständig revolutionsstämning” i Ådalen, enligt landsfogden. När nyheten nådde övriga landet började arbetare att lägga ned arbetet.
”Redan på morgonen den 15 maj låg allt arbete bland byggnadsarbetarna i Stockholm nere. Rapporter om arbetsinställelser runt om i landet strömmade under dagen in till LO och de olika förbundskontoren. Ny Dag (SKP:s tidning) hade samma morgon publicerat ett manifest som ’manade till proteststrejker mot arbetarmorden i Ådalen’… uppmaningen svarade mot de stämningar som fanns inom stora delar av fackföre­ningsrörelsen”, skriver Roger Johansson. Högerns försök att skylla skotten på arbetarna spädde på ilskan.

Först strejkbrytare och sedan militär (däribland en kulsprute-pluton); det är svårare att hitta en mer utmanande provokation mot arbetarkampen. 

På kvällen den 15 maj demonstrerade 150,000 i Stockholm i den största arbetarmarschen någonsin i landet. Antalet deltagare var nästan lika många som antalet fackligt organiserade i Stockholm. Demonstrationen blev enligt tidningen Social-Demokra­ten till en ”folkdom över kapitalism och militarism”.
I Ådalen var generalstrejken total och under några dagar var det arbetarna som styrde i området.
När fyra av offren begravdes den 21 maj, de från Ådalen, samlades 25,000 personer för att ta ett sista avsked. Det femte offret begravdes i sin hemstad Västervik.
Dödens minuter i Ådalen för 90 år sedan kastade samhället in i vad som kan beskrivas som en förrevolutionär kris. Skotten hade på ett brutalt sätt visat hur långt kapitalistklassen och staten var beredda att gå för att påtvinga arbetarna sina diktat och lönesänkningspolitik.
Socialdemokratin, som då ännu var ett arbetarparti med borgerlig ledning, var splittrat. Många socialdemokratiska arbetare ville precis som sina kommunistiska kamrater att vreden mot skotten skulle manifesteras i storstrejk mot regeringen och mot det kapitalistiska systemet som bar det yttersta ansvaret. Men den socialdemokratiska ledningen och inte minst LO-toppen fruktade att radikaliseringen och revoltstämningarna skulle lägga ett oöverstigligt hinder i vägen mot ett nära samarbete med arbetsgivarna och framtida uppgörelser med de borgerliga partier­na.
”Det var tydligt att den socialdemokratiska ledningen inte ville bli indragen i en repris av kampanjen mot Ekman (statsministern) liknande den man drivit tillsammans med LO mot lagstiftningen om kollektivavtal och arbetsdomstol (år 1928)”, påpekar Roger Johansson.

I kampen mot de antistrejkparagrafer som ingick i lagen om kollektivavtal och inrättandet av Arbetsdomstol hade LO-ledningen tvingats utlysa en politisk strejk och demonstrera på eftermiddagen den 22 mars mot regeringens förslag. Det var samma dag som de nya lagarna antogs av riksdagen. Men efter att de nya lagarna hade klubbats igenom upphörde LO:s och Socialdemokraternas motstånd. Istället påbörjades ett allt mer institutionaliserat klass­amarbete, vilket senare döptes till den ”svenska modellen”
LO- och S-toppen ställde sig helt avvisande till kravet på att utlysa en storstrejk som svar på dödsskotten. Vädjan om ”återhållsamhet” följdes allt oftare av hätska angrepp mot kommunisterna, som anklagades för att vara medskyldiga till det som hänt i Ådalen. S- och LO-ledningen inskränkte sig till att kräva en undersökningskommission och utlysa fem tysta minuter vid begravningen den 21 maj, vilket det borgerliga etablissemanget snabbt gav sitt bifall till.

SKP hade kunnat växa snabbt efter 1931, men partiets sekterism och ultravänsterpolitik förhindrade detta samt spelade S- och LO-byråkratin i händer­na.
Kampstämningarna 1931 tvingade dock LO-ledningen att tillfälligt ”pausa” de klassamarbetsprojekt som inletts. Mot LO-ledningens vilja röstade LO-kongressen i augusti 1931 för att man skulle lämna den arbetsfredsdelegation/kommitté som bildats för att nå det ”samförstånd” som stat, arbetsgivare och fackföreningstoppen önskade.
När skotten inte längre ekade lika starkt började allt fler inom LO och S-ledningen att peka ut kommunisterna som huvudansvarig för blodsspillan. År 1933 hävdade exempelvis LO:s ordförande Edvard Johansson att han alltid hade ansett att det var kommunisterna som bar ansvaret för händelserna den 14 maj 1931.
Även efter Ådalen 1931 besköts arbetare av polis i Sandarne och Klemensnäs 1932.

De som gav order om skotten i Å­dalen blev aldrig fällda. Kapten Mesterton fick till och med skadestånd efter att ”rätten” ansett att han hade blivit förtalad. 
Axel Nordström dömdes där­emot till 2 år och 6 månaders straff­arbete för att ha lett demonstrationen och konfrontationen med strejkbrytarna den 13 maj. Även andra arbetare dömdes till straffarbete för att ha protesterat mot strejkbryteriet. Andra dömdes för tryckfrihetsbrott – bland annat för att de hade kallat Mesterton för mördare.
Kravet på amnesti för de dömda var ett viktigt krav i valrörelsen 1932. Även Socialdemokraterna stod bakom det kravet. Men när valet var över och Socialdemokraterna hade bildat regering (delvis som en följd av Ådalen året innan) övergavs amnestikravet.

Sjuttio år efter Ådalen 1931 sköt polisen skarpt mot demonstranter i Göteborg 2001. Under 2000-talet och särskilt under senare åren har statens hårda kärna – polis och militär – rustats upp. En lag från 2006 gjorde det möjligt för polisen att be om stöd från militären vid en krissituation och ”sedan dess har också polisen och militärens särskilda styrka övat regelbundet tillsammans” (SVT den 19 februari 2019).
Statsmaktens nya repressiva lagar (inkluderat nya inskränkningar i strejkrätten) är en del av kapitalets och statens förberedelser inför de nya bittra klasstrider som står för dörren.
Trots alla försök att skriva om historien och dölja sanningen om Ådalen 1931 kommer ekot av dödsskotten aldrig att tystna. Socialdemokraternas valseger år 1932 blev början till ett mer än 40-årigt långt regeringsinnehav som förändrade Sverige. Men eftersom S-politiken aldrig utmanade kapitalismen kom framstegen att rullas tillbaka när kapitalismen stagnerade och Socialdemokraterna började skära ned och privatisera den välfärd som hade byggts upp, vilket resulterade i att partiet förborgerligades.

Dagens kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse behöver genomsyras av samma kampvilja och solidaritet som fick arbetarna i Ådalen 1931 att strejka och demonstrera för Marmaarbetarnas seger.
Glöm dem aldrig.