Av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Sent den 31 mars blev det nya industriavtalet klart. Avtalet är tvåårigt och ger med avsättningar till pensioner och eventuella förkortningar av arbetstiden totalt låga 6,4 procent – 3,4 procent i år och 3 procent nästa år. Det är ett svekavtal som innebär lägre löneökningar än under 2023 och 2024, trots hyres- och matprischocken.
Mycket pekar också mot att priserna (inflationen) kommer att fortsätta gå upp i år. Matpriserna stiger exempelvis just nu med dryga 6 procent i årstakt.
Industriavtalet sätter nu det ”märke” som ska gälla för övriga runt 500 kollektivavtal som ska omförhandlas i år.
Om det ska bli reallöneökningar och en rejäl arbetstidsförkortning måste övriga fackförbund vägra att underordna sig ”märket” och ta fajten med strejk om så krävs.
Industriavtalet har förhandlats fram långt över medlemmarnas huvud och utan mobiliseringar. Det borgade för ett dåligt avtal. Det fanns mycket mer att hämta.
Ledarna för facken inom industrin var inte ens beredda att stå fast vid ursprungskravet på att avtalet skulle vara ettårigt. Utan avtalet blev tvåårigt, vilket arbetsgivarna önskade.
När industriavtalet presenterades kunde de fackliga företrädarna endast uttrycka ett hopp om att det skulle bli reallöneökningar under de kommande åren. Nu hotar ytterligare reallönesänkningar och att arbetarna i än högre grad halkar efter andra grupper.
Årets industriavtal har föregåtts av att vinsterna i det så kallade näringslivet under lång tid ökat på arbetarnas bekostnad.
”De senaste åren har löneandelen – hur stor del av förädlingsvärdet som tillfaller löntagarna i form av löner och sociala avgifter – minskat samtidigt som vinstandelen – hur stor del som kan gå till kostnader för kapital och ägarna – har ökat och ligger på en historiskt hög nivå”, skrev Konjunkturinstitutet i en färsk rapport.
Det fanns alltså en chans till en ”fight back” – att få upp lönerna på vinsternas bekostnad. Men det var aldrig den fackliga ledningens utgångspunkt. Istället valde man att lägga ett lågt bud – 4,2 procent – för att ”värna konkurrenskraften” när det skulle ha krävts lönehöjningar på 10 procent för att värna medlemmarnas standard och villkor.
Det öppnade för ett svekavtal som innebär att vinstandelen kommer att fortsätta att öka om det inte blir stora påslag (löneglidning) vid sidan av det centrala avtalet.
Den arbetstidsförkortning som industriavtalet utlovar är liten och ska också tas från lönenivån. Det finns också enligt arbetsgivarna skrivningar i avtalet ”som ger företagen flexibilitet och gör det lättare att planera” (Per Widolf, förhandlingschef för Industriarbetsgivarna den 1 april).
I flera år har arbetarna, särskilt lågavlönade, halkat efter.
Den blåbruna regeringens högerpolitik har dessutom bidragit till att höginkomsttagarna dragit ifrån i allt snabbare takt.
Så sent som hösten förra året låg reallönerna på samma nivå som 2015.
Efter industriavtalet har behovet av en låglönerevolt och avtalskamp bara blivit större. Det finns också inom flera förbund en kampvilja, det måste den fackliga ledningen ta fasta på.
Socialistiskt Alternativ
och Offensiv säger:
• Inga fler svekavtal – spräng lönetaket (märket).
• Ta kampen för reallönerna och arbetstidsförkortning utan lönesänkning – förbered för strejk.
• Sänk arbetstiderna – mot 30 timmars arbetsvecka.
• Nej till individuella löner och sifferlösa avtal.
• Avtalen ut på medlemsomröstning och lokal strejkrätt.
• För demokratiska och kämpande fackföreningar, med en ny politik och ledning som inte tjänar mer än medlemmarna och som är beredda att ta den nödvändiga fajten.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.