Efter kuppen – våg av solidaritet med Chile folk

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

De solidaritetsrörelse som växte fram efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973 blev till en av de största någonsin i Sverige. Redan dagen efter kuppen samlades tusentals i Kungsträdgården, Stockholm, för att visa sin avsky mot kuppmakarna och sin solidaritet med Chiles arbetare och fattiga.
Solidariteten bidrog till att drygt 8 000 av de hundratusentals som tvingades fly Chile efter kuppen beviljades asyl i Sverige.
Jag blev själv politisk aktiv, gick med i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Härnösand, strax innan kuppen, och den solidaritetskampanj – Stöd Chiles folk! Arbetarrörelsens Chile-insamling – som Socialdemokraterna startade med stöd av bland annat LO blev den första kampanj som jag var med att organisera.

Men solidaritetsarbetet inleddes inte med kuppen. I slutet av 1971 hade Chilekommittén bildats till stöd för kampen för socialism i Chile. Chilekommittén hade ett hundratal lokalkommittéer runt om i landet och den tidning som man gav ut – Chilebulletinen – hade som mest en upplaga på drygt 20 000.
De ledande socialdemokraterna såg Chilekommittén som en konkurrent till vänster som man inte skulle samarbeta med. Men i exempelvis Härnösand samarbetade vi i SSU med Chilekommittén och det sågs som självklart att delta på varandras evenemang.
Förutom att samla in pengar på stan och sprida information om Chile efter kuppen ordnade vi i SSU Härnösand, som då började bli ett fäste för Offensiv, möten och en utställning om kuppen i Chile i en större affärslokal som stod tom i stadens centrum. Vi var också med att ordna exempelvis stödkonserter.
Rockmärken (pins), flygblad, och insamlingsbössor, men också böcker och en LP-skiva (vinyl, något annat format fanns inte då) var en del i den stora mängd kampanjmaterial som arbetarrörelsens solidaritetskampanj producerade, vilket vittnar om både tidsandan och att socialdemokratin var en annan än dagens borgerliga och Natovänliga parti.

Den vänstervåg som bröt fram i slutet av 1960-talet påverkade också Socialdemokraterna och särskilt dess ungdomsförbund SSU. Det var i denna vänstervåg som Offensiv föddes som en marxistisk riktning inom arbetarrörelsen.
”Kuppen i Chile: En varning till den internationella arbetarklassen” var rubriken på en längre artikel i Offensiv nummer 2 som gavs ut strax efter kuppen. Den artikeln återpublicerades i en förkortad version i Offensiv # 1559 den 6 juli i år.
Solidaritetskampanjerna till stöd för Chiles folk kom att nå sin kulmen 1975. En vattendelare blev tennismatchen (Davis Cup) mot Chile 1975 som Sverige stod värd för och som socialdemokraternas ledning och SSU-toppen sa sig vara emot, men inte gjorde något för att stoppa.
Därför deltog man inte i den jättedemonstration med uppemot 10 000 deltagare som ville stoppa matchen, som dock kunde spelas i skydd av 1 115 poliser. Hoola Bandoolas sång ”Stoppa matchen” summerade stämningen:

”Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr
Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här
Stoppa matchen.”

Minnet av solidaritetskampanjen och Harald Edelstams hjältemodiga insats som Sveriges ambassadör i Chiles huvudstad Santiago lever ännu kvar. Innan han utvisades, i december 1973, hann Harald Edelstam rädda livet på många chilenska aktivister som tagit sin tillflykt till den svenska ambassaden samt personalen på den kubanska ambassaden som Sverige blivit skyddsmakt för.
När Harald Edelstam kom tillbaka till Sverige fick ”han en hjältes mottagande av de många chilenare han hade hjälpt till Sverige. Insvept i den chilenska flaggan sjöng han vänsterns paradsång ’Venceremos’, ’Vi ska segra’”, skrev Aftonbladet i ett minnesporträtt 2011. Men påminde också om att: ”På UD (Utrikesdepartementet) jublade ingen. När han återvände till UD efter en tids sjukskrivning för utmattning blev han utfryst.”
Den dåvarande socialdemokratiska regeringens handlade och solidaritetskampanjen skapade en bild av socialdemokratin som en progressiv kraft, rent av socialistisk, inte minst bland de latinamerikaner som lyckades fly till Sverige efter militärkupperna i Uruguay och Chile 1973, som följdes av kuppen i Argentina 1976.
Det var också den bilden som Socialdemokraterna önskade skapa med sin solidaritetskampanj som man såg som ett medel för att förhindra att en upprepning av vad som hade hänt under 1960-talet då partiet länge stod vid sidan av solidariteten med FNL och Nordvietnam och togs på sängen av vänstervågen.

Solidariteten med Chile fick ett enormt stöd och genomslag. Det fanns de som regelbundet gav en del av sin lön till insamlingarna. Allt detta tvingade borgarna, kapitalisterna och deras media att inte tala så högt om att de egentligen stödde kuppen.
En kapitalist som dock inte kunde hålla inne med sitt stöd var Assar Svensson, direktör på Wallenbergägda Skega och moderat, som sa att: ”Jag är glad över att president Allende försvunnit från scenen. Militären kommer att stötta oss företagsledare”. Svenska företag verksamma i Chile tackade i tidningsannonser även juntan efter kuppen och ett år efter kuppen rapporterade exempelvis AGA att vinsten ökat rejält i Chile.
Enligt högern både i Sverige och globalt var det Allendes förstatligande av storbolag och naturtillgångar – antikapitalism – som bar huvudansvaret för kuppen. Det skrev moderata Svenska Dagbladet i en ledare efter kuppen, och bara några dagar efter kuppen publicerade Expressen ett reportage från Chile som hävdade att nu tycks landet vara på väg mot ordning igen.
När sedan Pinochet, efter att ha krossat vänstern och arbetarrörelsen i Chile i blod, inledde den nyliberala politiken hyllades han av den globala makteliten. Hans politik kopierades världen över, Sverige inget undantag. Pinochets chockterapi beskrevs som ”det chilenska undret”, vilket blandades med påståenden om att vänstern hade överdrivit våldets omfattning efter kuppen samt hade sig själv att skylla.

Möten och diskussioner om vad lära av kuppen i Chile var också en del av solidaritetsarbetet, även om det fanns de som ansåg att det inte alls borde diskuteras eftersom det riskerade splittra och paralysera stödarbetet.
Men den som inte lär av historien är dömd att återupprepa dess misstag. Utan en analys och generalisering av arbetarklassen och de fattiga långa kamp, dess segrar såväl som nederlag, kan ingen politisk väg framåt för dagens kamp ges.
Tragedin i Chile visade att det inte finns någon reformistisk väg till socialism, hur långt kapitalistklassen är beredd att gå för att försvara sin makt, rikedomar och privilegier, samt att staten med sin repressiva kärna – polis och militär – ytterst är ett organ för att upprätthålla den kapitalistiska ordningen.
Det krävs en socialistisk revolution för att störta kapitalismen. I Chile 1970-73 fanns möjligheter till en fredlig socialistisk revolution, men ju mer utdragen processen blev, desto mer tid fick kontrarevolutionen att förbereda sig inför en oundviklig konfrontation om makten i samhället.
Arbetarklassen var dock hela tiden beredd att försvara sig och ta kampen vidare – mot socialism. Veckorna innan kuppen, den 4 september, gick 800 000 arbetare ut på Santiagos gator och begärde vapen för att slå tillbaka reaktionen. Men de fick inte vapen, utan maningar till besinning.

I boken Det blödande Chile, som Arbetarrörelsens Chile-insamling gav ut månader efter kuppen, konstateras helt riktigt att skälet till Allendes och folkfrontens nederlag var att maktfrågan inte stod i centrum, och man ”blandade ihop regering med makt. De politiska lösningarna på krisen sökte man på högsta politiska nivå, utan att mobilisera folket och låta det bli delaktigt, som man borde göra. Man förlitade sig på de traditionella metoderna för politisk aktion (parlamentariska), när regeringens verkliga styrka huvudsakligen låg i arbetarklassens organisationer.”
Det i sin tur innebar att Allendes regering motsatte sig massornas beväpning och motarbetade de alternativa maktorgan, på arbetsplatser, på landsbygden och i lokalsamhället, som växte fram underifrån och som var embryon till en arbetarstat – till folkmakten.
Folkfronten betonade den lagliga fredliga vägen och odlade myten om att den chilenska militärens ”fosterländska medvetande, deras yrkesmässiga tradition och deras underkastelse den civila makten” (Allendes första rapport till kongressen 1971), samtidigt som kapitalistklassen, generalerna och USA-imperialismen var beredd att gå utöver ”legaliteten”, bryta lagen, för att behålla makten.

Tragedin i Chile visade att på nytt att ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål (…) Staten är ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin” (Karl Marx: Pariskommunen).
Den kapitalistiska staten måste ersättas av en helt ny stat, baserade på massornas självständiga organisering och kamp samt ett revolutionärt socialistiskt, internationalistiskt massparti som kan förena de förtryckta i en kamp om makten – organisera upproret.
Det var i avsaknad av ett sådant parti som kontrarevolutionen till sist kunde få överhanden och krossa alla de förväntningar och hopp som Allendes och folkfrontens valsegrar väckt i Chile och globalt.
Så länge kapitalismen består finns det ständiga risker för reaktionens hämnd och nya kupper. Att det högerextrema Republikanska partiet som leds av Pinochetanhängaren José Antonio Kast fick flest röster i valet, som hölls i maj, till den konstituerande församlingen som ska skriva ett nytt förslag till författning är en varning.
Det är dagens kamp för socialism som minnet av kampen i Chile 1970-73 hålls levande. Och om vi ska kunna säga ”Aldrig mer!” måste kapitalismen störtas i Chile och globalt.

Läs mer om kuppen i Chile:
Så minns vi högerkupperna i Uruguay och Chile, Offensiv #1560, den 12 juli i år
Militärkuppen i Chile – en varning till den internationella arbetarklassen, Offensiv #1559, den 5 juli i år
Pinochets kupp 1973 var organiserad i Vita huset, artikel i Offensiv från 2013