Dysfunktionellt rehabiliteringssystem

Ett system som sliter ut arbetare för att sedan behålla dem sjuka. Människor som skulle kunna rehabiliteras tillbaka till arbete får vänta för länge på grund av ett dysfunktionellt regelsystem, och allt färre har fått rätt till ersättning. I spåret av nyliberalismens härjningar, nedskärningar och avregleringar är detta ingen slump. Nya regler och utredningar kan dock utveckla systemet till det bättre, men det finns tveksamheter.

Tidningen Arbetets artikelserie om rehabilitering och arbetsträning har visat hur antalet personer som har fått rehabiliteringspenning sjunkit, samtidigt som väntetiden på att få rehabiliteringsinsatser ökar. Försäkringskassan skyller på regelsystemet, och även näringslivet klagar på systemet. Alla instanser verkar överens om att det inte fungerar. Men ingen drar några längre slutsatser. 
Nyliberalismen som skurit ner i samhället för att öka vinster och därmed ökat pressen på arbetare, såväl fysiskt som psykosocialt, har dessutom avreglerat och hackat upp alla skyddsnät.

Rehabiliteringspenning är den ersättning som ges för så kallad arbetslivsinriktad rehabilitering, framför allt arbetsträning. Mellan 2015 och 2020 minskade antalet sjukskrivna personer som fick ersättningen från 24,610 personer till 9,780, en minskning på 60 procent. 
Trots att det är viktigt att sätta in rehabiliteringsinsatser tidigt görs det inte. Arbetsgivaren är skyldig att uppföra en rehabiliteringsplan för den anställde som kommer att vara sjukskriven mer än 60 dagar, och planen ska göras innan 30 dagar har passerat. Förra året var medianen för hur länge sjukskrivna får vänta på att få rehabiliteringspenning 625 dagar. När Arbetsförmedlingen måste kopplas in förlängs detta till 998 dagar innan den sjukskrivna får starta upp med en insats. 
För människor som skulle kunna komma tillbaka till arbetslivet är systemet snarare till stjälp än hjälp. Inkomsten blir ingen skillnad, men möjligheten till att aktiveras slås undan.

Sedan våren har nya regler kommit som kan vara en förbättring, enligt Försäkringskassan som har det övergripande ansvaret. Dock är det främst Försäkringskassan som får mest kritik. 
De senaste åren har det protesterats mot ökande utförsäkringar och en utredning har kritiserat att myndigheten väntat 180 dagar innan rehabiliteringsinsatser sätts in. Eftersom sjukskrivna kan utförsäkras efter 180 dagar skulle eventuella rehabiliteringsinsatser kunna avbrytas – så en svensk myndighet struntar i att hjälpa sjuka människor på grund av ett politiskt regelverk som ska straffa de svagaste i samhället. 
De nya reglerna som kom i mars innebär att undantag kan göras om den sjukskrivne anses ha möjlighet att återgå till arbetet efter rehabilitering, med en förlängning på sex månader.
En oroande utveckling, som går stick i stäv med förbättringar i Försäkringskassans regler, är att begreppet rehabilitering tas bort, samt att arbetsanpassningar ska ske i samarbete med skyddsombud. Föreskriften om arbetsanpassning har kapats från 13 paragrafer till 7. Föreskrifterna kan förklaras som en förklaring till hur lagar ska tolkas och användas. Detta utgör en risk för att arbetsgivare kommer att ta lättare på regler samt att anställda kan tappa rättigheten att ha en kollektivt vald företrädare, skyddsombudet, på sin sida i ett ärende om arbetsanpassning eller rehabilitering.

En ny utredning syftar till att ge arbetare som riskerar att bli utslitna av jobbet möjligheter att skola om sig. Det låter såklart som en förbättring, men det kan också tolkas vara i enlighet med januariavtalets marknadsstyrning genom att skapa en marknad av arbetare som snabbt ställs om utifrån företagens efterfrågan. 
Eftersom arbetsrätten och skyddsarbete motarbetas och har kapats vid knäskålarna handlar det inte om att skydda människor från att hamna i sjukdom. Årtionden av nedskärningar och effektiviseringar som hetsar arbetare att slitas ut är sjukdomen som måste botas. Det är inte regelverksplåster som behövs.