Efter ett års krig tycks inget slut finnas i sikte

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I veckan är det precis ett år sedan som Putinregimens invasion av Ukraina inleddes och ett nytt storskaligt krig, det värsta sedan andra världskriget, drabbade Europa. Hundratusentals har dödats sedan krigsstarten. Krigsutbrottet (den 24 februari) chockade och förändrade världen på ett bestående sätt. Efter ett år av krig har flera av Ukrainas städer lagts i ruiner och en tredjedel av befolkningen tvingats fly sina hem.
Samtidigt som kriget går mot sitt andra år förbereds det för en upptrappning. En ny rysk offensiv har inletts och 2023 har startat med att Väst beslutat att skicka både fler och tyngre offensiva vapen till Ukrainas regering. Allt det pekar mot att krigets helvete kommer att fortsätta långt in på detta år och kanske ännu längre.

Ukrainakriget blev slutet på den världsordning som formades efter stalinismens kollaps 1989-92. Globaliseringen är förbi. Nationalism och militarism är nu i förarsätet. Världen har blivit farligare.
Kriget fick omedelbara följder för världsekonomin och inte minst vad gäller tillgången på spannmål. Ukraina och Ryssland stod före kriget för nära en tredjedel (30 procent) av världens veteexport. När kriget bröt ut ströps tillförseln, vilket betydde ökade priser och svält i särskilt Afrika, som importerade hälften av sitt vete från Ryssland och Ukraina. Kriget och den globala ekonomiska kris som följde bidrog snabbt till en förvärrad energikris och högre inflation.
Den miljöförstöring och förorening av luft, vatten och mark som Ukrainakriget har orsakat får dramatiska effekter på folkhälsa, ekosystem och biologisk mångfald. Med kriget som ursäkt har regeringarna ökat användandet av fossila bränslen och världens energijättar, särskilt olje- och gasbolagen, har inkasserat rekordvinster.
”Kriget utgör en brutal fortsättning på den auktoritära Putinregimens repressiva politik på hemmaplan och dess storryska chauvinism. De ryska trupperna måste omedelbart och villkorslöst dras bort från Ukraina. Behovet av hjälpinsatser är enormt och de som tvingats på flykt undan krig och förtryck, oavsett ursprungsland, måste ges permanent skydd och asyl. Men inget förtroende och stöd kan ges till EU-regeringarna och USA-imperialismen som utnyttjat kriget för sina egna syften och maktintressen”, skrev Offensiv strax efter krigsutbrottet (den 3 mars). En hållning som vi sammanfattade i parollen ”Varken Putin eller Nato!”.

Ukrainakriget var ytterst en följd av de allt mer skarpladdade motsättningarna mellan världens imperialistmakter och det nya kalla krig mellan USA och Kina som dessa motsättningar har gett upphov till. Den ryska invasionen föregicks av en enorm och långvarig militär mobilisering vid Ukrainas gränser, samtidigt som Nato utvidgade sin militära närvaro i det allt mer militariserade Central- och Östeuropa samt Östersjöområdet.
Från första stund var Ukrainakriget en del av en bredare global konflikt och maktstrid. Men för de ukrainska massorna är kriget en kamp för liv och nationellt oberoende mot en inkräktare som hävdar att Ukraina inte har rätt att existera, utan endast finns till som stat på grund av den socialistiska oktoberrevolutionen 1917.
I ett tal två dagar innan invasionen gick Putin till angrepp mot oktoberrevolutionen och bolsjevikerna för att de befriade Ukraina och andra förtryckta nationer med målet att bygga en socialistisk federation på frivillighetens grund.
Kriget är bara ”en fortsättning på politiken, men med andra medel”, skrev den tyska militärteoretikern Carl von Clausewitz för drygt 150 år sedan. Men han påpekade också att ”de moraliska faktorerna hör till krigets viktigaste inslag”. Det sistnämnda (stridsmoral) var en orsak till varför Putinregimen inom bara några veckor fick ge upp de mål som den först satt upp för sitt krig: Att erövra huvudstaden Kiev och installera en marionettregim.
Ukrainas armé hade dessutom ett mycket omfattande artilleri och trupper som tränats av Väst, bland annat av svenska officerare, sedan 2014. Kreml överskattade helt sin militära styrka och de egna truppernas moral och underskattade grovt de ukrainska massornas vilja att försvara sig.

Tillbakadragandet från norr om Kiev i början på april var Putinregimens första stora reträtt som sedan skulle komma att följas av flera eftersom de ryska styrkornas stridsmoral var låg och led brist på utrustning och logistik. Dessutom visade sig de vapen som Väst levererade vara mer avancerade än de ryska.
Men även om den ryska imperialismen har försvagats, isolerats och lidit nederlag på slagfältet har Putinregimen inte gett upp hoppet om att kunna vända krigsutvecklingen med hjälp av nya mobiliseringar. Den optimism som vissa kommentatorer hyste i slutet av förra året om att kriget skulle vara över inom några månader var ett utslag av önsketänkande.
Det ukrainska motståndet, som i inledningen hade inslag av ett verkligt folkförsvar, slog tillbaka den ryska invasionen och mycket snabbt började Väst trappa upp sina vapenleveranser till landets regering för att om möjligt dra fördel av den fortsatta krigsutvecklingen. Det var en utveckling som Putinregimen inte hade förväntat sig, utan man hade kalkylerat med att USA-imperialismen, efter nederlaget i Afghanistan, skulle undvika att bli inblandad i ett nytt krig och inte var stark nog att samla övriga Väststater bakom sig.
Men i viljan att kraftigt försvaga den ryska imperialismen, stärka Nato och samtidigt skicka tydliga varningssignaler till huvudrivalen Kina kom Väst att förenas bakom en gemensam hållning. Ukrainakriget har tillfälligt stärkt USA-imperialismens ställning på världsarenan och samtidigt som den ryska imperialismens har försvagats håller ett upprustat Nato på att få två nya medlemmar.
USA vill att krigsinsatsen ska leda till Putintregimens nederlag, men inte nödvändigtvis dess fall ”eftersom det sista vi behöver är att Ryssland sönderfaller i en kollaps som liknar Sovjetunionens i början av 1990-talet och förlorar kontrollen över sina kärnvapen” (USA:s förre försvarsminister Robert Gates i Washington Post den 2 februari).

Som en följd av Ukrainakriget har det nya kalla kriget stadigt trappats upp, och regeringarna har genomfört drastiska ökningar av militärutgifterna.

Som en följd av Ukrainakriget har det nya kalla kriget, som den kinesiska imperialismen just nu förlorar, stadigt trappats upp och regeringarna har passat på att genomföra drastiska ökningar av militärutgifterna, särskilt i Europa och Asien (den japanska regeringen beslöt exempelvis nyligen att öka militärutgifterna med 60 procent).
”Genom att ge stöd till Ukraina tvingas Ryssland också utkämpa ett krig genom ombud (proxy war) där både USA och Europa kan utnyttja det faktum att de har en enorm strategisk fördel eftersom de besitter en större militär och ekonomisk styrka. (…) Inget annat som USA kunde ha gjort – eller spenderat – kunde ha varit lika produktivt för att garantera USA:s säkerhet mot en av de två stormakter som skulle kunna hota både USA och dess allierades ställning”, skrev den i Washington inflytelserika tankesmedjan Center for Strategic & International Studies under rubriken ”USA:s stöd till Ukraina – en investering vars vinster vida överstiger kostnaderna” den 21 november.
USA:s militära stöd till Ukraina uppgår till närmare 300 miljarder kronor. Alla utlovade vapen är inte levererade, vilket understryker att Väst ser stödet som en ”investering för framtiden” och har färdiga planer på hur det framtida Ukraina ska formas, vilka kommer att vara på tvärs med massornas önskan om ett fritt och oberoende Ukraina.

Det oemotsvarade militära stödet jämte en massa underrättelseinformation, i egenintresse och förenat med villkor, från Väst och inte minst USA-imperialismen gjorde det möjligt för den ukrainska regeringens styrkor att inleda en offensiv på sensommaren 2022 och ta tillbaka en del områden som tidigare hade förlorats till Putinregimens arméer, vilket blev till en ny fas i kriget.
Vapenstödet från Väst har stärkt Zelenskyjregeringen och bidragit till att höja den redan höga motståndsviljan hos den ukrainska befolkningen. Avsaknaden av självständiga arbetarorganisationer har dock inneburit att de inslag av folkförsvar som fanns i krigets början har ersatts av en ukrainsk armé, som står under regeringens, den kapitalistiska statens och Natos befäl och det är till den armén som Väst skickar vapen.

Zelenskyjs högerregering har i skydd av krigstillståndet avskaffat anställningsskyddet för en stor del av landets arbetare, lanserat nya privatiseringsprogram, infört censur och nyligen skärpt straffen mot exempelvis ordervägran som svar på att också ukrainska soldater har vägrat att låta sig bli ”kanonmat”. Även den ukrainska armén har under senare tid haft problem med att upprätthålla moralen och undvika deserteringar, enligt nyhetssajten Politico den 5 februari.
I slutet av året låg 16,55 procent av Ukrainas territorium under Putinregimen, jämfört med 24,4 procent i slutet av mars, inkluderat Krimhalvön och en del av Donbass i östra Ukraina som Ryssland tidigare erövrat (2014).
Men sedan november förra året har kriget återfått karaktären av ett utdraget, blodigt utnötningskrig, likt första världskrigets skyttegravskrig med ett växande antal stupade utan att frontlinjerna ändras i grunden.
”Terrängvinsterna är obegripligt små, om man ser till vad de kostar i människoliv. Stupade ligger i högar (bokstavligen så). Sårade som ej tas om hand fryser i regel ihjäl under natten. Man kan slåss i dagar om en enskild byggnad, i timmar om ett trapphus”, skriver Peter Englund i sitt och fotografen Paul Hansens uppmärksammade och skakande reportage från helvetet i Bachmut (Dagens Nyheter den 13 februari).

Under de senaste månadernas strider har både de ryska och de ukrainska styrkorna lidit ett förfärande antal offer. Det är för att bryta detta blodiga dödläge som Ryssland, med hundratusentals nya trupper, har påbörjat en offensiv för att om möjligt stärka kontrollen över de områden man har lagt under sig innan de nya tunga vapen som Väst utlovat har levererats och därmed förekomma den offensiv som de ukrainska styrkorna förbereder i vår.
I den upptrappning av kriget som detta innebär finns också risken för att kärnvapen kommer till användning, särskilt om försök görs att ta tillbaka Krimhalvön, som Putinregimen annekterade 2014 och som sedan dess starkt har förryskats.
Efter ett år av krig, ett upptrappat krig, hotar fortsatt och det blir allt längre innan krigströtthet och en kris för Putinregimen åtminstone pausar striderna. Putinregimen är försvagad, men efter att ha krossat det inhemska antikrigsmotståndet är det främst krigshökar och fanatiska ultranationalister som höjer rösten mot Kreml.
Men detta kan ändras när den ryska arbetarklassen börjar träda in på scenen i protest mot att de får betala kostnaderna för Putins krig. I ett krig som blir allt långvarigare ökar möjligheten till sociala revolter i Ryssland som kan få stridigheterna i Ukraina att upphöra.

Kriget blev också till en vattendelare inom vänstern och de flesta vänsterorganisationer klarade tyvärr inte testen, utan ställde sig bakom regeringarna och den militära upprustningen samt Västimperialismen, medan andra som har påstått sig våga gå mot strömmen har försvarat den ryska imperialismen och ursäktat dess brott.
ISA och Rättvisepartiet Socialisterna har varit bland de få som har stått fast vid den socialistiska rörelsens antimilitarism, internationalism och motstånd mot all imperialism; att det är arbetarklassens kamp och organisering som inrymmer möjligheten att skapa fred.
Den uppgift som socialister står inför idag, och särskilt dess mest medvetna delar, är att samla till motstånd mot kriget och dess upptrappning, stå upp mot de imperialistiska lägren och dess maktstrider som hotar att sätta världen i brand.