foto: Wikimedia Commons / Politikerveckan Almedalen
Nu måste en socialistisk antirasism formeras mot högern och det rasistiska och ärkereaktionära SD.
Valet 2018 följs av fördjupad politisk kris och det kan ta lång tid innan en ny regering bildas. Även i regioner/landsting samt kommunerna har valutgången resulterat i ovisshet och oklara majoritetsförhållanden. Efter valet väntar precis den instabilitet och ”kaos” som de etablerade partierna och det borgerliga etablissemanget fruktade.
Den misstro som finns mot de etablerade partierna var mer framträdande än någonsin. Aldrig har så många bytt parti som i detta val – 41 procent jämfört med 35 procent i förra valet 2014. Mer än var tredje väljare bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på under valrörelsens sista vecka.
Den ögonblicksbild av opinionen som valet delvis förmedlar rymmer både gryende vänsterstämningar och en vilja att slå tillbaka SD-rasisterna, men också förvirring, uppgivenhet och passivitet.
Sverigedemokraternas valuppgång – som kan följas av att M och KD i samarbete med SD bildar en ny högerregering – visar på det akuta behovet av en upptrappad antirasistisk kamp och ett organiserat motstånd på alla fronter.
Riksdagsvalet avgjordes i än högre grad än tidigare av röster på det som upplevdes som ”det minst onda”, vilket räddade de båda regeringspartierna från en total valkatastrof.
Viljan att slå tillbaka den hotande högerreaktionen och att SD-rasisterna skulle få inflytande över nästa regering kan nu räcka så långt att en ny regering under Stefan Löfvens och Socialdemokraternas ledning formeras. Det är dock långt ifrån säkert; det finns flera möjliga regeringsalternativ, som alla förenas av att de är svaga. Det är alldeles för tidigt att ge ett svar på hur kohandeln om regeringskonstellationer slutar.
Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1908, men tillbakagången för S i årets riksdagsval (-2,8 procentenheter) är mindre än Moderaternas tillbakagång på 3,5 procentenheter jämfört med valet 2014. Moderaternas resultat i årets riksdagsval är nästan 11 procentenheter lägre än 2010.
Särskilt stor har Moderaternas tillbakagång varit i storstäderna. I kommunvalet i Göteborg fick Moderaterna bara dryga 14 procent, ett ras på nära 8 procentenheter. I Stockholms kommun tappade partiet stort (minus 6 procentenheter) och skandalen med Nya Karolinska ledde till ett M-ras i landstingsvalet.
Överhuvudtaget har svängningarna varit större i landstings- och kommunvalet än i riksdagsvalet. I kommunvalen backar också S mer än i riksdagsvalet och partiet straffades hårt för vårdslakten i Västernorrlands läns landsting, region Jämtland-Härjedalen och Norrbotten.
Valet 2018 innebar att S-krisen spreds till de sista kvarvarande styrkefästena i landets norra delar. Djupet av S-krisen återspeglas i att Socialdemokraterna fortsatt att förlora stöd, trots alla löften och trots att partiet har regerat i en relativt stark högkonjunktur med sjunkande arbetslöshet och ökade skatteinkomster.
Miljöpartiet, som så sent som i valet 2014 siktade på att bli landets tredje största parti, är nu riksdagens minsta parti med 4,4 procent. Väljartappet är omotsvarat. Bara drygt en tredjedel av dem som röstade på partiet förra riksdagsvalet valde att göra det i år igen. Miljöpartiet gick bakåt i alla 290 kommuner utom en. I 62 kommuner förlorade partiet alla sina mandat och partiet är på väg att förlora sina platser i 8 regioner/landsting.
Vänsterpartiet kunde segla på de vänstervindar som börjat blåsa som en reaktion på de ökade klyftorna, högerpolitiken och rasismen. Vänsterpartiet ökade till strax under 8 procent i riksdagsvalet, vilket var det bästa resultatet sedan 1998, men en bit ifrån de 10 procent som V-ledningen hade hoppats på. Tretton procent av väljarna i åldersgruppen 22-30 röstade på V och mer än var tionde kvinnlig väljare röstade på partiet, enligt SVT:s Valu.
I kommun- och landstingsvalen ökade V ännu mer än i riksdagsvalet. I Stockholms kommun och Västernorrlands läns landsting har V blivit tredje största parti.
Under valnatten menade ledande företrädare för Vänsterpartiet att valframgångarna borde belönas med ännu mer inflytande om de ”rödgröna” kan bilda ny regering. Men det kommer sannolikt visa sig vara ett önsketänkande i likhet med tidigare hopp om att få ministerposter. Socialdemokraterna önskar regera med stöd av och helst tillsammans med ett eller flera Allianspartier och ser fortsatt budgetsamarbete med Vänsterpartiet som ett hinder för att begrava blockpolitiken.
Om Vänsterpartiet ska kunna förvalta det ökade väljarstödet krävs att partiet verkligen blir ett oppositionsparti och bryter med den ensidiga parlamentarismen, vilket går stick i stäv med den nuvarande V-ledningens strävan efter att ”bli med och ta ansvar”. Istället för att ta ansvar för att bygga en kämpande och bred vänsteropposition som förenar gräsrotsaktivister och socialister från olika organisationer och rörelser.
Centern gjorde sitt bästa val på 30 år, medan Liberalerna ligger kvar på samma låga nivå som 2014.
Med hjälp av en intensiv kampanj från borgerliga media och stödröster lyckades Kristdemokraterna inte bara nå över 4 procent, utan även bli större än L. KD:s högerpopulism och antifeminism i valrörelsen – mot ”genusflum”, ”se över rätten” till abort och program för massutvisningar – var också ett steg mot att regera med stöd av SD.
Att KD:s valframgång möttes av jubel på såväl Moderaternas som Sverigedemokraternas valvakor visar att förhoppningen att bilda ett framtida blå-brunt block lever inom alla dessa tre högerpartier. Men för att ett sådant block ska börja ta form krävs att de nuvarande två blocken spricker, vilket är ett möjligt utfall av den utdragna, krokiga process mot bildande av en ny regering som valet har startat.
Dagen efter valet upprepade S-ledarna på nytt att partiet ville leda en ny regering som samarbetar över blockgränserna, samtidigt som Alliansen genom M-ledaren Ulf Kristersson låter meddela att man ”gemensamt ska söka mandat för att forma en ny regering”.
Inget Alliansparti har hittills sagt sig vara berett att bli med i bildandet av ”en anständig regering och bryta och begrava blockpolitiken” (Anders Ygeman, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen den 10 september).
S-toppens önskan att bilda en blocköverskridande regering delas också av LO-toppen. Dagen efter valet menade LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson att ”någon typ av blocköverskridande regering var rimlig och det gäller att hålla alla dörrar öppen. Det krävs konstruktivitet och ödmjukhet i ett sånt här läge” (Arbetet den 10 september).
Att en sådan blocköverskridande regering också skulle innebära nya attacker på arbetsrätten, vilket står högt på de tänkta samarbetspartnernas Liberalernas och Centerns antifackliga dagordning, tycks inte bekymra LO:s ordförande.
Att valet resulterade i nästan jämnt läge mellan de två traditionella blocken, (även om de ”rödgröna” ser ut att få två mandat mer) och att skillnaderna mellan partierna egentligen är mindre än vad valet låtit påskina, öppnar för en regering över blockgränserna. Men inte omedelbart och kanske bara när alternativet endast tycks vara ett extraval som inget av de berörda partierna vill ha.
Till det ska läggas att i avsaknad av en bred antirasistisk rörelse, kamp och aktivitet, samt en stark antikapitalistisk vänster, hyser viljan att politiskt isolera SD-rasisterna också hoppet om att det kan göras om övriga partier förenas. Men det är enighet underifrån och kamp mot rasistisk splittring och högerpolitiken som kan isolera SD och skapa förutsättningar för framväxten av ett nytt stort politiskt arbetaralternativ.
Topparnas förening kan till en början uppfattas som en tvingande nödvändighet. På valnatten lät också V-ledaren Jonas Sjöstedt uttala att även V ser ett samarbete över blockgränserna som ett medel för att försvaga SD när det istället är tvärtom. Det visar både exempel i Sverige och i andra länder.
Efter det tyska parlamentsvalet hösten 2017 tog det ett halvår innan de båda förlorarna CDU (Moderaterna) och dess bayerska systerparti CSU och SPD (Socialdemokraterna) bildade en ny koalitionsregering. Men det var endast möjligt efter att SPD hade fått en ny ledning som struntade blankt i att partiet efter valet lovat att inte samregera med högern, utan bli ett oppositionsparti.
När den nya koalitionsregeringen bildades hävdade CDU/CSU och SPD att den nya och påstått ”stabila” regeringen var ett måste för att isolera det högerextrema rasistiska AfD (Alternativ för Tyskland) och att dess politik skulle förhindra rasistpartiet från att vinna ytterligare stöd (i valet hade AfD fått över 12 procent av rösterna och tog för första gången plats i landets parlament). Men istället har CDU/CSU-SPD-regeringens högerkurs och attacker på flyktingar och asylrätt spelat rasistpartiet i händerna.
I en färsk opinionsundersökning som presenterades i förra veckan är AfD landets näst största parti och större än SPD. Och inte minst CSU i Bayern har kopierat AfD:s retorik och politik.
Under den senaste mandatperioden har var tredje kommun (totalt 102) haft ett blocköverskridande styre och 12 kommuner har styrts av S och M. Allt pekar nu mot att ännu fler kommuner kommer att styras av olika borgerliga koalitioner med skiftande kulörer och inte bara i Skåne kommer M vara berett att styra med SD. SD:s valframgångar i Skåne har omedelbart resulterat i att Moderaternas mörkblåa flygel börjat efterlysa ett samarbete med SD i kommuner såväl som i riksdagen.
Partiernas kris, det fortsatt minskade förtroendet för politikerna och att valrörelsen mest drevs via utspel i media gjorde att valtemperaturen förblev låg. De ökade klyftorna, att högerpolitiken och kapitalismens vinstjakt sliter landet isär, de nya flyktingmurarna och den militära upprustningen var icke-frågor i valet. Den officiella valrörelsen var så långt från klass och kamp man kunde komma. Samtidigt sätter verkligheten klassfrågorna och behovet av kamp i fokus. Det är en motsättning som borgar för att avståndet mellan ”vi och dem” bara ökar och att motståndet även i fortsättningen kommer att organiseras underifrån genom olika gräsrotsrörelser, upprop och nätverk.
Rättvisepartiet Socialisterna ställde upp i valet för att bidra till att bygga det motstånd som nu krävs – oavsett vem och vilka som bildar regering – mot högerpolitik, rasism och kapitalism. ”Organisera och ta kamp!” och ”Låt superrika, banker och storföretag betala!” var våra valparoller, som bara blir än mer brännande.
Bli medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. Kom med i kampen för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fack.
