IF Metalls avtalsråd på torsdagen sade ja till de fem treårsavtal som fått ja av sina förhandlingsdelegationer. Ingen rösträkning genomfördes, men beslutet fattades först efter en lång debatt.
En av dem som yrkat på nej till avtalet och tillsammans med de andra representanterna från IF Metall Södra Västerbotten också reserverade sig, var Jan-Olof Karlsson, vice klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå. På Offensivs fråga uppskattade han andelen kritiker till 20-30 procent.
Gruvtolvans ordförande Harry Rantakyrö gick enligt Dagens Arbete tidigt in i debatten med krav på nej till avtalen och ettårsavtal. För detta hade han också stöd från både gruvarbetarnas riksförening och IF Metalls avdelning i Malmfälten.
– Våra medlemmar kommer aldrig att godta något annat. En fackförening är en kamporganisation och vi är beredda på konflikt. Det finns ingen anledning att lägga sig platt. Nu har förbundet chans att ta strid för sina medlemmar, sade han.
Efteråt var inställningen densamma.
– Nej, jag hade hoppats på ett totalt nej, vi vill ha ett ettårigt avtal med riskerna från den här regeringen och det finns ingen förändring i medlemmarnas synsätt, svarade han med eftertryck på TV4:s fråga om han var nöjd med beslutet.
Ändå vågade inte IF Metalls ledning rakt av köra över gruvarbetarna, som tillåts fortsätta sina centrala förhandlingar ännu ett varv.
– Det har vi väl visat förut, svarade han på TV4:s följdfråga vad gruvarbetarna då har för maktmedel.
– Det får vi väl se, svarade Rantakyrö på frågan om det kan bli strejker i gruvorna.
Lokal lönekamp
Rolf Häggman från ABB Ludvika hade såväl sin klubb som ABB-facken och avdelningen i Västra Dalarna med sig på ett nej till avtalet.En hård lokal lönekamp i Malmfälten kan komma att inspirera många andra, inte minst inom de många lönsamma verkstadsföretagen. Enligt LO-tidningen delas missnöjet över avtalen av de ledande i IF Metalls klubb på Scania i Södertälje.
Nivåerna är enligt klubbens ordförande Kjell Wallin lägre än väntat.
– Vi hade kunnat få mer. Nu går de procenten i löneutrymmet till bonusar, styrelsearvoden och aktieutdelningar i stället för att de anställda får bättre löner, säger han.
Inom stålindustrin är antagligen majoriteten av dem som sagt ja till avtalet i själva verket ytterst tveksamma. Conny Carlsson från SSAB i Borlänge hörde till dem som till sist underkastade sig ett ja i delegationen för stål- och metallindustrin, men rapporterade på avtalsrådet att detta inte fått stöd från medlemmarna.
– De säger nej till treårsavtal och de vill rösta om stål- och metallavtalet, sade han.
Lågavlönade sade nej
IF Metalls ledning har skrutit om de höjda lägstalönerna, men inte talat om hur detta går ut över medlemmarna i låglönebranscher som arbetarna inom tvätterier och glasbruk som ännu inte förhandlat.Mikael Johansson från Sanmina i Forserum kritiserade lägstlönesatsningens konstruktion.
– I avdelningen har vi många företag med ett stort antal lågavlönade. Höjningarna av lägstalönerna kommer att räknas av från potten och då blir det knappt några pottpengar kvar.
Enligt DA ville representanter för de lågavlönade metallarna inom glas- och tvätteriavtalet att IF Metall skulle säga nej till avtalen.
– När är det vår tur? Löneökningar i procent gör att våra lågavlönade medlemmar fortsätter att tappa. Jag väntar på den dagen då vi faktiskt får mer i kronor och ören, sade Arne Bredberg, klubbordförande på Berendsen i Göteborg, med stöd av Peter Sand från Kosta glasbruk.
Fortsatta gruvförhandlingar
Majoriteten var trots kritiken klart för avtalen, men IF Metalls ledning vågade inte heller rakt av köra över gruvarbetarna. Enligt Leif Ohlsson, IF Metalls förste vice ordförande, tillåts dock inte de fortsatta förhandlingarna för gruvarbetarna gälla någon högre nivå än industriavtalens 10,2 procent över tre år.Utan en central reglering av underjordstilläggen och en öppning för någon skrivning om lokala förhandlingar som kan ge betydligt mer pengar, lär protesterna i Malmfälten bli massiva.
Därefter väntar en fortsatt hård lokal lönekamp för målet att nå 4 000 kronor.
Kritiska förbundsordföranden
Från andra förbundsledningar inom LO är kritiken tydligast från Transport och Elektrikerförbundet, som också kritiserar eftergifterna om mer flexibla arbetstider. Även Livs ordförande Hans-Olof Nilsson tycker enligt LO-tidningen att nivån är i minsta laget.– Det går fantastiskt bra för industrin. Med tanke på vilka signaler de sänder ut till aktieägare och styrelseledamöter så känns det futtigt att erbjuda de anställda så lite, säger Transports ordförande Per Winberg.
Grafikernas ordförande Jan Österlind vill inte säga något om nivån, men anser inte att avtalsperioden på tre år är normerande.
Blickarna mot gruvorna och Handels
På kort sikt dras intresset till gruvarbetarnas reaktioner och de förestående förhandlingarna för låglöneförbundet Handels, som nu blir först att på allvar testa om den omtalade samordningen inom LO kan ge ett avtal som i kronor räknat är ”lika högt” som IF Metalls och därutöver en kvinnolönepott.I själva verket krävs ett lönelyft i år på cirka 1 000 kronor inom detaljhandeln om inte lönegapet åter ska öka, när industrins ”löneglidning” räknats in.
När Kommunal i Stockholm lördagen den 31 mars håller en offentlig ”avtalsupptakt” vid Slussen med Ylva Thörn som huvudtalare vore det därför viktigt att bjuda in även talare och medlemmar från andra LO-fack som inte minst Handels, och försäkra dessa om full solidaritet i händelse av en strejk inför påsken.
Vik inte en tum
”Vi viker inte en tum” var det budskap från gruvarbetarnas riksförening inför avtalsrådets möte som nu måste gälla för den fortsatta avtalsrörelsen. Därför måste också solidariteten med gruvarbetarna gå hand i hand med en intensifiering av låglönefackens avtalsrörelser.För Kommunal gäller det till exempel nu att inte vika en tum från de alltför låga utgångskraven på ett ettårsavtal med en tusenlapp i höjd lön här och nu 2007. Goda riktmärken för den lokala lönekampen är här också kravet från fackligt aktiva RS:are på minst 1 500 kronor till alla och en lägstalön på 18 000 kronor i månaden.
Med anledning av den överrumplande snabba upplösningen av IF Metalls fem första avtal måste också de demokratiska kraven skärpas inom hela fackföreningsrörelsen på att medlemmarna ska mobiliseras till en aktiv kamp och sedan också tillåtas rösta om avtalen.
Den utsugning som nu sker med ständiga vinstrekord inom storföretagen på lönernas bekostnad är en skam för Sveriges fackföreningar. Med demokratiska och kämpande fack skulle mycket mer vara möjligt att uppnå – och är fortfarande möjligt även i den lokala lönekamp som måste följa de centrala avtalen.
RS står för:
- Vik inte en tum – allt stöd till gruvarbetarna och den lokala lönekampen.
- Upp till kamp för höjda kvinnolöner och jämställdhetspotter. • Inga reträtter om arbetstiderna – ta strid för rätt till heltid.
- Fortsatt kamp för ettårsavtal – bilda lönekampsgrupper på alla nivåer.
- För minst 1 500 kronor till alla och lägst 18 000 i månadslön.
- Avtalen ut på omröstning.
