Ahang Bashi lyckas beröra två tunga ämnen i sin film Skörheten: den psykiska sjukdomen och barnets upplevelser av en flykt. Hon tar oss med på en personlig resa genom sorg och panik, men också genom vänskap, kärlek och livsglöd.
Utifrån sett lever Ahang Bashi ett liv som många kanske skulle önska. Hon är en filmskapare och regissör på väg upp. Hon har tidigare regisserat dokumentären Paradiset om sin mormor som endast talar persiska och därmed inte förstås av personalen på äldreboendet.
Hon har en kärleksfull familj och vänner. Trots det rasar allt ner i mörker. Paniken kommer, depression och ångest tar över. När som helst. Ångesten och tårarna väntar inte tills man kommer hem, de anfaller på tunnelbanan eller när det passar den.
Genom kameran får vi höra Ahangs ångestskrik, se hennes tårar och känna hennes panik när hon ligger i fosterställning och säger att hon inte orkar mer. Vi får känna hur ont det gör.
I sitt sökande efter svar och hjälp bestämmer sig Ahang Bashi för att göra en dokumentärfilm om sina upplevelser. Fotograf är, förutom Ahang själv, Maria Åkesson som under en period bodde hos Ahang och filmade de mest intima och ångestfyllda situationerna. Maria blev tillsagd att inte sluta filma, att fortsätta även om Ahang under sina attacker sa tvärtom.
Filmen är för mig en reflektion av samhället. Inom familjen finns ett stort stöd och Ahangs mamma reser från Göteborg till Stockholm för att ta henne igenom sina sjuka perioder. Men hennes pappa, den omtänksamma ständiga optimisten, förstår inte varför hon inte kan tänka positivt, skaka av sig sitt mörker och se det fina hon har i sitt liv. Och han menar väl, men förstår inte att det inte går att välja bort ångesten och depressionerna.
Något av det vackraste i filmen är vänskapen med Roxy. Även Roxy reser för Ahangs skull till Stockholm, drar henne upp ur sängen, tjatar, peppar, lyssnar och finns där genom allt det hemska. Genom perioderna när Ahang inte klarar att ta sig ur sängen själv. När hennes sovrum förvandlas till ett grått sjukrum utan livsglädje.
Filmen är enbart ett personligt porträtt, den innehåller inget politiskt budskap, men trots det lyser ändå en kritik av flyktingmottagandet igenom.
Ahang kom till Sverige från Iran med sin familj som treåring. Hon har minnesbilder av traumat av att ryckas upp med rötterna, men i familjen har man aldrig pratat om hennes upplevelser, om flykten och den första tiden i Sverige. Varför låta sin dotter bli påmind om det hemska genom att prata om det?
Men i terapi tvingas Ahang möta sitt förflutna. Att tvingas se att trots att hon är en lyckligt lottad kvinna i Sverige som enligt samhället borde vara tacksam för att hon har det bra och att hon togs emot finns sorgen och oron kvar från flykten.
Att just den problematiken lyfts fram är viktigt. Idag pågår en hets mot flyktingar i Sverige, där kommentarer hörs mot de flyktingar som protesterar för bättre villkor om att de är otacksamma. Det är ren och skär rasism att anse att enbart för att någon har tvingats fly förlorar de sina demokratiska rättigheter.
Filmen är hjärtskärande och träffsäker. Vackra filmsekvenser blandas med diskret, men klockren pianomusik. Den känns hoppfull i sin reflektion av att även en människa med livet i ordning kan bli sjuk, men också ta sig igenom perioderna när sjukdomen slår till.
I gruppterapin vi får följa med till och även höra andra människors tankar och erfarenheter, om hur det egentligen inte är konstigt att man blir sjuk i ett samhälle med en sådan individuell press på att lyckas.
Precis som i livet fylldes biosalongen av tårar – men även av skratt – och en lättnad av insikten om vad en människa klarar av att ta sig igenom.
Skörheten har premiär den 16 september på Folkets Bio. ■
