Efter USA:s uttåg – fred i Afghanistan?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I förra veckan lovade USA:s president Joe Biden att de amerikanska styrkorna ska lämna Afghanistan. Samtliga amerikanska soldater ska ha lämnat landet innan den 11 september, på 20-årsdagen av terroristattacken mot USA som en månad senare följdes av att en USA-ledd krigskoalition invaderade Afghanistan. Bidens besked kom bara några dagar efter att talibanerna hade aviserat att man inlett sin årliga våroffensiv.

Afghanistankriget är det längsta och det tredje dyraste krig som USA-imperialismen har utkämpat. Under det 20 år långa kriget har minst 100,000 civila dödats eller sårats och 2,5 miljoner afghaner har tvingats på flykt. 
Efter 20 år av krig är Afghanistan idag världens farligaste land och det land som näst efter Jemen ”löper störst risk att drabbas av en humanitär katastrof under 2021”, enligt hjälporganisationen International Rescue Committée (RESCUE).
Egentligen skulle USA ha dragit bort samtliga kvarvarande soldater, totalt 2,500, innan den 1 maj. Detta enligt överenskommelsen som slöts mellan Trumpadministrationen och talibanerna i februari förra året. Men redan från första stund var det oklart om den tidsplanen skulle hålla och det har också varit oklart vilken hållning som den nya Bidenadministrationen skulle bestämma sig för. 
Den 14 april gav dock president Biden beskedet att USA under maj börjar ta hem de sista trupperna och att alla amerikanska soldater ska ha lämnat Afghanistan den 11 september i år.

Enligt Biden hade orsakerna till USA:s närvaro i landet ”blivit allt mer oklara” och det var aldrig tänkt att kriget skull bli ett ”evighetskrig”. 
I likhet med sina företrädare – från George W Bush som startade kriget, till Barack Obama som trappade upp det, och till Donald Trump som talade om fred men som under sina fyra år vid makten släppte fler bomber över Afghanistan än vad som sammantaget gjorts tidigare – menade Biden att Afghanistankriget trots allt har varit en framgång.
I själva verket har det länge stått klart att USA:s Afghanistankrig blev ett misslyckande, särskilt i förhållande till de mål som sattes upp efter de första, snabba militära framgångarna.

Kriget, som påstods vara ett krig mot terrorismen och en hämndaktion på al-Qaidas mordiska terrorattack mot USA den 11 september 2001 (terrornätverket al-Qaida och dess ledare Osama bin Laden hade fått en fristad i det då talibanstyrda Afghanistan), var de första i en serie av krig som USA-imperialismen vara beredd att föra för att etablera världsherravälde. 
Det andra blev det katastrofala Irakkriget som inleddes 2003.
Enligt USA:s dåvarande president Bush skulle Afghanistankriget inte bli långvarigt eftersom ”vi har lärt oss läxan från Vietnam”, och USA:s militära närvaro skulle därför bli kortvarig och inriktas på att: 
”Hjälpa afghanerna att bygga en modern och demokratisk nation med bra sjukvård och en skola för alla. Genom att ge afghanerna en möjlighet att förverkliga sina önskemål och strävan skapar vi fred” (Bush i ett tal i början av 2002).
Men en förutsättning för att afghanerna själva skulle få bestämma sin framtid och förverkliga sina önskningar var att ockupationen upphörde och att alla utländska trupper drogs tillbaka. Istället för demokrati och fred följde krig, förtryck, extrem fattigdom och ett korrupt marionettdockastyre. 
Det krig som skulle bli kortvarigt blev USA:s längsta, och ju längre det pågick desto impopulärare blev det på hemmaplan.

Sedan Bush har varje president sagt att vi är på väg att vinna kriget. Men redan år 2006, när talibanerna omgrupperat sig och börjat växa sig starkare, rapporterade den dåvarande amerikanska ambassadören i Afghanistan Ronald E. Neumann, att: ”Vi vinner inte kriget och bland afghanerna finns en allt starkare uppfattning om att så blir fallet”. 
Till och med de som hade lett den amerikanska krigsinsatsen i Afghanistan har i efterhand, kanske för att rädda sitt eget eftermäle, erkänt att: 
”Jag fick aldrig något svar på frågan vad som menas med att vinna kriget. Det fanns helt enkelt inget svar på den frågan” (den amerikanska armégeneralen Dan McNeill som två gånger, 2002-2003 och 2005-2007, var chef för den USA-ledda krigskoalitionens trupper i Afghanistan vars uttalande återges i Washington Post den 14 april).
Barack Obamas försök att vända utvecklingen till USA:s fördel genom en upptrappning av kriget (”The Surge”) som innebar att antalet amerikanska soldater i Afghanistan ökade från 30,000 till 100,000 under åren 2009 till 2011 slutade i ett misslyckande. Afghanistan hade blivit ett nytt Vietnam och efter 2013 har kriget skördat allt fler civila offer.  
Att kriget var förlorat har tvingat USA-imperialismen att söka efter en väg bort från Afghanistan och närt fantasier om att nederlaget ska kunna döljas bakom en ”hedersam fred”.

När Donald Trump kom till makten hade den amerikanska styrkan i Afghanistan reducerats till 10,000 soldater och talibanerna var starkare än någonsin under den 15 år långa ockupationen. Trump försökte ändra detta genom ett massivt bombkrig och skicka fler soldater. 
I bombkriget, som nådde sin kulmen 2019, fällde USA också den största konventionella bomb (icke-kärnvapen) som någonsin har använts i strid – en GBU-43/B Massive Ordnance Air Blast Bomb (MOAB) som också kallas för ”alla bombers moder” år 2017. 
Det intensifierade bombkriget innebar att ännu fler civila dödades, men vände inte kriget till USA:s fördel. Tvärtom. 
”Stora delar av provinserna Helmand och Kandahar – där hundratals amerikanska, brittiska och andra utländska soldater har dödats – kontrolleras nu av talibanerna. Samtidigt har antalet civila offer bara fortsatt att öka. 10,000 civila dödades eller sårades under 2017, enligt FN, och 2018 beräknas kriget skörda ännu fler civila offer”, rapporterade brittiska BBC den 14 september 2019 under rubriken ”Afghanistan är farligare än någonsin”.
År 2018 var också det år som Trumpadministrationen, samtidigt som man fällde allt fler bomber över Afghanistan, såg sig tvingad att inleda förhandlingar med talibanerna. 

Det förödelse som USA i namn av ”befrielse” lämnar efter sig är i det närmaste apokalyptisk.

Förhandlingarna syftade inte till att skapa fred, utan om hur USA kan ta sig ut ur Afghanistan och slippa betala för landets återuppbyggnad.
Dessa förhandlingar slutade i en överenskommelse mellan USA och talibanerna i februari förra året som innebar att den amerikanska truppstyrkan, som då låg på nära 13,000 soldater, stegvis skulle dras bort från landet. Tillbakadragandet skulle vara slutfört den sista april 2021.
I utbyte mot att USA stegvis avvecklade sin militära närvaro lovade talibanerna att landet inte skulle bli en hemstad för terrorister och att inte attackera amerikanska och andra länders trupper.
Uppgörelsen mellan USA och talibanerna skulle sedan följas av samtal mellan talibanerna och den afghanska regeringen, vilka hittills blivit resultatlösa. Den afganska så kallade regeringens position har stadigt försvagats och dess styrkor lider enligt en Västdiplomat som New York den Times den 30 mars i år citerar ”av fallande stridsmoral efter att ha tvingats ge upp ett dussintals vägposter och efter att ha lidit ohållbara förluster de senaste månaderna”. 
Talibanerna å sin sida vill endast vinna tid i väntan på att USA och de utländska trupperna dras bort (när amerikanska soldater försvinner kommer också övriga utländska trupper göra det, som är helt beroende av USA:s militär för logistik, transport och flygstöd).

Talibanerna kontrollerar idag helt eller delvis omkring hälften av Afghanistans territorium, varav merparten är landsbygd. Men talibanerna hotar allt fler större städer och ser sig nu som ”krigets vinnare” samt räknar med att snart kunna återetablera sitt reaktionära styre över Afghanistan med sharialagar.
Samtalet mellan den afghanska regeringen och talibanerna har följts av eskalerat våld och allt fler riktade attentat mot människorättsaktivister och journalister. Kriget är inte slut efter att USA har dragit sig ur, utan kommer att övergå i ett inbördeskrig när talibanerna och andra väpnade grupper ledda av krigsherrar försöker vinna makt och mark.
Det förödelse som USA i namn av ”befrielse” lämnar efter sig är i det närmaste apokalyptisk. Enligt en färsk rapport från SIGAR, den amerikanska myndighet som överser återuppbyggnaden i Afghanistan, lever över 70 procent av befolkningen i extrem fattigdom, mot 55 procent år 2019. Nästan två av fem är utan jobb. Våldet är ständigt närvarande.
”Människor sprängs dagligen, nästan hälften av befolkningen riskerar svält, löner betalas inte ut, barn dör av sjukdomar som är enkla att bota, studenter är rädda för att deras skolor ska stänga. Många säljer allt de har och lämnar. Efter att Trumpadministrationen skrev avtalet med talibanerna i februari förra året har våldet ökat med 50 procent. 
Utöver terrordåden är det strider i 60 procent av provinserna, 40 procent av invånarna har inte råd med mat och hälften av alla barn riskerar undernäring. En vanlig diarré eller förkylning kan leda till döden för barn under fem år. Antalet afghaner i behov av nödhjälp har dubblerats från 9,4 miljoner år 2020 till 18,4 miljoner år 2021”, skriver Magdalena Gad i Expressen den 26 februari.

För varje dag ökar nu risken för att kriget främst kommer att föras i städerna. Istället för vapenvila och fred hotar kaos och blodigt sönderfall.
En väg till fred i Afghanistan kan bara öppnas om de förtryckta massorna i landet och regionen i dess helhet förenas i en gemensam kamp mot krig, terror, kapitalism och imperialism och för demokrati, nationellt självbestämmande och socialism.