Republikanerna gick framåt mer än vad något annat parti har gjort i ett kongressval sedan andra världskriget.Representanthusets talman Nancy Pelosi avgår och republikanen John Boehner tar över.
Några av Demokraternas platser i senaten övertas av kandidater från den reaktionära Tea Party-rörelsen. Marco Rubio och Rand Paul är två nyvalda Tea Party-senatorer.
Rand Paul vill bland annat skrota centralbanken och diskutera kraftigt höjd pensionsålder. John Boehner lade dagen efter valet fram sina ”ska-
pa jobb-visioner” genom budgetnedskärningar och permanenta skattesänkningar.
Obama har vetorätt och sätter agendan, men han försvagades kraftigt av tisdagens valresultat, skriver Svenska Dagbladet den 4 november.
Det senaste året har Obamas stöd dalat. När han valdes låg stödet på 78 procent, idag är det nere på cirka 45 procent – även om man måste medge att han är populärare än andra politiska figurer.
Demokraternas misslyckande med att hantera den ekonomiska krisen som arbetare står inför skapade den massiva ilskan som möjliggjorde att Republikanerna och Tea Party-rörelsen – med hjälp av Fox News – kunde maskera sig och framstå som att de utmanade etablissemanget.
Tea Party-rörelsen har fått med sig ilskan hos en del av konservativa, äldre, vita medelklass- och arbetarklassmänniskor. Men bakom kulisserna är den finansierad och styrd av storföretag. Representanter för Tea Party-rörelsen har fört fram ultrakonservativa, extremistiska och i vissa fall rasistiska och invandrarfientliga åsikter. Rand Paul från Kentucky, nyvald senator, har sagt att 1964 års ”Civil Rights Act” var en för stor utvidgning av regeringens makt. Framväxten av rörelsen är en varning till arbetare och ungdomar. Skulden för den ekonomiska krisen ska inte läggas på invandrare o s v, utan där den hör hemma – hos Wall Street, storföretagen och det kapitalistiska systemets misslyckanden.
Obama hälsades av enorma massor under sin valkampanj som basera-des på löften om att begränsa stor- företagens makt. Det känns som händelser från en passerad tid. Obamaad-ministrationen gick snabbt åt höger och svek sina väljare.
Obamas ekonomiska rådgivare består av 17 personer. Miljardären Warren Buffet, vd:arna för Google och JP Morgan Chase, är några av namnen. Inte en enda representant för fackföreningsrörelsen finns med, som gav hundratals miljoner dollar till Obama och Demokraterna under valrörelsen.
Obama attackerade den förre presidenten George W Bushs oansvariga utrikespolitik i Irak, och lovade ett snabbt tillbakadragande. Obama sågs som en kandidat för fred.
Men när han väl satt vid makten försvagades tidsplanen för tillbakadragandet från Irak och Obama eskalerade kriget i Afghanistan. I slutet av 2009 utlyste han en truppförstärkning på 30 000 soldater, bara några veckor efter att han mottagit Nobels fredspris.
Det huvudsakliga löftet som Obamaadministrationen gav för att vinna stöd inom arbetarrörelsen var att genomföra ”Employee Free Choice Act” (EFCA). EFCA skulle ha gjort det enklare för fackföreningar att organisera nya medlemmar. Fackliga ledare upprepade detta löfte som ett huvudargument för att rösta på Demokraterna igen, men löftet om EFCA har i princip försvunnit.
I fråga om utbildning står Obama i täten för att genomföra en tydlig högeragenda. För att delstater ska få extra finansiering för utbildningen insis- terar Obamaadministrationen på att de tar steg för att utveckla så kallade ”charterskolor” och betalar lärare baserat på deras elevers provresultat.
Miljontals människor hade också hopp om att dörrarna skulle öppnas för radikal förändring av USA:s miljöpolitik när ”oljepartiet” fråntogs makten. Obama har tagit vissa initiativ, men har misslyckats med att ta en tydlig ställning för att ändra USA:s efterblivna position i fråga om den globala uppvärmningen och en energi- politik baserad på fossila bränslen.
Efter katastrofen i somras, då en av BP:s oljeplattformar exploderade, hade Obama ett gyllene tillfälle till att vända energidebatten. Istället agera-de han svagt gentemot BP och tillät dem att själva kontrollera arbetet med uppstädningen – vilket försvagade möjligheterna att dämpa katastrofen.
Sjukvården har varit en stor fråga. Obama lovade under valkampanjen att förse alla med ”allmän sjukförsäkring”, men den sjukvårdsreform som han har drivit igenom ser helt annorlunda ut. Den är konstruerad runt omkring de privata livsmedelsföretagen, sjukhusen och försäkringsbolagen – som är ansvariga för alla orättvisor i USA:s sjukvård. Istället för vara en rättighet så har sjukförsäkring blivit ett krav och de som gynnas är de privata företagen inom sjukvårdsindustrin. Inte så förvånande med tanke på att demokraterna fick 54 procent av alla bidrag till sin valkampanj från sjukvårdsindustrin.
Arbetslöshet och vräkningar från sina hem har drabbat tiotals miljoner amerikaner. 15 miljoner människor är officiellt arbetslösa, 8,5 miljo- ner arbetar deltid men skulle behöva heltid och 3,9 miljoner har gett upp att söka jobb. Totalt rör det 27 miljoner människor! (New York Times den 8 september 2010).
Det beräknas att tio miljoner jobb måste skapas bara för att komma tillbaka till nivån 2007. Afroamerikaner är särskilt hårt drabbade och hade stora förhoppningar på att USA:s första svarta president skulle fokusera på att lösa de problem som de står inför, som fattigdom, arbetslöshet och de enorma orättvisor och den rasism som finns inom polisen och rättsväsendet.
Republikanerna försöker förvirra folket och kallar Obama för ”socialist”. Emellertid så var de första stegen som Obama tog som president att rädda kapitalismen. Han genomförde ytterligare räddningspaket till finanssystemet, och gav miljarder dol- lar för att rädda Citibank och Bank of America. De som förlorat jobb och hem har inte fått någon hjälp av Obama och Demokraterna.
Mer än 10 000 miljarder dollar spenderades mellan 2008 och 2009 för att rädda stora banker och deras ägare. Obama talar nu om ett nytt, litet stimulanspaket men går i stort med Republikanerna och fokuserar på den enorma statsskulden och behovet av stora nedskärningar i regeringens utgifter som en ”lösning” på den ekonomiska krisen.
”Om jag var en av de stora företagsdonatorerna som finansierade det republikanska tidvattnet som tog mer än 50 nya republikaner till representanthuset, så skulle jag vara uppmärksam på vad jag just köpt. För hur man än ser på president Obama, så räddade han effektivt kapitalismen. Och för det betalade han ett hemskt politiskt pris”, skriver kolumnisten Timothy Egan i New York Times den 2 november.
Liberala vänsteranhängare av Demokraterna kan hävda att de menade att genomföra bättre politik men inte kunde det på grund av motstånd från Republikanerna. Men Demokraterna har sedan 2008 kontrollerat senaten, representanthuset och presidentskapet!
Jämför detta med Bushadministrationen som kunde genomföra större delen av sin agenda utan att ha en sådan majoritet. Demokraterna säger att man ska rösta på dem för att stoppa Republikanerna – men så är det inte!
Massmedia, som kontrolleras av storföretagen, säger att Obama har tappat stöd för att hans politik är ”för vänsterinriktad”. Faktum är att det är motsatsen som är sanningen.
Folket stödjer radikala åtgärder. En stark majoritet är för ett regeringsstyrt, allmänt sjukvårdssystem – som systemen i Kanada och de flesta länderna i Europa. Majoriteten är också emot att amerikanska soldater ockuperar delar av Mellanöstern, stödjer ett program för gröna jobb och inskränkningar av storföretagens och Wall Streets makt.
Demokraterna utgör inget alternativ för arbetare och fattiga – och har heller aldrig varit det!
Demokraterna var från början slavägarnas parti. I slutet på 1800-talet skiftade de sin bas till storföretagen.
Det var Demokraterna som ledde in USA i första och andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget. De är det enda politiska partiet i historien som låtit fälla atombomber.
Under Jimmy Carter och Bill Clinton, som båda var presidenter och demokrater, bedrevs en politik som enbart syftade till att gynna storföretagens intressen.
Visst har både Demokaterna och Republikanerna tvingats genomföra sociala förbättringar – men det har alltid varit segrar som vunnits genom kamp. USA:s historia är full av otroliga kamprörelser, till exempel kampen mot slaveriet, för 40 timmars arbetsvecka, medborgarrättsrörelsen o s v.
Tvåpartisystemet har tillåtit USA:s styrande elit att behålla sin politiska makt, trots att de bara är en liten minoritet. I verkligheten styrs USA av en mycket mäktig och liten elit, det handlar om några hundra familjer.
Högerkommentatorer hävdar att Republikanernas valseger representerar en skiftning högerut bland USA:s befolkning – vilket inte stämmer.
Bara 34 procent av väljarna och 49 procent av Republikanernas väljare stödjer skattesänkningar för de rika. Bara 29 procent stöder en höjd pensionsålder och endast 28 procent vill privatisera socialförsäkringarna.
Istället är det sant att en stor majoritet stödjer arbetarpolitik. 77 procent av alla väljare stödjer jobbska- pande genom renovering av landets infrastruktur; vägar, broar, skolor och energisystem. 65 procent anser att a-kassan ska förlängas.
Kongressvalet visar på en växande ilska mot hela tvåpartisystemet, snarare än på ett stöd för Republikanerna eller de reaktionära Tea Party-gal- ningarna.
Ut ur den ilskan måste ett alternativ till storföretagens två partier börja byggas.
Kamputbrott har börjat bryta ut till viss del – men den enorma ilskan måste enas och samlas kring ett tydligt alternativ.
Kampanjer kring oberoende kandidater i presidentvalet 2012 kan vara en början till enat motstånd mot kapitalismen och dess två partier.
Johanna Evans
